nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

LÅNGT EFTER MIDNATT...


Det är långt efter midnatt, och veckans trötthet svider i ögonen.
Ändå sitter jag uppe. Lite galet, jag vet.

Det är bara det att jag fullkomligt älskar dessa tysta nattliga stunder då liksom
dagens verklighet inte riktigt når en och man på något sätt lättare når ett tillstånd
av att vara just i stunden. 

Det låter trendigt värre, men precis för en stund sedan när jag var ute med hunden 
och stod på trappan medan hon "gjorde sitt", så fanns inget annat än stadens ljus.
Men stadens ljud saknades.

Stod där i det relativa ljuset från omkringliggande vägbelysning och 
andra strålkastare och lyssnade på natten.
Även här i staden har den sin tystnad.

Det lät på de frusna löven när något mellanting av underkylt regn och miniminimala
hagelbollar studsade mot dem. Tänkte på hur ett sådant ljud så enkelt
försvinner i dagens alla andra ljud.
Bara här i natten hör man dess sång.

*

Går in, och kryper upp i min korgstol. På bordet
brinner ett doftljus. Det doftar Linne. Så står det på etiketten.

Och så står det ytterligare på etiketten:

---crackles as it burns---

Kommer på att det är ett alldeles underbart litet ljud i natten.
När ljus krackelerar.

Sådant man bara kan uppleva sena kvällar, när det egentligen är natt.
När allt det andra stängt ner och det där stilla, tysta, lilla får utrymme att höras.

*

Det är länge sedan jag borde haft förstånd att krypa i säng.
Men de små, stillsamma, ljuden i natten har fått mig att stanna uppe 
en liten stund till. Och ännu en.

Tills man märker att det är
långt efter midnatt.

Och hunden har gått och lagt sig för länge sedan.







HAVE YOURSELF A MERRY LITTLE CHRISTMAS...



Jag kanske i år skall ge mig själv
en gåva i att verkligen 
försöka 

få till en enkel jul.

Där enkel står för det positiva.







Jag inser att jag har en hel del att lära

av 

katten.



BYGGER BO I HUVUDET...


Nu kör vi ett idiom på B.

BYGGER BO I HUVUDET 
eller när man får något att grubbla och
tänka på eller oroa sig över.


Stundvis känner jag att jag knappt vill öppna nyhetssidorna, 
för där finns ändå något märkligt som vill
Bygga ett Bo I mitt Huvud.

Som det här med Trump. 
Det är lite "yesterdays news" att han blev vald, jag vet, 
men jag är mer än fundersam på vilka han väljer till sina rådgivare.
Ensam är han ändå bara...en. Och någonstans hade jag tänkt att
det finns smarta män och kvinnor som ja...vadå?
Styr honom på ett vettigt sätt. 
För speciellt vettig (om än skrämmande smart!) verkar han ju inte.
Inte så som jag...vi ser det.

Jag vet ingen, alltså ingen, som skulle ha röstat på karln om 
jag, eller vi skulle ha fått röstat.

Och nä, jag begriper fortfarande inte att nästan hälften
av amerikanerna ville stöda honom. Jag bara inte begriper det! 

När Ryssland 2014 bara liksom "nappade" Krimska halvön åt sig från Ukraina
så såg jag på nyheterna hur ryska soldater helt förvånade berättade för de intervjuade 
reportrarna att de då inte alls visste att de var i Ukraina på "arméövning" - de trodde
de var kvar i Ryssland.

Då tänkte jag....nämen herrejee...."alla" har väl tillgång till internet?
Alla unga män har väl en smartphone drällande i fickorna? 
Bara att checka upp, vara lite källkritisk och tänka själv.
Bara för en rysk soldat att kolla googlemap var i h*lv*t* han befinner sig.

Men så här vi det här med att....lyda order. Blint.

*

Den händelsen var inte den första gången jag kände att det som 
händer nu har hänt förr. 
Men det var första gången jag tänkte att tillgången till
all världens information via nätet kanske inte är räddningen, trots allt.
Har vi glömt 1930-talet? Har vi inte läst vår historia?
Har vi inte förstått? Låter vi det upprepa sig? 
Trots all kunskap, trots allt vi så lätt kan kolla upp, trots internet, låter vi detta ske?
Igen.

Jag har alltid tänkt, då jag läser om tiden innan andra världskriget, 
att det var så att den vanliga människan kanske inte förstod, inte såg, inte kände till.

Längre är jag inte så säker...

Kanske man förstod, såg och kände till, 
men då, precis som nu, så bara såg man bort. 
Länge trodde jag att det inte var möjligt.
Igen.

Att människor inte orkar ifrågasätta.
Och kolla upp. Eller ens tvivla.
För vi har all världens information framför våra tangentbord.

När jag hörde om att den blivande presidenten i USA har klämt ur sig
att global uppvärmning bara att ett kinesiskt påhitt för att sänka 
konkurrenskraften i USA trots att man ju mätt att uppvärmningen
är större än någonsin förr, då himlade jag väl mest med ögonen och 
tänkte; nämen...herrejeee...kolla nu upp fakta.

Det här var 2012. Fyra år senare blir mannen vald till president i USA.
Efter lögner och än mer lögner.

Han var ju ett skämt, eller hur? Länge såg man på honom som på underhållning.
Och nu är han då på riktigt, liksom.
Någon sade att det går kanske vägen, det blir kanske bra...ändå.
Han får rådgivare som lär honom, får honom på rätt spår, som dämpar
honom, som filar ner de vassaste kanterna.

Idag läste jag att han utnämnt sin chefsstrateg.
En man som i en intervju säger:

- Jag är mörkrets kraft.
Darth Vader. Satan. Det är makt.

När någon säger så blir jag obekväm.
När blivande chefsstrategen för USAs president säger så..


*


Det är inte lätt att undvika att tankar av förundran och kanske rädsla tillåts 

bygga bo i huvudet

på en.

Tankar om någots nya kommande, något
 som man hoppats hade förpassats till historien.
Något man hoppats mänskligheten hade lärt sig om.
Något vi alla kunde motverka för att vi vet så mycket mer nu.
Nu när vi har alla kanaler att läsa och ta till oss information och kunskap.
Och vara kritiska, uppväga, dubbelkolla, tvivla.
Analysera.

Skall mänskligheten än en gång gå samma väg?
Göra samma misstag?
Upprepa samma felsteg?

Som den alltid gjort, genom historien.
Är det vårt mänskliga öde? Att göra fel...samma fel, om och om och om igen?

Tills...

...ja vadå?

*

Ja...det känns bara märkligt. En del av mig tänker att vad då?
Vi talar om en i mitt tycke lite kucku gubbe långt "over there" som visserligen 
skall bli en av världens mäktigaste män, men vad har det med mig att göra.

Och samtidigt.
Allt har med allt att göra.
Vill vi det eller inte.


Var det lika då, för dryga sjuttio år sedan?
Att man tänkte att man inte vill, inte godkänner, inte accepterar, inte förstår.

Men att man inte visste vad man borde, kunde, skall, göra.
Som nu?

*
Går och blåser ut mina ljus, släpper ut hunden på natt-kisi, borstar tänderna.
Planerar morgondagens middag och gömmer för en stund bort
de där lite oroliga tankarna som envist bygger sitt kråkbo i 
mitt huvud.

Är jag klarsynt för vad som komma skall,
eller ser jag bara spöken i natten.

För världens skull hoppas jag på det sista.

TJUVSTART...


(märk en sällskapssjuk hund till vänster i bilden....)

Jag vet! 

Jag hör till de där tråkiga som håller hållit benhårt på det här med att 
inte ta in julen för tidigt, absolut inte inleda något som ens på
minsta sätt kan hänföra sig till jul innan advent.

Men i år har jag tjuvstartat. 
Av ingen orsak alls. Bara för att det kändes så. 

Desto äldre jag blir desto mer lär jag mig uppskatta tiden, veckorna, innan
jul mer än de där några lite småhysteriska dagarna som ju är jul.

Och om det nu är så att jag mer och mer gillar PREjulen så varför
inte släppa in den redan nu? Det är ju ändå bara en
vecka till advent, så vem bryr sig om man tjuvstartar lite?

Nå precis - i n g e n ! 

Köpte hem små grankransar och bara det att de är i rummet 
sprider en underbar doft av barr, av jul.



Kanske räcker det? Och att jag i år skulle få till den 
där enkla, avskalade och naturliga julen?

Nå, jag vet ju att jag själv varit den enkla julens största 
supporter - och motståndare. 

Under ett antal år har jag längtat efter det enkla, det avskalade,
det sparsmakade. Men så har jag "gett efter" för jag vet att de som 
firar jul hos mig kanske mer längtar efter det traditionelt lite mer
tilltagna och så. Jag är, och vill vara,  lyhörd för deras önskemål. 
Det är ju ändå jul bara en gång i året. 
Och jag vill så gärna erbjuda en jul för var och en. 

Men i år gör jag ett nytt försök att skala av och blända ner julen.



Och då jag gör det så tänker jag att det är mer okej att starta
lite tidigare med att dra igång "julen". 

Sparsmakat är inte så högljutt. 
Det är mer som en doft, en aning, ett sinnes skärpning.


Bara en extra krydda i det vardagliga.

En ny doft i huset.
En stilla viskning om advent.


EN FIN DAG...


På många sätt faktiskt.
Efter frukost satte jag mig ner och jobbade.
Hade som mål att bli klar med ett första utkast till lunch. 
Och efter det unna mig en promenad i det galet fina novembervädret.

Kändes mer som februari därute.
Solen sken, någon minusgrad och gnistrande vit snö.

Att kunna jobba från stugan är en underbar möjlighet,
men ergonomin är det lite si och så med.

Efter tre timmar på en hård köksbänk känns det onekligen 
härligt att få ge sig ut en sväng och sträcka på benen.

Aida var av samma åsikt, och sträckte ut riktigt ordentligt.


Gick en sväng genom skogen och kom tillbaka via stranden.
Isen hade gjort en egen delfinskulptur runt en metalltapp i berget.

Här var stranden nästan orörd på spår.
Bara en ensam räv hade tassat över stenarna.

Det är så fint med spår i snön som ger oss
möjligheten att se det som de med bättre luktsinne än vi kan känna.










En dryg timme var vi ute.

Varför kan inte alla lunchtimmar vara som den här?