Så här på sensommaren, eller förhösten, undrar jag alltid varför jag inte odlar mer örter.
Eller odlar mer över huvudtaget.
Jag vet ju svaret - jag flänger runt för mycket på somrarna för att det skall lyckas, men
ändå. Just NU skulle jag vilja ha ett enormt grönsaksland och en enorm kryddgård.
Jag får nöja mig med att gå så där små-bananas i mitt mycket egna, mycket magra förråd av örter,
men desto mer går jag loss på Reko-ringens utbud av ekologiska örter.
Härliga, härliga Reko-ringar!
För en tid sedan fick jag en påse Kalahari-salt av en kompis.
På något sätt kände jag att det här vill jag göra något mer av.
Natur-saltet från Afrika och ekologiska örter, vet ni de gifter sig rätt bra och
står där nu i en glasburk och förgyller mitt kök.
Och förhoppningsvis förgyller det mången maträtt i vinter.
Så här gjorde jag:
Mixade alla örter, jag hade i timjan (repade) persilja och gräslök.
Så hade jag i några vitlöksklyftor och en finhackad lök också.
Gick lite på känsla.
Måttade ungefär 50/50 salt och örter.
Bara för att jämföra;
kollade allas våras kända Herbamare örtsalt som har en saltprocent på
knappa 94% salt och 6 % örter då.
Lite skillnad...
Örterna, lökarna, saltet körde jag i matberedare till en grön, lite torr sörja.
Bredde ut den på bakplåt och torkade saltet i 40 grader
i ugn i någon timme.
Så här ser den alltså ut innan den åker in i ugnen.
Man märker när det börjar bli klart - det blir salt liksom.
*
Färgen - giftgrön - på saltet tycks få mina grabbar att associera mot häxkok och
uråldriga hemliga recept - ja de gjorde sig lite lustiga där...
Men saltet är verkligt gott.
Där fick grabbarna så de teg då de smakade på det...;)
Och så vet man vad man käkar. Det är ju en fördel det med!
Och så blir man lite småpräktig inuti i själen liksom.
Klappar min burk med stor ömhet och spinner av tanken på
alla våra kulinariska upplevelser som väntar på oss.
Ja...det kan ju kännas lite jobbigt för saltet då som kommer att bli uppätet,
men det är en jädrans tur att salt inte tänker så mycket på framtiden...
Livets salt, liksom!
Och så petade jag ju lite av min ömt vårdade timjan upp på tork.
Bara för att ha något fint av sommar att kika på, att peta på, att dofta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar