nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

DEN TERMISKA VÅREN...


Enligt meteorologiska institutet så tillträdde den termiska våren mina
hemknutar den 19.3 i år. Anno 2017.

Enligt statistiken är våren den kortaste av våra årstider - den lär räcka mellan 
sex till nio veckor sådär.

Bara det att just den här våren har stått stilla - eller tagit något litet steg tillbaka mot
vintern i en månads tid nu.

Och, har jag kanske nämnt det? 
Det börjar vara lite tradigt nu med att skrapa bilrutor rena från is om morgnarna 
och bära dessa trädgårdsdrömmar inom sig vecka efter vecka då
inget, absolut inget, händer därute i naturen.



Inser att jag snart får återgå till att mata fåglarna. 
Läste att många flyttfåglar backat och köpt sig en sista-minutens-returbiljett till
aningen varmare breddgrader. 

*jag förstår dem*


Men det är så här det är att vara nordbo långt uppe i Norr.

Våren är så efterlängtad och man blir lätt så otålig.

Och vad kan man? Annat än fortsätta längta? 





KYLAN SOM GÖR SÅ ONT...


Man är knappast en äkta Nordbo om man inte känner till 
Karin Boyes dikt...

Visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle våren annars tveka?

En kylslagen aprilkväll ute i trädgården kan man verkligen undra;
Varför våren envisas med att tveka? 

Jag tycker det ligger så mycket i dessa två rader av dikt. Jag har älskat dessa
rader sedan jag var barn. Det finns något underbart vackert, sorgligt och skört,
starkt och envist och ja....liv i de dussin ord som bildar dessa två rader dikt.

Att analysera dikt och prosa lämnar jag till de som kan det på riktigt,
men jag begriper ju att det finns en rätt enkel orsak att dikten blivit så älskad.
Den är helt enkelt genialisk och man hittar precis den nyans av känsla
man för stunden behöver.

Under mitt lilla liv, som märkligt nog börjar snart börjar halka över
till att vara ett helt medelstort liv, har jag återkommit till denna dikt 
av olika orsaker och i olika stämningar och i olik ålder.

*

Just i år känns diktens första rader helt konkreta.
Våren tvekar i år.
Jag har inget annat att relatera till denna vår än just till naturen.
Under andra år hade jag kanske känt annorlunda, tänkt annorlunda, läst annorlunda.

Nu läser jag som det står och tolkar inte:
Varför skulle våren annars tveka?

Jag hade fotat knoppar i trädgården för en månad sedan, 
och det hade inte hänt så himla mycket i deras utveckling sedan dess.
Det måtte göra ont - tänker jag. På riktigt ont.

För att:

Varför skulle våren annars tveka?


ATT LÄMNA NÅT ATT LÄNGTA TILL...


Ja...ååååh...nu lämnar jag kojan för en kort stund.
Lämnar solnedgångarna - även om de är rätt kyliga att beskåda - än.

Så här ser de dock ut på kvällen från mitt bord inne i kojan.
Från bordet där jag skriver, dricker mitt kaffe och äter min mat.


Det har jag lämnat nu för några dagar i stan.
Några dygn framöver som kunde ha lite fler timmar än de 
där normala 24, men det skall väl gå.
Ibland är jag en tidsoptimist...



Hemma i trädgården känns våren så mycket mer närvarande än
där ute i den isigt kalla skärgården.

Fasanerna stryker omkring och är granna och fina.
Duvorna kuttrar i ekarna och det är liksom
love is in the air lite över allt.

Trots denna erbarmliga kyla.

Men en dag skall våren värme vara här - jag tror på det! 



ÄGGLIGT GOTT...


Ja-a, inte har det blivit så mycket fotat utomhus för mig den här påsken inte.
Jag hade hoppats på det. På att hitta något skoj att fota i viken,
som ejder och sådant. Men näe...det är tyst så tyst av fågelliv.

Med andra ord helt legitimt att offra någon liten extra stund i köksvrån,
och laga lite mer pysslig mat än annars. 




Ja, och så har jag påskpyntat minsann även här på kojan! Ser ni de 
där tre äggen i bakgrunden? De har hängt med i några år nu. Faktiskt
så till den grad att de får hänga med där på väggen året runt.
Jag tycker ägg är fina. Och goda är de också.

Däremot höll de denna påsk på att krossas och vara förlorade för evigt.



En mätt son böjde sig bakåt mot väggen och  höll med skallen på att
knäcka dem...Aj, aj....så får man inte göra.

Jag gillar skarpt mitt året-runt-påsk-pynt.


Och så hade det varit på agendan att laga en spagetti med lax. 
Bara det att spagettin inte fanns i skafferiet.
Vi kunde konstatera att makaroner är aningen underskattade som festmat.

Det kan också ibland smaka riktigt äggligt gott! 

SOLIGT OCH KYLIGT...


Åh, visst vet jag att jag tjatar nu, men vad det ändå är  k a l l t!!!

Vi hade tänkt gå en långpromenad men trots att samtliga av oss 
är fullt kapabla att avläsa en väderleksrapport, så verkar det som om vi
ändå på något plan hellre stirrade mer på datumen än termometern, och 
lämnade långkalsingarna, de tjockaste tröjorna och framför allt
skinnvantarna och skinnmössorna hemma.

Hunden förbannar sin matte som fick den strålande idén om att trimma
bort vinterpälsen. Hon vägrar att gå ut. Vägrar.

*

I verkligheten går det inte så stor nöd på oss. Inte här inne i stugan, men
visst hade det varit skönt med lite varmare vårvindar.
Påskäggen är dock gömda - och hittade.

Vårvindar friska....
leka och viska....