nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

MÅNDAG VAR DET JA...


...och en sådan där dag då inget verkar gå i gång av sig själv.
Försov mig, vilket i och för sig inte var så fasligt farligt då jag har en jobba-hemma-dag
och hinner gott och väl få det gjort som skall hinna bli klart idag, men det är störande ändå.

Känner mig märkligt stel och trött i både knopp och kropp. Känns som om hela
världen omkring knäat i förkylning, men mig har den (inte än i alla fall) fått något 
grepp om. Kanske tröttheten är något i kroppen som inte bara bryter ut? 

Om jag inte hade sovit de där extra, tydligen behövliga?, timmarna i morse hade jag planerat
in en längre promenad i skogen idag. Nu får det nog bara bli tråklänken med hunden runt grannskapet i stället. I ärlighetens namn är vädret inte speciellt lockande för långpromenad heller.

När jag var ute med hunden för en stund sedan märkte jag att fast temperaturen inte är
många grader på minus så gjorde vinden att kylan kröp in i själen och det via 
mina steltrötta leder. Inte alls lockande. 



Visst, det är vinter och lite skall det väl lugga kan man tänka.
Den här vintern har jag haft ovanligt mycket koltrastar runt mina matplatser i trädgården. 
Det är nog den milda vinterns förtjänst. Jag gillar koltrasten, det är en fågel som ger extra liv
i den annars ganska så tysta och stilla vinterträdgården. De är så komiska när
de skuttar omkring och river och rycker i torra löv. Det är liksom rejäla fåglar som
flaxar mellan träden och buskarna och inte bara ett småfladder från talgoxar och mesar.

Dessutom brukar jag ofta vakna på mornarna av koltrastarnas "präpel".
Ja, förutom i morse då...


En blick på väderlekskartorna visar att det tydligen skall bli vinter på riktigt här i söder också.
Undrar om "mina" koltrastar kommer att stanna eller om de tar första bästa flyg söderut.

Återstår att se. 

Nu skall jag försöka få igång den här tröga måndagen. 



TJUGONDAG KNUT KÖR JULEN UT...






...och lämnar hemmet i blek vardag.
Som jag i och för sig älskar! 

Jag finner en ro i det avskalade och lite bleka som blir kvar.
Känner hur pulsen går ner i vintervarv. Lyssnar på naturens rytm.
Den andas så stilla och med lugna andetag.
Jag vill lära mig av naturen, lära mig känna dess rytm, dess andetag.

Januari är månaden av stillhet och tystnad. Eftertanke och framtidshopp.
Det mesta vilar, sover, därute men besitter ändå en väntan och längtan om nytt liv.
Varför gör inte vi människor också det?
Anammar lite av naturens årsrytm. 

Januarimånadens väsen är blek och stillsam.
Och på sitt tysta sätt så vacker just för att det är då ljuset återvänder.
Det lilla, späda ljuset som aldrig känns så välkommet som nu.



Idag åkte julgranen ut. Eller egentligen var det inte så det gick till.

Grenarna värmde och lyste en sista gång i den öppna spisen.
Barren, några 'få' bara, som granen fällde fick fortsätta sitt 'liv' 
i en papperspåse i väntan på att få komma till nytta i den del av 
mullkomposten som skall bli ny jord till surjordsväxterna mina. 

Inget går förlorat här. Gäller att ta ut det sista av julen! 
Men vem var denna Knut som nu kör julen ut?

Knut Lavard var en dansk hertig som mördades av sin kusin och rival Magnus Nilsson
den 7 januari 1131. Knutte blev senare helgonförklarad.

Så från första början var dagen efter trettondagen, som många tycker är slutet av 
julen samma dag som Knut-stackarens dödsdag.
Det är förövrigt min födelsedag också, 7 januari, men jag brukar inte hålla så
stort hallå om det som Knuttes anhängare verkar ha gjort om hans dödsdag.
Nåväl, han är ju ett helgon, jag är föga det...

Sedan hände något 1680 och man fick för sig att flytta Knutdagen från
den 7 januari till den 13 januari där den suttit sedan dess.

Många städar säkert ut julen, delvis eller helt, innan Knutdagen, kanhända
beroende på att vi också börjar fira julen lite tidigare än förr. 

Självaste julfriden, som utlyses hos oss i Åbo vid 12-slaget på julafton,
tar slut idag på Knuts dag. På andra ställen kan julfriden utlysas
redan på Tomasdagen den 21 december, men gemensamt är att den blåses av idag.


Utlysningen av julfriden är en tradition som nästan obrutet har utlyst i 
Åbo i 700 år. Brott som utförts under julfriden skulle bedömas upp till 
dubbelt så strängt som under resten av året. Gäller således att inte bara vara ett 
snällt barn under juletid, utan också en snäll vuxen!

Sedan 1889 har det här ändå inte haft en juridisk betydelse. 
Men inget illa i att försöka hålla sig laglydig och leva hyfsat ens under juletiden, eller hur? 

*

Än mer intressant blir det då man vet att det fornnordiska midvinterblot anses
infalla just kring dessa dagar då man räknar med att halva tiden för då boskapen
inte kan beta ute i naturen infaller här.
Under de här dagarna räknade man ut hur mycket mat det fanns kvar för boskapen för
resten av året, hade man använt mer än häften av skörden vid den här tiden, fanns
inget annat att göra än att slakta något djur. Midvinterblot.
Midvinter skall inte blandas med vintersolstånd. 
Det ena handlar om temperatur, den andra om ljus. 


Under förkristen tid delade man i de norra delarna av Europa in året i två halvor.
Vinterhalvan av året startade 14 oktober och sträckte sig till 14 april. 
Då är det inte svårt att räkna ut att mitten - midvintern - landar på just nu, idag.

Mitt i vintern - midvinterblot - tjugondag Knut.

Same, same but different.




EFTER FESTEN...



Idag har jag nästan städat ut julen. 
Så på det sättet är det efter festen. 

Tomtar, någon annan julig varelse, ljusslingor och sådant har åkt 
ner i lådor och locket lagts på. 
Vissnade amaryller gör nytta i komposten, löken tillvaratagen 
för en ny blomning nästa år. 

Bara ljusstakarna i fönstren - och faktiskt julgranen - står kvar.
De är kvar för det vackra skenets skull. 
Jag har i år lagt alla dessa juliga ljuskällor bakom timers så 
att de alla tänds en liten stund innan jag stiger upp och
det har varit så underbart att tassa ut till köket genom hallen 
där granen lyser och i fönstren ljusstakarna. 
Sedan slocknar de efter ett tag, men tänds igen innan jag kommer 
hem från jobbet och då välkomnas jag av det igen.

Nu har jag tydligen skrämmande snabbt utvecklat ett beroende av detta 
och känner att jag ogärna vill plocka bort dem innan jag hittat 
små lampor som kan ersätta julens ljuskällor kopplade
till mina timers.

Jag vill fortsätta vakna upp, och komma hem, till ett hem som är stillsamt upplyst
under vinterens mörka mornar.

Timers...riktigt bra grejer! 
Aldrig för sent att komma på det! 




Hösten, och den del av vinter, som vi tragglat oss igenom har ju 
varit otroligt mörk och dunkel. Inte mycket till soltimmar, och 
nästan ingen snö. Bara mörker därute. Blöta och mörker.

Några som kanske uppskattar den något varmare vintern är 
nog djuren därute i naturen. Har aldrig haft så många - här på mina breddgrader
 övervintrande - koltrastar vid fågelmatborden som i år. 
Rådjuren kommer regelbudet oregelbundet till saltstenen som jag lagt ut.
Bara det att de är där då det är säcksvart ute så har gett upp att få ett foto på dem! 


Till helgen har det utlovats liiite bättre väder. Och minusgrader, och  s o l  till och med.

Känner att det skulle sitta bra med en tur ut i skogen.
Har längtat. 

Efter festen kommer vardagen.
Och jag har inget alls emot det! 






ÅRETS SISTA....


....inlägg blir detta.

För att vara ärlig så är jag inte så mycket för vare sig skumpa eller raketer.
Isynnerhet inte raketer. Skumpa går väl för sig om man känner för att offra sig lite grann.
Men raketer? Nja-a...

Ur fototeknisk synvinkel hade jag ett tag en tanke på att ge mig ut 
i nyårsnatten för att fota raketer, men desto närmare tolvslaget klockan tickar,
och desto djupare jag sjunker ner i mitt soffhörn desto mer känner jag att det 
är en, om nu inte direkt dålig idé, så åtminstone
en inte helt lockande tanke heller.

*

Åh, så tråkig jag låter, jag vet! Men det kan inte hjälpas! 

Samtidigt känner jag att min stund ute i skogen idag, som jag unnade mig 
själv efter en 16-timmars arbetsdag igår, väger så mycket tyngre i min vågskål
av njutbar närvaro än all världens pyroteknik, om så samlat på ett fat. 

Solen lyste med sina svaga små strålar och det var så vackert! 
Så blekt, så stilla och så rofyllt.
Och jag vandrade genom åldrad granskog längs ån som
forsat fram där sedan evigheter. För 12 000 år sedan smalt istidsisen
och sedan dess har det rinnande vattnet sökt och funnit 
sina fåror för att finna sin väg ut till de stora haven. 

Jag tycker tanken är hisnande! 

Såg en man som stod så stilla vid åstranden och såg så 
rofylld och tillfreds ut där han stod och blickade över forsen. 
Jag såg att han njöt av sin stilla stund av tystnad och närvaro just där han var 
så jag försökte gå så oförmärkt förbi som jag bara kunde. 
Jag tror vi finländare är ovanligt bra på det här med att lämna utrymme
för en annan person som ser ut att vilja ha lite mer utrymme för sin själ just då.

Vi, jag och min hund, hade nästan redan passerat honom då han lyfte på huvudet,
mötte min blick, nickade så stilla och jag hann se att ett pyttepytteleende lekte i hans mungipa. 
Jag kände min smilgrop djupna lite grann innan jag gick vidare.

Sådana här möten, som är oväntade och över på ett ögonblick, men 
som ändå lämnar ett spår, ett minne - vad jag älskar dem ändå.

Om det är något jag önskar mig inför det nya året så är det fler 
sådana plötsliga små möten som berör på något plan.
Är det sedan möten mellan människor, möte med vilda djur, 
upplevelser om och i väderlek, känslan i våra olika årstider 
eller bara stunder som får hjärtat att nästan stanna 
och hjärnan att stilla sig, det är egalt. 

Jag vill öppna mina sinnen för nya små stunder att ta plats.
Det önskar jag min inför det Nya Året.

*

Må Dina Önskningar gå i uppfyllelse. 
Då skulle vi kanhända få ett riktigt bra år! 


DET SLITNA SOFFHÖRNET...


Det är juldagsmorgon och det ser ut att bli en fin dag! 

Jag har precis kokat mig en andra kopp kaffe, slöläst nyheter på nätet och 
släppt ut katten. Hunden har erövrat mitt hörn i den slitna soffan.
Vi gillar det hörnet båda två. Men vi ryms, finns det hjärterum så 
finns det stjärterum, eller hur?

Det är tyst i huset. Skönt tyst.

Min juldagsmorgon är ensam. 

Så fort man skriver den där meningen så blir det genast en känsla av
att det skulle vara synd om mig. 
Man skall inte fira julen ensam. Det hör inte till normaliteten.

Det var också temat i många av juldagens nyhetsartiklar, hur sättet man 
firar jul på inte alltid känns okej. Att julen kan bli en
ångestfylld stund, dagar som man bara vill skall vara över.

Många som är ensamma på julen skulle säkert önska att man
hade en familj att vara med, men mer och mer talar man också om de
som längtar efter att vara ensamma på julen och
inte alltid behöva uppleva den traditionella Stora Släkten samlas-julen.

I tidningsartiklarna var det hjärtskärande många som berättade
sin historia om hur de, fortfarande som vuxna människor, åkte av plikt
till släktjularna och bara längtade hem till sin egen vrå. Att få vara för sig själv
och göra precis det man vill! 
Men det är som om det inte skulle vara riktigt rumsrent att få tänka så.

*

Ända sedan jag var barn tyckte jag allra mest om juldagen.
Då min familj strosade runt i pyjamas, man läste sin julklappsböcker
eller lade sin julklappspussel. Man gick och tog sig en bit
mat när det kändes så. En mycket kravfri dag för alla.
Senare har jag insett att min barndomsfamilj nog var mer åt det introverta
hållet, fast det begrep jag inte då. Vi trivdes som det var.
Det var lugnt, rofyllt, stillsamt och galet skönt!

Att vara lite introvert och faktiskt trivas alldeles ypperligt bra i 
bara sitt eget sällskap har jag först på senare år förstått
att egentligen är en stor fördel.
Jag trivs galant med (lagom mycket) människor omkring mig, men jag trivs
minst lika bra för mig själv. Vilket betyder att jag egentligen
aldrig har känt mig riktigt ensam i ordets negativa betydelse. 
I min värld finns inte känslorna ensam och negativitet i samma mening.


Och ändå känner jag ibland hur  jag 
nästan måste försvara mina val av att få vara för mig själv.
Försvara med att det definitivt inte är synd om mig - snarare tvärtom.
Och att jag oftast har haft möjlighet att välja tjo och tjim och glam och glitter
men självmant valt att avstå. 

När jag läser berättelserna i nyheterna om hur någon redan i oktober 
känner ångest inför julen för att det finns så många måste-möten,
måste-mat, måste-klappar, måste-måsten känner jag mig 
plötsligt extra lycklig över min ensamma juldagsmorgon.

*

Att det blev så i år är en slump.

En vecka innan jul fick han som jag delar kylskåp med ett 
arbets-uppdrag till Sydafrika över jul. 
Så där är han - på safari.

Mina grabbar och bror kom naturligtvis på julmiddag 
till mig. Min äldres gosses flickvän hade åkt hem till Sydkorea över jul
så han planerade sova över hos mig även om de nyligen flyttat till
en lägenhet här nära. Men han blev förkyld och ville åka hem för att 
sova i egen säng och inte smitta ner oss andra.

Brorsan har varit kroniskt sjuk länge, hans hälsa har inte blivit bättre och 
en julmiddag tröttar nog ut honom en del, så han ville åka hem
efter julklapps-utdelningen. 

Lillungen bor ju på samma gård, men i egen lya så han smet in till 
sig även han. 

Så ja...jag vaknar till ett tomt hus, tänder julgransljusen och 
drar en lång och njutningsfull suck av lycka över min ensamma
juldagsmorgon. Känner ett sting av någonting - är det okej att känna såhär? 
Men jo, det är det. Jag, och ingen annan heller, skall väl ändå behöva känna dåligt
samvete för att man trivs för sig själv och med sig själv? Gillar att vara ensam?
Jag älskar ju mina människor, men är helt okej med att inte ha dem inpå
huden hela tiden. 

Skall nu breda mig en smörgås av sillröra och efter det lägga lite godis på lagom 
avstånd från mitt soffhörn.
Värma mig ett glas glühwein (gillar inte glögg, för söt) och börja läsa
på min julklappsbok (den från mig till mig...hahahahah....) 

Juha Hurmes bok NIEMI.
Årets Finlandiapris-vinnare. 
Inte en helt otippad julklapp från mig till mig...men det för att jag laddat ner den.
Nerladdade böcker är knepiga för andra att köpa och framförallt att paketera.

Det slitna soffhörnet - here I come!