EN UNGE TILL ÄR FLYGFÄRDIG...

 … jaha, jaha, idag var det då dags för unge nro 2 att flytta hemifrån.
På något märkligt plan förstår jag det inte alls. Det var ju nyss han lärde sig cykla!
När jag började skriva den här bloggen var han en liten loppa på tio år, och nu packade
han då ihop sina pinaler, mest bestående av ett monster till dator, några t-skjortor och
några jeans. Några favorit muggar och glas och en mjukis och cykel, cykelhjälm.  En liten
kasse med böcker och cd-skivor av nostalgiskäl.

En kontorsstol och en fatboy.
Och en dyna.

Tänkte att aldrig någonsin kommer han igen att flytta lika light.
Nu flyttar han ju in i sin storebrors rum hos sin pappa. Rummet som
står tomt medan brorsan i sin tur yrar omkring tiotusen km bort.
Senast jag hörde av den grabben var det visst buss i 20 timmar till
Bangkok som var på agendan. 
Unnar mig själv en liten nostalgisk stund, tänker på hur oerhört snabbt livet ändå 
susar fram. Den tanken har väl ändå inte slagit någon annan 
medelålders någonsin? 
Nä, tänkte väl det…

Kanske ett halvsekel i år och utflugna ungar och en särbo som 
kanske kunde bli närbo och en längtan efter att bara resa iväg 
och inte ha så mycket grejer att ta hand om och kanske inte
heller så många tider att passa och framförallt inte ha
så många åsikter att ta hänsyn till. 
Det är ofta där mina tankefärder strandar.

Tänk om man inte skulle äga så mycket.
Utan bara kunna dra.

Läste i våras om Riitta Airos som sålde allt, och seglar nu med
sin ålderstigna hund, Cessi ensam mot medelhavet.
Med noll tidtabell.

Jag blir så skrynklig i själen av glädje när jag läser om sådant här! 

kommer man till hennes blogg.
Mest på finska, men med kort engelsk beskrivning.

Så hatten av för tjejen! 

Och hur mycket jag än älskar att skrota runt i min trädgård och pynja på med det
så har det väckts ett liten oroligt kryp i min själ.

Tidigare fanns det en sk kärnfamilj som knöts samman och kopplades ihop.
Man behövde finnas där och man var behövd och det var precis som det skall.

Men nu när lillungen också flyttat för att testa på att pröva sina egna vingar så
finns det naturligtvis en viss nostalgi-feelis över det hela.
Inte så mycket som jag hade trott innan, men lite.

Mest är det som ett konstaterande - nu är det dags för något nytt.
Har en stark tilltro till att också denna unge klarar sin första 
flaxande färd utanför boet. 
Och varför skulle han inte? 
Samma föda har han fått som storebror….*fniss*.

Men tillbaka till mitt. 
Jag tror jag har odlat mina rosor nog nu. 
Och ser fram emot en ny era i mitt lilla liv då det nu finns mycket mer utrymme för 
nya stigar att gå, nya platsar och andra små verkligheter att upptäcka och 
besöka, föreviga och snusa runt i, och kanske skriva om.

Jag kanske inte köper mig en segelbåt.
Men lyfter hatten för alla de som gör.

Prövar sina vingar.
Är man sedan 17, 47, 67 i år eller vad.

Alla borde någon gång kasta sig och kolla.
Kanske vingarna sen också bär. 
Fast man tvivlade.

Kanske vi alla är mer flygfärdiga än vi tror?


Inga kommentarer: