THEKLA OCH OTTO...

…vissa dagar börjar jag min arbetsdag lite senare och då har jag möjlighet att

antingen lördags-sova lääääänge mitt i veckan på den dag som 

förr faktiskt kallades "lilla lördag", det vill säga onsdagen eller så

stiger jag upp i vanlig tid och hinner uträtta både ett och annat innan jag skurrar 

iväg till jobbet. Idag var en sådan dag.

En av fördelarna med att flytta hit jag flyttat är att nu har jag "min" kyrka och 

"min" kyrkogård på ett stenkast håll.

Jag är ju inte speciellt religiös så där, om ens alls.

Men jag formligen älskar gravgårdar och kyrkor.

Om jag så skulle få en ateistväckelse mitt i allt så skulle jag

knappast skriva ut mig från kyrkan för det.

För jag hör till dem som faktiskt mer än gärna betalar lite kyrkoskatt för

att dessa pärlor till kulturarv bevaras. 

Och förvaltas. 

Oberoende om man tror eller inte. Vi är ändå en del av den historia som 

kyrkan förvaltat för oss. Och den vill jag skall finnas kvar.

Länge, länge.

*

Nå hur som helst.

I morse tog jag mig en sväng via gravgården för att fixa 

släktens gravar i höstskrud och förbereda inför

allahelgons-helg nu inkommande weekend.

Jag brukar tycka att helgen är så otroligt vacker och 

faktiskt släpa hela familjen till gravgården denna helgdag.

Men nu i år blir det inte så.

Trots att jag nu bor så nära, så kommer jag att vara så långt ifrån ändå.

Ibland är det så.

Så jag förberedde allt så långt det går.

Gravarna är fina. Städade och fina. Pyntade.

Ljusen i lyktorna laddade i väntan på att bli tända.

Det sköter sär, eh...sambon om innan han också styr bilnosen mot 

stugan i skärin inkommande helg.

Men det är sen…

I morse fick jag mig en underbar, ensam och 

välbehövlig stund för mig själv på gravgården innan jag åkte till jobbet.

Det är något otroligt vacker och rofyllt med gravgårdar.

Schacket där har liksom inte bråttom längre.

Någonstans.

Få saker kryper över nyhetströskeln här.

Och på sitt lite makabra sätt är det underbart befriande och fritt och skönt.

Att det finns ett ställe på jorden där allt liksom stannat upp lite grann.

Om inte helt så lite i alla fall.

Där kvartalsekonomi och resultat och budjet-tänk inte 

är så där på ytan. Inte bland de "inneboende" i alla fall.

Och inte kanske så där annars heller...

När jag går där mellan alla rader av gravar, den ena vackrare än den andra, så stöter jag på en 

så fin sten. Lite inklämd mellan två gigantiska cypresser med en bastant kedja runtom 

står gravstenen under vilken Thekla och Otto vilar sin sista vila.

Och så plötsligt idag finns där en ilsken vit lapp där det står att

denna grav uppenbarligen inte vårdas så som man skall vårda gravplatser.

Nej….det kan ju hända att så är fallet.

Det är säkert många årtionden sedan cypresserna borde tagits bort 

eller ersatts med något lite mer svagareväxande.

Det är hemskt, hemskt länge sedan någon skött om den här graven.

det är helt klart.

Och med tanke på att Thekla dog 1929 så kommer inte den 

ilskna vita lappen som påminner om försummelse i omvårdnad av

gravplats upp i raskaste rappet precis.

Jag hade gärna dröjt kvar i den sköna stämning som fanns där på gravgården.

Höstsolen sken, löven dalade efter en frostnatt.

Trädgårdsmästarnas krattor sköng mellan gångarna och ekorrarna pilade som 

små skållade troll mellan alla ekollon som ramlat ner från ekarna.

Jo, jag hade gärna dröjt kvar.

Men klockan tickade obönhörligt och det var tid att 

hoppa i bilen för att vara i tid på jobbet.

*

Och även om det har sin tjusning att vara ledig på morgonen,

så har det sina sidor att jobba sent sedan.

Det är minsann mörkt när man börjar styra hemåt.

Lite som att det är bara månen och jag som är vaken?

Och när jag kryper ner i säng, mellan nytvättade lakan 

funderar jag på hur livet var för Thekla?

Hon som föddes 124 före mig och som jag inte

vet något om.

Hon som dog 87 år gammal.

Samma år som min mamma hade börjat skolan 

och min svärmor, nu 91 år, precis hade fyllt 5 år.

*

Och nu har det kommit upp en ilsken lapp 

om en osköt grav 86 år efter att någon jordfästs där.

Det blir sådana perspektiv i tid att det är hisnande.

*

Och så kommer jag att tänka på att ordet "jordfäst"….

….faktiskt är ett väldans vackert ord.

NÄR MAN PYSSLAR PÅ MED SITT...

…ja vet ni, jag kan sen tycka så där speciellt bra om de där dagarna då alla pysslar på

med sitt och det faktiskt blir en hel del konkret gjort så där.

Veckoslutet var sådant.

Eller, de andra pysslade, jag gick nu mest omkring och fotade och

gjorde skarpt tankearbete i form av planering.

Eller, nja…kanske inte ens det.

Jag lider nog av någon sällsynt virusbasiliskus som förorsakar idétorka i mitt huvud.

Bara att erkänna. 

Vet ni, det är så illa att jag inte ens flyttar omkring på möbler och

ting för att få det att passa. Jag har inte ens ideérna om vart eller

hur jag skall flytta runt på det som finns.

I-problem, jag vet. Så vi struntar i att det ens ÄR ett problem.

Till all tur så bjuder Bokulla på höstsysslor ute så det räcker och blir över för andra också.

Krukor som skall tömmas på kvarblivna sommarblommor 

och fyllas med höstpynt.

Löv i mängder som skall krattas.

Häckar som skall klippas.

Stämningar att fotas.

Som den här när katten står och beundrar sina nya domäner.

Att en katt kan vara lycklig! 

Sen har jag ju nog världens coolaste katt som utan att blinka finner sig i alla nya 

situationer jag släpat med henne på.

Hon kom till mig som en bonuskattunge. Egentligen hade jag redan valt en annan,

men eftersom dom som valt denna backade ut så blev det att jag den gången

blev med två katter. Av de två blev den ena tyvärr under tåget för många

år sedan och denna katt, som kom lite i misstag, har rest och flyttat med

mig och alltid anpassat sig till de nya förhållanden som erbjuds.

Helt galet fin är hon.

Kattan.

Och nu har hon en gammal trädgård som sitt revir.

Med en nyanlagd kattlucka upp till stallvinden.

Och där har hon en egen korgstol, med ett eget fårskinn

för de nätter hon väljer att stanna ute.

Tyvärr finns här också vägar med mycket trafik intill.

Det här är ju en bondgård mitt i allt det urbana.

En liten oas där tiden stannat men med stadens brus 

precis utanför häcken.

Och häcken ja…

Den är väl nästan lika gammal som huset.

Och även om den börjar bli lite ålderdomsgles i grenverket så 

är det minsann en väl tilltagen häck.

Första gången lillungen min klipper den.

Man står uppe i en traktorskopa och blir upphissad -

och tror jag inte misstar mig hemskt mycket om det inte var

lite skoj ändå. 

Att klippa häcken.

När Bokulla i tiderna var en aktiv bondgård 

fanns det ca 60 (!) äppelträd i trädgården.

Härifrån kördes äpplen med häst och kärra till

Salutorget i Helsingfors då det begav sig.

Och här har jag, som tonåring pallat äppel.

Föga visste jag då att jag ännu skulle landa som 

värdinna, eller någon slags förvalterska, här.

För jag har alltid tänkt att om man får ett kulturarv att ta hand om,

så är det inte något man "har" utan just något man "förvaltar".

Tar hand om. För vidare. 

Och nu är det vår tur.

Att ta hand om.

Att förvalta och vårda.

Eller…pyssla på. 

Var och en med sitt.

En gammal bondgård mitt i stan, mitt bland korsningar och

industrier bjuder på en fristad för många fler än

de inneboende och katten.

(och hundarna).

Medan jag plockade och höll på i trädgården så 

traskade en fin fasanfamilj förbi.

En lyckad kull, eller kanske två, som 

resulterat i dryga tio nya fasaner.

Hur fint är inte det?!!!

Ja…och så avrundade vi veckoslutet med att åter igen rosta lite kastanjer.

Jag bara kan tycka att det är så himla gott.

Det är liksom hösten på gommen.

Och så är det på sitt sätt så skönt att sitta där tillsammans alla

och peta bort skalen på kastanjerna.

Lite så där att alla pysslat på med sitt.

Och allt det man gjort doppas i en skål med 

smält smör och blir gyllene och gott på en gång.

*

Och till veckoslutet…..DÅ blir det att stänga ner en

sommarstuga På Riktigt.

Hört den visan förr, va?

LÖV IS IN THE AIR...

…och det är ju bra det, för i övrigt var väl dagen…sådär.

Eller det började helt fantastiskt med sovmorgon och kaffe på säng 

(man tackar!) och ganska lite måsten att ta itu med, om man frånser att det saknas mattor 

i huset och "någon" borde göra "något" för att rätta till det.

En mängd mappar väntar på att gås igenom och ja…det FINNS lite 

att ta itu med innan det här hemmanet känns som hem på riktigt.

Särbon, numera sambon då, krattade och till slut tog han emot erbjudandet

om att använda min lövblåsare för de där mest knepiga ställen dit

krattan inte riktigt når.

Jag gillar ju själv så mycket mer att kratta än att lövblåsa och

det är bara det faktum att jag fick en lövblåsare av min bror, av honom som gillar

att snöa in sig på alla mojänger som finns. Och det gjorde att vi faktiskt 

har en dylik manick i våra, numera gemensamma, förråd.

Laddade upp med fågelgodis lite här och där i trädgården och

hade själv laddat upp för både ögon- och örongodis för kvällen.

Peter Jöbacks och Helen Sjöholms konsert i Helsingfors.

Det hade jag så väntat på! 

Och så behändigt nu när jag bor så nära. 

Bara att hoppa i bilen och skurra iväg in till stan.

*

Så trodde jag ju.

Och så gör jag - och får punktering. Första gången ever.

Ringer bärgning. Den bilen kom aldrig.

Ringde en annan. Den kom. 

Sent, men den kom.

Den första bärgningsfirman ringde och sade att de skulle

fakturera mig för att det inte fanns en bil att bärga när de

äntligen kom till platsen för att en annan och lite raskare

firma redan varit där och hämtat bilen.

Någonstans här åkte mitt blodtryck upp i falsett.

Mannen som numera är sambo med mig hade passat på att åka och simma

när jag nu då skulle på konsert. 

Honom gick det inte att få tag på för att försöka tjata till sig en skjuts till

en försenad konsert.

Bussarna har lördagstidtabell och för en som jag då som inte är

världens vanaste användare av kollektivtrafik blev det hela bara lite…för mycket.

Osande av ilska lovade och hotade jag mig själv på att lära mig 

åka kollektivt igen. Nu när jag bor i huvudstadsregionen.

Det kan väl inte vara så svårt?

Så jo…min min var minst lika bister som hundskrällets tidigare på dagen.

Hade behövt koppla henne efter att hon visat en alldeles för ivrig tendens 

att skruva upp sin jaktinstinkt. 

Här mitt i "storstan" där det faktiskt dräller av mer spännande 

vilt-dofter än därute på landet-wanna-be där vi bodde.

Men mer om det en annan gång.

Men håller man på med att höst-städa på gården så hinner man inte

alltid ha koll på en liten iller-snabb terrier med jakt-mooden påkopplad.

Och förutom att det var lite "löv is in the air" idag,

så var det tydligen lite

löv is in the …beard också. 

Eller kanske det bara var en lite föraning av movember?

Vi kvinnor bär rosa band i oktober och männen bär mustasch i 

november, lite av samma orsak. 

För att vi löv att få ha en frisk kropp oberoende är det x eller y-kromosom 

som  regerar i våra kroppar.

Och för att vi vill alla allt väl och faktiskt förmedla löv till alla dem som 

kämpar mot cancer och andra svåra sjukdomar.

Till alla er:

Love is in the air! 

ÅRETS FÖRSTA HUNDVÄDER...

…och både hunden och katten har skrynklat ihop sig i soffhörnet.

I oktobermörkret ser jag hur det rycker i trädgrenarna, 

regnet bildar ett pärlband av droppar på 

fönsterrutorna och vinden får kakelugnens ugnsluckor att skallra.

Efter en tid lär man sig beräkna hur hårt det blåser ute

bara genom att lyssna på skallret i ugnsluckorna.

Det här älskar jag med gamla hus. 

Att det hörs när det är oväder.

Det känns också.

Det drar lätt från fönstren och regnets smatter mot tegelpannorna låter sövande.

Det viner i knutarna. Helt konkret. Man hör det.

På vintern knäpper kölden i väggarna.

Så där som det gör i gamla stockhus.

Och om fyra år fyller det här huset hundra år.

Det har minsann stått här på kullen i både en och annan storm.

Och jag älskar att ligga och lyssna när vinden dansar

genom  kallvinden däruppe.

Som det gjort i år och årtionden och snart i ett århundrade.

Otaliga katter har jagat möss på stallvinden och 

i källaren. 

Otaliga hundar har vaktat gården under årens lopp.

Ett par av mina hundar och någon katt har haft uppdraget innan.

Nu är det mina nuvarande små kryp som får förvalta den uppgiften för en tid.

Det är så med gamla hus. De sätter perspektiv på tid.

*

Men idag är det dags för årets första höststorm.

Ett riktigt hundväder.

Hur mysigt som helst - ju! 

JAG SKULLE LJUGA...

…om jag sade att allt Efter Flytt skulle vara så här balanserat och ordnat och redigt och 

lagom som det ser ut.

För det är det  i n t e ! 

I tamburen dräller stövlar och halsdukar och handskar och väskor om vartannat i en glad

samling för att det inte fanns ett skåp som passade här i mitt bohag. 

Samtidigt fungerar min ena gummistövel (!) i tamburen som uppbevarings-plats för hårfönen för

där finns husets enda spegel ja alltså i tamburen - inte i stöveln! 

Och för att badrummet saknar förutom spegel 

också hylla och skåp och krokar och…ja typ allt.

Medicinskåpets innehåll bor i ett tvättfat och sminket i en påse i en IKEA-kass 

och smyckena finns i en låda under ett bord som inte skall stå där det står och

ett annat bord står i sovrummet och det skall absolut inte stå där.

Och sängen har någon placerat åt fel håll så att gaveln är lägre mot väggen och 

man borde ta och svänga på den. Och så finns där en strykful byrå som borde

tömmas och bytas ut till något mer passande.

Och om jag knystar ordet "bärhjälp" så försvinner alla som mössen i gryningen.

Avundas katten lite nog.

Kikade på lite nya lampor som kunde passa.

Hittade en kandidat att hänga ovan matbordet - lite som en 

upp-och-ner-vänd korg.

Fin. Lagom enkel och rustik.

Tills jag kom på att det kanske inte sen heller är den mest optimala

med tanke på att jag älskar att bränna levande ljus lite överallt, 

och framför allt på matbordet.

Fnöske-torr korg-lamskärm och levande eld är inte en 

kombination som jag rekommenderar - åt någon! 

Så nej, tillvaron är inte alls så där ljuvt under kontroll som man skulle önska.

Men den kanske blir. 

***

Riktigt vilket år som helst! 

Heh! 

GÅRDSBJÖRKEN KLÄR AV SIG...

…och jag hade nästan glömt hur fruktansvärt mycket träd här finns! 

Måste vara hösten som påminner mig. Och ändå har lövfällningen bara startat!

Egentligen är det bara asken nere vid gamla ladugårdsknuten som gett upp först.

Så där som askar gör. En eller ett par frostnätter och de släpper taget om alla sina

lov - på en gång. Lite som händerna upp i luften och; okej, jag har gjort mitt för i år! 

Sen följer säkert körsbärsträden, och lönnarna.

Björkarna och äppelträden. 

Och till sist ekarna, de som milda vintrar roar sig med att släppa löven under 

en så lång tid att det yr eklöv runt hela gården ännu i mars hur man än gör.

Ekarna gör också det att ekorrarna trivs här.

Måste dock medge att Kurre här stirrade lite misstroget på mig idag.

Eller inte på mig utan på min hund och min katt med en min som sade:

VAD har du släpat med dig hit???

Katter och hundar - ty fusan!

Inomhus är det ännu rätt kaotiskt i knutarna. 

Dunderflunsan har varit den som bestämt takten.

Och den takten har inte varit hisnande precis! 

Och ute…ja, där under gårdsbjörken står en sliten kruka

med timjan och salvia och väntar på om det är

frosten eller jag som hinner först.

Borde bestämt bära den i skydd upp på stallvinden

innan den täcks helt i löv, och efter det i snö och 

ingen minns att det någonsin funnits en örtkruka.

*

So much to do, so little time.

Varje flyttares mantra under någon vecka så där.

GRABBEN MIN...

…blev sjutton idag.

Det är fasligt vad åren rusar iväg med en! 

Jag antar att ni aldrig hört det förr, men just var han ju en liten

skorpa bara!?!!!

Och nu 17 år.

Så där bara, i ett nafs.

Så vi har käkat kaka idag, alldeles självköpt kaka från närbutiken, 

flytt och förkylning är inte den bästa av kombinationer om 

man siktat in sig på att baka tårta.

Det finns ju genvägar - tack och lov för det!

Dock är tårtan alldeles självdekorerad med "rävgodis" som varit favoritgodiset

sedan grabben var brandsläckarhög och började förstå sig på

godis överhuvudtaget. 

Sen har vi godis som jag förstår mig på.

Kastanjer.

Där ligger de och väntar på att bli rostade.

Siktar att hinna med det på söndag.

Är vädret fint blir det att rosta dem på grillen därute, om inte så

får den gamla ugnen visa vad den går för.

 

Och rosorna…de vackraste.

Dem fick jag för att jag flyttat in.

Av särbon som inte längre är särbo.

Så det kan gå - i livet.

Men nu är det fredag och dobidoooo.

Risk att det börjar verka fredagsmys här! 

Inget illa i det! 

FRÅN DET DÄR SOFFHÖRNET...

…som det så ofta bloggats ifrån.

Så här ser vyn ut från det nu, soffhörnet.

Och jag har skrotat rätt ofrivilligt där nu ett drygt dygn.

Av alla tidpunkter i hela världen så lyckas jag pricka in en 

dunderförkylning just nu.

Kassar och lådor står ännu här och där och ropar på att bli 

upp-packade, men det får vänta lite nu.

Hann precis packa upp det mest akuta innan jag däckade. 

Sådant ja. 

Å andra sidan, feber-däckad hinner man skriva milslånga to-do-listor.

Listor som jag kommer att korta ner med hälften bara jag är igång igen

och uppkopplad till verkligheten utanför snorigheten.

Men skoj att fantisera.

 Käkar inhemska päron (supergoda!), 

suger på Strepsil-pastiller, snyter nå…det må vara onämnt

och tänder ljus på de bord som inte är belamrade med

saker som tålmodigt väntar på att hitta sin plats.

Problemet är ju att de inte hittar dit för sig själv.

Och idag har jag inte lotsat många saker på plats, 

om man säger så.

Bland de få saker som hittat "sin" plats är utelyktorna från förra huset som

faktiskt sitter hur bra som helst intill en av husets öppna spisar.

I vinter blir det nog att tända en och annan brasa här,

men tills dess får lyktorna stå för myset.

Och så blundar vi för att det finns små stökiga samlingar av stuff

här och där att ta itu med sedan någon gång. 

De som finns där utanför kamerans vinklar.

I VÄNTAN PÅ VINTER...

…vet ni, ibland kopplar hjärnan på de mest underliga vis.

Det är ju fortfarande den mest underbara höst därute, och visst, det har varit ett

par frostiga nätter men ändå höst. 

Och ändå…så när jag packade upp glas (och en miljard andra saker

idag) så fick jag sådan jul-längtan när jag packade upp dessa

tomte-snapsglas. 

Och precis innan det så hade lillungen, som inte är så mycket lillunge mer, 

satt sig vid matbordet som burits på plats

och sagt, helt random,

så det är här vi äter julmiddag i år.

Ja, det är här vi äter julmiddag i år.

Saker och ting faller på plats.

Eller inte faller de alls - det är nog precis så att när

man flyttar så tar man i varenda en pryl och går omkring och funderar

var dess nya plats kan vara?

Så nej, inget faller på plats. Allra minst av sig själv. Tyvärr.

Men stämningen börjar infinna sig.

Här sitter jag nu på min korgstol vid fönstret som kommer att bli min favoritplats, 

har tänt stearinljus och slängt fötterna upp på en annan korgstol.

Aaaaaah! 

Och då känner jag lite som så, att strunt i att det är tungt

och rörigt att flytta, när man väl landat på

det nya stället så kommer den där stunden då det känns 

som om man alltid hört dit att uppväga allt bärande och konkande

och svärande och naglar som brustit och den där känslan att man ännu

sent på söndagkväll inte hittat just den påsen som innehåller 

kläderna man planerat ha på sig på jobbet på måndag.

Det blir hörni bra det här! 

OCH HÖGST UPP PÅ LASSET ÄR CLIVIAN...

…eller den där sinnebilden av en flytt.

Det här blir nog sista gången jag bloggar från den här adressen.

En hel massa flyttlådor har åkt iväg idag, och i morgon far möblerna och

lite mycket lådor till. Och jag inser att det är läge igen att rensa bort det där

man faktiskt inte behöver.

Även om det är besvärligt att flytta, packa ner och packa upp, 

så borde man absolut göra det rätt ofta ändå.

Man inser hur mycket onödigt man släpar på.

Och förvisso, visst är det ett osmakligt i-problem, med för mycket grejer.

Vad jag menar att man blir tvungen att faktiskt Ta Tag I varenda en pryl

man har ger perspektiv på vad man behöver.

Jag har sagt det tidigare…jag har för mycket prylar.

För mycket av så mycket.

Så denna flytt resulterade i att jag packade ner en massa (7 flyttlådor) böcker

både facklitteratur och romaner och donerade dem till 

bibban i byn. Lakan och handdukar donerades till flyktinghjälp, skor likaså.

Kaffeserviser ärvda lite härifrån och därifrån är nedpackade i 

lådor som denna gång inte packas upp på nytt.

Inte i mina skåp.

Eftersom det ändå är ärvda saker, från min föräldrageneration och generationen före det, 

så vill jag ge möjligheten att spara det vidare till följande generationer. 

Tänker de, mina barn och eventuella barnbarn, som jag så kan man

om hundra år plocka fram 200 år gamla kaffekoppar.

I dagens läge har de inte mycket till värde, mer än det där känslovärdet för

att man vetat hur viktiga och fina och värdefulla de varit för dem som 

skaffat dem. Hur viktig sak en prydlig kaffe service ändå var.

Då.

Så på det sättet känns dessa spetskoppar faktiskt mer emotionellt värdefulla

än några muminmuggar eller liknande som numera ibland skaffas från början bara

som ett samlingsobjekt. Något som vem som helst kan köpa.

Just det - när har samlingsobjekt blivit något som alla kan ha?

Tappar det inte då något av sin idé och tanke?

(Kanske mer om det en annan gång).

Men ändå, de behöver inte fylla mina skåp - för jag använder dem

aldrig. Böcker behöver inte fylla mina bokhyllor, för jag har redan läst dem.

Kläder jag inte använt på ett år behöver inte ta plats i mitt skåp.

Ja…att flytta och packa ner ger perspektiv på det där man 

verkligen behöver. 

Och på sitt sätt väldigt befriande.

Att släppa taget. 

Över ting.

*

Och så hade jag gärna tänt en brasa.

Men gör inte det, för askan är tömd i spisen.

Det blir att tända nya brasor på annan plats.

För andra att tända brasor här.

Och jag känner på mig att det här

huset kommer att få en riktigt bra matmor framöver.

Snart är det dags för henne att ta sin clivia och flytta in här.

Och för mig att dra vidare.

Med aningen lättare bagage.

Och en clivia högst upp på lasset! 

FRÅN 5584 TILL 213250 STYCKEN...

…invånare.

Godmorgon förresten! 

Tror att jag aldrig bloggat på morgonen, aldrig någonsin.

Vanligtvis är jag ju inte frivilligt vaken denna arla tid på dygnet, men

att stå i startgroparna på en flytt försätter tydligen även den mest 

segsovande individ i stunder av klarvakenhet klockan fem

på morgonen. Jisses!

Men här sitter jag, och har varit energisk och ivrig redan ett par timmar, med att

stuva borddukar och tröjor i kassar och påsar.

Flyttlådorna kommer först på onsdag, så jag får hålla mig till det

jag har, ikea-kassar och soppåsar tills det.

Smuttar på morgonkaffe nummer 2 i ordningen och snurrade in

här för att önska er en skön morgon, en fin dag och

glöm inte mössan och handskarna, det börjar bli kyligt därute!

Och mängden invånare ja…

Har inte tänkt så mycket på det, att jag faktiskt flyttar till

Finlands fjärde största stad.

För mitt Vanda är nästan lika mycket lande som här.

Bara med lite mer människor. 

Snart bär det av hörni! 

SÄGA HEJDÅ ÅT STUGAN I SKOGEN...

…nu är stugan så där i princip redo för vintern.

Kommer förvisso att åka ut ännu en sväng, tror att när

flyttlådorna är upp-packade på ny adress så kan det vara helt ok

med ett avslappnande, senhöstigt stugveckoslut ute i skärgården.

Men nu finns det en hel del på agendan innan det blir att återvända,

så det mesta är fixat och klart inför vintern.

Brukar sällan ha problem med möss inne i stugan, men det har väl hänt

att man haft ovälkommet besök av små gnagare nu och då.

Under några år har jag spritt ut enkvistar lite här och där för

det lär inte mössen gilla. 

Vem vet om det är tack vare kvistarna, men under några år, då jag 

kört med enris-kvistar  har det varit betydligt mindre möss i stugan.

Så som ett litet tips så där.

Kan funka - eller så har det bara råkat sig.

I samband med flytten så passar jag på att föra till stugan lite grejs som kanske

passar bättre där än i mitt ny(gamla) boende.

Fjolårets fågelbräde är ett sådant. Fint patinerad korg, kanske inte så

bra längre som just fågelbräde, men riktigt fin som en vintrig dekoration.

Med lite mossa i botten kan det här bli riktigt vackert i pudersnö.

Vill en tro.

Så här lämnar jag skogen och havet för en tid.

Längtar redan till en ny säsong, en ny vår.

Nya möten med naturen.

Både till lands...

…och till havs.

Vassen har gulnat och bara någon enstaka en simmar runt i viken.

Det är tyst. 

Så lämnar jag det.

Väl hemma packar jag några flyttlådor och 

packar ner en massa av grejs som blivit kvar efter ungarna.

Textar och whatsupp-ar och frågar vad de vill att jag skall spara

och vad som är okej att låta gå vidare.

Fast flytt tar sin del av energi, så är det en

så fantastisk möjlighet att få det rensat i röran att

jag tycker nästan att det borde vara lag på att flytta var femte år eller så.

 *

Nästa gång skall jag lite ta och presentera vart jag är på väg.

Tills dess.

Sov gött.