nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

NU RÄCKER DET...


Jag kan inte beskyllas för att vara en stor demostrationsaktiv inte på några som helst mått mätt.

Det betyder inte att jag inte skulle tycka att demonstrationer är viktiga, tvärtom, bara mer så att jag kanske upplever att andra har mer att tycka till. Eller, jag vet inte.

Året var 1980, eller 1981, när jag senast gick i ett demonstrationståg. Då gällde det fred på jorden.
Jag var ung och grön och lite naiv och ville alla bara gott. Och gick i ett tåg.

Så har det då legat i dvala i 35 år sådär. Mitt tågande.

Men nu! 


Man har väl var och en mer eller mindre märkt att attityderna hårdnat.
Rasism kryper mer inpå. Och jag som så många gånger undrat hur nazismen i tiderna kunde få det fäste det fick märker att det kanske håller på att upprepa sig. 

När den unga killen som blev nedsparkad av nynazister för ett par veckor sedan dog,
då gick något över någon gräns. 
För mig och för många, många andra.

Idag ordnades en demonstrationsmarsch, och ja...jag deltog.



Jag och närmare 20 000 andra.
Unga, gamla, män, kvinnor, barn, hela skaran av... ja folket.

Det hade talats om en motdemonstration, men där stod några tiotal och ja...
Det är ju trösterikt det! 


Vi är ändå sååå många fler som vill ha ett öppet samhälle, ingen rasism, ingen fascism,
ingen nazism. Men det viktigaste med denna demonstration var väl ändå att få vår
politiska elit att hoppeligen äntligen ta ställning. 
Att även statsministern hummar och mumlar så man vet inte vad han vill säga, de få gånger 
han säger något. 
En blir fundersam...Hurudant Finland är det vi har egentligen?



Så det som lite bakgrund varför jag hasade mig ur min sköna soffa och gick ut för att demonstrera.
Det får vara slut tigit nu liksom! 

Därför denna Peli Poikki! (Nu räcker det!)




Marschen gick från Medborgartorget till Senatstorget i Helsingfors.
En lugn skön promenad bland så många andra! 


Hade gärna klättrat upp på något för att få en helhetsbild...men de lämpliga ställen var redan 
ockuperade. Och jag har inte ens balanssinne nog för endel av de här ställen.






Ljudet här var öronbedövande! 

Peli poikki är lite synonymt med att vissla spelet av, 
och det gjordes med besked! 
Musik spelades så basen kändes i alla hjärtkamrar och visslandet fick
 trumhinnorna att vibrera som bara vad. 
Undrar om mina lugnat ner sig än? 


Men det här! Människor som fyller upp hela Alexandersgatan, hela Mannerheimvägen och 
snart hela Salutorget.

Visst är det fint?!


Killen som satt på paketbilstaket och höll ångan uppe och visslande i gång.
Jag är ju den där som älskar tystnad och så, men visst är det maffigt med ljud.
I synnerhet för den goda sakens skull! 




Där var en hel del press på plats, både inhemsk och utrikisk.
Tänker att må ropen mot rasism och fientlighet mot andra höras långt, 
mycket längre än på ett torg i Helsingfors.




Här är en av killarna - och tjejerna - som startade upp det hela,
Aleksi Pahkala heter han.




Och här en något mer känd person.
President Tarja Halonen med man Pentti Arajärvi.

Hon, Tarja, höll ett tal där hon påminde om att Finland var det första land att ge rösträtt åt alla,
män och kvinnor, demokratiskt.  En demokrati är ett gruppspel där samma regler gäller alla.
Våld eller hot om våld hör inte hemma i en demokrati.

Självklart! 

Eller borde vara...


Hela demonstrationen löpte både lugnt och med ett leende på läpparna.
Det var en allvarlig sak man demonstrerade för, men man gjorde det med glädje.
Så kändes det.

Innan det sista uppträdandet hölls det en tyst minut för
killen som avled av skadorna efter sparken han fått av nynazisterna för ett
par veckor sedan.

Det är väldigt tyst när en bra bit över tiotusen människor är tysta.
Efter allt visslande, skrikande, tjoande, klappande, hojtande
blev tystnaden verkligen påtaglig.


När sedan de första tonerna av Jean Sibelius 'Finlandia' hördes blev stämningen
påtagligt rörd.

Arrangörerna som stod precis intill mig torkade försynt bort en tår.

Jag tror det var många som gjorde det...

*

Finlandia-hymnen fick en ny dimension i min själ.






LIVETS SALT...


Så här på sensommaren, eller förhösten, undrar jag alltid varför jag inte odlar mer örter.
Eller odlar mer över huvudtaget. 
Jag vet ju svaret - jag flänger runt för mycket på somrarna för att det skall lyckas, men
ändå. Just NU skulle jag vilja ha ett enormt grönsaksland och en enorm kryddgård.

Jag får nöja mig med att gå så där små-bananas i mitt mycket egna, mycket magra förråd av örter, 
men desto mer går jag loss på Reko-ringens utbud av ekologiska örter.

Härliga, härliga Reko-ringar! 


För en tid sedan fick jag en påse Kalahari-salt av en kompis.
På något sätt kände jag att det här vill jag göra något mer av.
Natur-saltet från Afrika och ekologiska örter, vet ni de gifter sig rätt bra och
står där nu i en glasburk och förgyller mitt kök.

Och förhoppningsvis förgyller det mången maträtt i vinter.

Så här gjorde jag:

Mixade alla örter, jag hade i timjan (repade) persilja och gräslök.
Så hade jag i några vitlöksklyftor och en finhackad lök också.
Gick lite på känsla.

Måttade ungefär 50/50 salt och örter. 
Bara för att jämföra; 

kollade allas våras kända Herbamare örtsalt som har en saltprocent på
knappa 94% salt och 6 % örter då. 
Lite skillnad... 

Örterna, lökarna, saltet körde jag i matberedare till en grön, lite torr sörja.
Bredde ut den på bakplåt och torkade saltet i 40 grader
i ugn i någon timme.




Så här ser den alltså ut innan den åker in i ugnen. 
Man märker när det börjar bli klart - det blir salt liksom.

*

Färgen - giftgrön - på saltet tycks få mina grabbar att associera mot häxkok och 
uråldriga hemliga recept - ja de gjorde sig lite lustiga där...

Men saltet är verkligt gott.
Där fick grabbarna så de teg då de smakade på det...;)

Och så vet man vad man käkar. Det är ju en fördel det med! 
Och så blir man lite småpräktig inuti i själen liksom. 

Klappar min burk med stor ömhet och spinner av tanken på 
alla våra kulinariska upplevelser som väntar på oss.

Ja...det kan ju kännas lite jobbigt för saltet då som kommer att bli uppätet,
 men det är en jädrans tur att salt inte tänker så mycket på framtiden...

Livets salt, liksom! 



Och så petade jag ju lite av min ömt vårdade timjan upp på tork.

Bara för att ha något fint av sommar att kika på, att peta på, att dofta på.






EN LITEN SUCCÉ...


...ja, det kan man nog kalla det här fast att jag skulle 
göra det här med mina tomater var kanske lite otippat.

Men här är den - succén - hemlagad ketchup! 

Nu är inte vår familj speciellt ketchuppiga av oss. 
Så kanske just därför har jag ofta tänkt att då det blir att breda på
ketchup, eller doppa i ketchup då kunde den lika gärna vara liksom god i sig.
Inte bara något man tar till för att "det hör till".
Jag älskar lant-pommesfrites till exempel.
Men ja...ketchupen på burk är väl...sådär.

Och så läste jag dessutom vid något skede om att vissa typiska ketchupmärken inte längre borde få kalla sin ketchup för ketchup - för den innehåller för lite tomat! 
Hur snurrigt?!!!

När, det gillar vi ju inte så jag tänkte att de gånger jag vill bjuda på ketchup så skall det vara
The Real Thing.


Och här kommer nu receptet på den godaste ketchupen jag vet. 
Alla kategorier! 
Och enkelt att göra är det.

Jag kommer nog aldrig att köpa ketchup mer. 
Delade med mig till familj och vänner och samma reaktion:
'Jisses, så gott!!!'
'Det här kan man äta med sked!'
'Vår burk tog slut på två dagar!' 
'Mera!!!'

Här kommer receptet:

5 tomater 
1 lök
2 vitlöksklyftor
1/2 dl vitvinsvinäger
1/2 dl tomatpuré
1/5 dl farinsocker
1 msk worcestersås eller HP-sås
 1 tsk salt
1 krm svartpeppar


Skär ett kryss "i botten" på tomaterna och skålla dem i kokande vatten dem så skalet lossnar.

De skållade och skalade tomaterna skär du i bitar och lägger i en kastrull.
Obs! Inget extra vatten! 

Blanda de övriga ingredienserna och blanda med tomatbitarna.
Koka upp blandningen och låt puttra på mild värme i ca 20 minuter.

Häll över allt i en mixer och kör så allt blir en slät smet.
Häll över i en finmaskig sil och låt ketchupen rinna av till lämplig 
konsistens. Det avrunna, lite rinniga, använder jag i tex pastasås eller dylikt.

Skeda upp ketchupen på rengjorda, varma glasburkar. 
Och ta fram och njuuuuuuuuuut när det är ketchup-dags.

Av den här satsen får du ca 3 dl ketchup.

*

Varning! 

Efter det här kommer du aldrig att köpa köpis-ketchup mer.
Jag vågar nästan lova det! 

:D


*

P.s Tyvärr har jag tappat bort var på nätet jag hittade receptet 
ursprungligen, så om någon känner upphovsmannen, eller -kvinnan till
detta suveräna recept så tackar jag ödmjukast och bugar djupt. 

Så jävla gott, liksom! 





LAMMÖRON - HÖRNI...


I trädgården har jag en växt som jag inte är speciellt förtjust i sådär när den växer. 
Vi talar lammöron. Själva blomningen tycker jag direkt illa om, så den försöker jag knipsa
bort innan den ens tar fart.

Men jag formligen älskar bladen av denna växt.
Hur gullepluttlena-och-fina-som-sammet är inte de?

Jag gräver ner mina händer i plantorna som växt sig så fina i sommar och 
känner bladen som en smekning mot huden.
Jag har precis flyttat plantorna och för att de skall orka rota sig bättre klipper jag bort hälften av
alla blad. Det minskar avdunstningen.

Där står jag med ett smärre berg av de finaste ludna lammöron som jag bara inte kan
kasta i komposten. 


Gräver fram halmstommen från fjolårets julkrans och  börjar binda min krans.

Jag har alltid tyckt att det är något oerhört vilsamt i att binda kransar. 
Här står jag i min lilla, sköna, lugna värld och binder kransar en solig söndag i september och
tänker att det kanske var precis så här man gjorde då på trettiotalet innan det hettade till i 
världen så där ordentligt. 

Man ville inte se ondskan. Innan det var för sent.
För ondska kommer smygande. Det vet vi alla.



Mina tankar går till den 28-åriga killen som råkade gå förbi där nynazister hade samlats 
för att...ja samlas.
Den här killen hade tydligen uttalat sin åsikt varpå han knuffades omkull och 
slog huvudet i en gatsten. Nynazisterna filmade händelsen och lade upp den
på sociala medier med texter om att oliktänkande behöver en snabb tillrättavisning, 
en uppsträckning, en direkt reprimand.

Killen dog.

För att han var på fel plats, på fel tid.
Och framför allt hade - ensligt nynazisterna - fel åsikt.

Det gör mig rädd.

Inte för egen del, utan för världens del.
Redan för många år sedan sade jag att vi lever i likadant värdeklimat som innan världskriget.
Det andra. 

Då fanns det de som fnyste, eller smålog, eller hummade åt det.
Och det är kanske det vi gör, alldeles för ofta, alldeles för lätt.
Vi hummar och ler och ojar oss lite och så fortsätter vi med det vi höll på med.

*

Jag är likadan. Precis likadan.
Jag kanske ser, eller anar att världen är på väg åt ett håll som definitivt inte är bra.
Inte bra för någon.

Men vad gör jag? Inte så mycket...

Vad gör min regering? 
Inte så mycket...




Vi blundar.

Nu, precis som då.
Till skillnad bara att nu borde varenda en kotte som ens lite kan sin historia och kan 
tänka, eller ids tänka, inse att något förfärligt motbjudande pyr därute.
Motsättningar som kommer att växa och växa och växa och...ja!???

Kanske är det bara å att historien alltid kommer att upprepa sig själv.
Att vi människor aldrig lär. Inte på riktigt.




Jag fortsätter med min krans. Binder blad på blad av sammetsludet grönt.
För handen stilla över bladen medhårs. 

Här står jag i min enorma trygghet och anar att det kanske inte alltid kommer att vara så.
Var det så man tänkte då förr också. Att man visste men inte ville ta det in i sina egna liv.
För att man inte riktigt vet hur man gör. 



Ja...jag gjorde en krans. En krans av lammöron.

Jag gillade det. Både kransen och processen. Jag tyckte den blev fin.

*

Bara tankarna som jag hade då jag band kransen passade inte in i den sköna helheten liksom.
Är det så det sker när vi stöter bort det vi inte vill veta att vi vet?
Vi vill inte ha det, känna vid, tänka.

För det passar inte in. 
I det vi vill att skall vara vår norm. 

*

I övrigt går mina tankar idag till den unga mannens familj,
till dem som förlorade sin son i, av, och till fullständigt meningslöst våld.
I min krans binder jag in ett patetiskt hopp om en bättre värld.

Det gör man med kransar, 
man binder hopp och längtan och drömmar däri.






VECKAN-SOM-GICK...


Ja, det var lite blandade karameller förra veckan, helt klart.
Arbetsmöten, föreläsningar, föreningsmöten, möten med vänner och planeringsmöten
samsades i en skön blandning.

Mellan två planeringsmöten inne i Helsingfors hade jag en dryg timmes paus.
För kort för att åka hem, för mätt för att gå och äta. 
Så jag tog och stal mig en liten egen stund i staden.

Helsingfors är på det sättet min stad att jag bott granne med Helsingfors i min barn- och ungdom.
Under en kort period så bodde jag visst där också.
Jag har jobbat där i flera omgångar. Så när jag tänker på "stad" eller "stan" så är det 
Helsingfors och inget annat som jag tänker då.



Ändå har jag bott så länge, och så långt från Helsingfors nu över en radda av år...tionden
att staden blivit ett ställe dit jag kommit på möten nu och då, träffa någon kompis nu och då, gå på teater nu och då. Men ständigt och alltid detta nu och då.

Staden har inte varit min på länge.


Men nu vill jag återerövra den och göra den min-stad igen. 

Jag bor numera ett stenkast från staden - om än i något som kunde kallas lantlig kamouflage. 
Men nära nog ändå.

Igår hade jag inget mindre än två möten inne i stan. I Helsingfors.
Hädanefter kommer jag att kalla den stan, för den är stan för mig. 
Som den alltid varit. 

Jag var in till stan. Det är så det heter.

Möten ja. 
Vanligtvis kunde jag kanske ha roat mig med att gå och 
peta på lite höstkläder i någon butik, eller prövat nya glasögon.
Kanske satt mig på ett café.

Men nä.

Nu valde jag att gå någonstans där jag inte gått på länge.


Jag gick in en sväng till Vinterträdgården. 

I tiderna, 18XX lät generalmajor Jakob af Lindfors bygga det som vi nu känner som Vinterträdgården.
Sedermera donerade af Lindfors byggnaderna till Finlands trädgårdsförening som 
drev en trädgårdsskola på området.

Helsingfors stad köpte sedan i början av 1900-talet fastigheterna av trädgårdsföreningen 
och på det sättet blev detta en ny stadsträdgård.
Donatorns vilja var att stadsborna avgiftsfritt skulle få besöka vinterträdgården.
Och fint nog - så är det än idag! 

Här finns en mängd växter. Bara att går och se och läsa om alla växter är hisnande. 
Bara tanken att kamelian här inne är hundra år gammal - det är hisnande det med! 




Här inne finns inget café, men det är faktiskt helt okej att ta med sig egen termos och en 
smörgås och parkera sig på en av de otaliga små café-borden som finns utplacerade inne i
vinterträdgården och så här sommartid även utanför.

När jag var där hade en skolklass sin bildkunskapstimme där. 

Åh, tänk att få sitta med sitt akvarellblock och måla där! Hur inspirerande som helst! 


Finns ju hur mycket vackert som helst. Bara att välja och vraka. 
Smygtittade lite över axeln och sådär lagom i förbifarten på målningarna som blev till.
Och där var en kille som målade av pelargoner. Han skall nog fortsätta måla.
Han hade helt klart förmågan att se det väsentliga. 
Ljuset. Skuggorna. Färgerna.



Jag lämnade klassen i sin koncentration och gick ut.
Hösten är ju här...det är bara så.
Satte mig på en parkbänk och bara njöt en stund i en sol som varken var för varm 
eller för ljus. 

Höst är så där skönt lagom på många sätt.




Det plingade till i telefonen och mitt följande möte skulle bli uppskjutet med en halvtimme
sådär meddelades det. Kryddat med en radda ursäkter.

Jag kan inte påstå att jag blev hemskt besvärad av att mötet blev försenat.
I en annan situation, en annan dag, hade jag nog irriterat mig på det,
men nu när jag ändå var inne i en skön tillvaro av iakttagare av vardaglig skönhet
i en vanlig stad, en vanlig dag, så betydde en halvtimme till inte så mycket faktiskt.
Det betydde mest en skön promenad till för min del.



Från Vinterträdgården gick jag längs Tölöviken mot Fågelsången.

Tänkte att här har jag nog inte gått sedan jag var knappa 20 år och nykär och såg i ärlighetens namn 
inte så mycket av omgivningen.

Han var från Stockholm och här på studieresa. Och jag ville visa mitt vackraste Helsingfors.
Det var hit jag tog honom - bland annat.



Nu trettio år senare är jag tillbaka på de små gatorna vid de gamla villorna längs 
Tölöviken. Nu stannade jag på ett utecafé vid en av villorna.  
Det höll sakta på att stänga för sommaren. Men än var vinden varm. 
Och cafégästerna några fler än jag. Inte många men några.







Drar mig sakta tillbaka mot stan.

Nämen vänta nu - jag är ju i stan!





På något sätt lyckas jag nästan lite glömma det när jag sakta flanerar runt här i 
centrum av stan.
Bland gamla sekelskiftesvillor, rosor och växthus. Bland vassruggar och sothönor. 
Från äppelskördar och trut-ungar till stilla havsvik och rodnande lönnlöv.
Och allt detta i hjärtat av Helsingfors.

*

Och så den ampra vitkindade gåsen då. 

Där ligger den bland höstlöven i parken och myser.
Den kanske bara tar en liten paus här i sin höstflytt.
Parken intill Tölöviken är ett bra val för en liten paus.
Så på det sättet är vi av samma åsikt.

Gåsen å jag.