Ja, det var lite blandade karameller förra veckan, helt klart.
Arbetsmöten, föreläsningar, föreningsmöten, möten med vänner och planeringsmöten
samsades i en skön blandning.
Mellan två planeringsmöten inne i Helsingfors hade jag en dryg timmes paus.
För kort för att åka hem, för mätt för att gå och äta.
Så jag tog och stal mig en liten egen stund i staden.
Helsingfors är på det sättet min stad att jag bott granne med Helsingfors i min barn- och ungdom.
Under en kort period så bodde jag visst där också.
Jag har jobbat där i flera omgångar. Så när jag tänker på "stad" eller "stan" så är det
Helsingfors och inget annat som jag tänker då.
Ändå har jag bott så länge, och så långt från Helsingfors nu över en radda av år...tionden
att staden blivit ett ställe dit jag kommit på möten nu och då, träffa någon kompis nu och då, gå på teater nu och då. Men ständigt och alltid detta nu och då.
Staden har inte varit min på länge.
Men nu vill jag återerövra den och göra den min-stad igen.
Jag bor numera ett stenkast från staden - om än i något som kunde kallas lantlig kamouflage.
Men nära nog ändå.
Igår hade jag inget mindre än två möten inne i stan. I Helsingfors.
Hädanefter kommer jag att kalla den stan, för den är stan för mig.
Som den alltid varit.
Jag var in till stan. Det är så det heter.
Möten ja.
Vanligtvis kunde jag kanske ha roat mig med att gå och
peta på lite höstkläder i någon butik, eller prövat nya glasögon.
Kanske satt mig på ett café.
Men nä.
Nu valde jag att gå någonstans där jag inte gått på länge.
Jag gick in en sväng till Vinterträdgården.
I tiderna, 18XX lät generalmajor Jakob af Lindfors bygga det som vi nu känner som Vinterträdgården.
Sedermera donerade af Lindfors byggnaderna till Finlands trädgårdsförening som
drev en trädgårdsskola på området.
Helsingfors stad köpte sedan i början av 1900-talet fastigheterna av trädgårdsföreningen
och på det sättet blev detta en ny stadsträdgård.
Donatorns vilja var att stadsborna avgiftsfritt skulle få besöka vinterträdgården.
Och fint nog - så är det än idag!
Här finns en mängd växter. Bara att går och se och läsa om alla växter är hisnande.
Bara tanken att kamelian här inne är hundra år gammal - det är hisnande det med!
Här inne finns inget café, men det är faktiskt helt okej att ta med sig egen termos och en
smörgås och parkera sig på en av de otaliga små café-borden som finns utplacerade inne i
vinterträdgården och så här sommartid även utanför.
När jag var där hade en skolklass sin bildkunskapstimme där.
Åh, tänk att få sitta med sitt akvarellblock och måla där! Hur inspirerande som helst!
Finns ju hur mycket vackert som helst. Bara att välja och vraka.
Smygtittade lite över axeln och sådär lagom i förbifarten på målningarna som blev till.
Och där var en kille som målade av pelargoner. Han skall nog fortsätta måla.
Han hade helt klart förmågan att se det väsentliga.
Ljuset. Skuggorna. Färgerna.
Jag lämnade klassen i sin koncentration och gick ut.
Hösten är ju här...det är bara så.
Satte mig på en parkbänk och bara njöt en stund i en sol som varken var för varm
eller för ljus.
Höst är så där skönt lagom på många sätt.
Det plingade till i telefonen och mitt följande möte skulle bli uppskjutet med en halvtimme
sådär meddelades det. Kryddat med en radda ursäkter.
Jag kan inte påstå att jag blev hemskt besvärad av att mötet blev försenat.
I en annan situation, en annan dag, hade jag nog irriterat mig på det,
men nu när jag ändå var inne i en skön tillvaro av iakttagare av vardaglig skönhet
i en vanlig stad, en vanlig dag, så betydde en halvtimme till inte så mycket faktiskt.
Det betydde mest en skön promenad till för min del.
Från Vinterträdgården gick jag längs Tölöviken mot Fågelsången.
Tänkte att här har jag nog inte gått sedan jag var knappa 20 år och nykär och såg i ärlighetens namn
inte så mycket av omgivningen.
Han var från Stockholm och här på studieresa. Och jag ville visa mitt vackraste Helsingfors.
Det var hit jag tog honom - bland annat.
Nu trettio år senare är jag tillbaka på de små gatorna vid de gamla villorna längs
Tölöviken. Nu stannade jag på ett utecafé vid en av villorna.
Det höll sakta på att stänga för sommaren. Men än var vinden varm.
Och cafégästerna några fler än jag. Inte många men några.
Drar mig sakta tillbaka mot stan.
Nämen vänta nu - jag är ju i stan!
På något sätt lyckas jag nästan lite glömma det när jag sakta flanerar runt här i
centrum av stan.
Bland gamla sekelskiftesvillor, rosor och växthus. Bland vassruggar och sothönor.
Från äppelskördar och trut-ungar till stilla havsvik och rodnande lönnlöv.
Och allt detta i hjärtat av Helsingfors.
*
Och så den ampra vitkindade gåsen då.
Där ligger den bland höstlöven i parken och myser.
Den kanske bara tar en liten paus här i sin höstflytt.
Parken intill Tölöviken är ett bra val för en liten paus.
Så på det sättet är vi av samma åsikt.
Gåsen å jag.
