Jag ser på väderlekskartorna och i kalendern och inser att gråhösten strax är här.
Det faktum får mig att bli nästan lite nojig i min längtan ut i naturen, innan allt det gråa.
Innan jag landade här ute på stugan igår kväll, hade jag vägarna till Lojo
för att hämta lite grejer som jag skulle jobba med här.
Vädret var fantastiskt, någon plusgrad. Solen sken och
färgerna tog andan av mig!
Och min längtan tog överhand.
När jag ändå var i knutarna skulle jag minsann gå
och se den som så många talat om.
Eken.
Den enorma ek, som i hundratals år stått där mitt i skogen i ensam majestät.
Och synen man möter tar sannerligen andan ur en.
Det är en verklig sakral stämning i rummet som eken tagit till sitt.
Lite som i en kyrka faktiskt.
Det blir lite overkligt på något sätt.
Man är ju van att se stora ekar i byggd miljö, på gamla herrgårdar, i parker.
Men så här mitt i skogen, där blir stämningen helt en annan.
Och eken är enorm, vacker, majestätisk.
Fick en barnslig lust att buga mig för jätten, lägga min hand mot den varma barken och blunda.
Satte mig i bilen och körde därifrån.
På något sätt lätt om hjärtat.
Jag hade mött något vördnadsfullt väsen där i skogen kunde jag nästan känna.
Jag hade fått se Eken i höstlyster.
*
Vill man besöka den
(ja, det känns nästan mer så - besöka - än att se)
hittar man den som Paavolan Tammi
(Paavolas Ek, egen översättning)
Stigen som leder till Eken är inte speciellt lång, ett par hundra meter bara.
Och stigen är väl utmärkt.
En sådan skönhet. Jag säger då det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar