OJ...

Satt den där redan? 

Den där sköna känslan efter en löprunda? 
Inte så att jag inte skulle ha tuffat på som ett rostigt tåg, men det gjorde inte ont i benen längre. Ingen tanke på att helst såga av dem efter halva rundan. Och banne mig jag tror hunden "behövde stanna in för att sk..ta" betydligt färre gånger än tidigare.

Och minsann, kändes det inte bara skönt i hela mig när jag kom hem, även om ansiktet glödde och andningen pep. Men det var skönt. Och så den där känslan där i duschen, att det nog inte sen heller är så pjåkigt att jogga runt en runda. Synd att jag måste vänta till i övermorgon! 

Det är DEN känslan som är så underbar! 

*

Nu skall ni alltså inte tro att jag är ute och ränner runt halva byn var och varannan kväll, nej då.
Jag har (äntligen) lärt mig att ta det lugnt i början, lyssnat på dem som vet.
Så min runda är ynkliga 3,98 km. Jag räknar generöst med fyra kilometer om jag rundar huset åt "fel håll" när jag kommer hem. Hih! 
Men jag tuffar fram sakta men säkert. 
Släpar ju dessutom på något extra litet myspys-kilo från vintern, så steget är tungt och 
andningen inte helt oansträngd, om man säger så. 

För någon som löper "på riktigt" är det här helt fånigt, men jag vill egentligen mest skriva ner de här raderna för dem som kanske, som jag, vill känna på hur det är. Som har ben som blir så in i helvetet sjuka efter bara ett par kilometer och som knappt kan ta sig ner för fem trappsteg nästa dag. Trots att man stretchat. För dem är dessa rader.

Det går nämligen över - ovanligt fort också - bara man tar det riktigt, riktigt piano där i början.
Första gången sprang jag kanske 200 meter, om ens det innan jag gick tills andningen lagt sig och så sprang jag igen tills…och så höll jag på. Och jo, det var knappt så jag kunde stappla hem de första gångerna, så sjuka var mina smalben, men jag vilade en dag extra och så gav jag mig iväg igen.
Och nu, idag var det nästan magiskt. Det kändes skönt att springa, märkte att jag orkade bra många flera lyktstolpslängder än innan och som sagt - jag kunde ge mig ut igen på direkten igen. 
Bara DEN känslan! 

Och nu är det liksom bara min tredje "jogga"-vecka som just dragit igång.

Och nej, jag har inga som helst mål att slå tider eller sträckor att förlänga till det oändliga eller att vara bättre än grannkärringen eller att kunna springa maraton på tolv dagar. Inget sådant.
Jag vill bara känna den där känslan av att stå i duschen efter en runda och 
bara längta efter att få ge sig ut på nytt. Bara det! 
Och jag vill lite nog dela med mig - för kan jag så då kan baske mig vem som helst. 
Och just nu känner jag ju en sådan endorfinrusch att jag helst släpade ut alla jag känner! 

Säger jag, som älskar mitt soffhörn över allt på jorden! 

Oj...

2 kommentarer:

Kulturtanten och Lilla gummann sa...

Jag önskar att jag kunde ta mig i kragen och börja motionera på riktigt. Jag behöver det verkligen och fast jag bestämde mig förra sommaren att nästa år då ska jag minsann gå omkring med denna sladdriga fetmage så har det skitit sig. Men har hela tiden tänkt, jag har tid på mig. Men nu är den tiden ute...fast det är ju bättre sent än aldrig så vi får välan se.../Lilla gummann

Maggi sa...

Ja, jag velade väl i något…år sådär, men nu hittade jag den där bekanta kragen. Jag har nog alltid satt ribban lite för högt, tills någon sade åt mig att varenda meter jag rör på mig är mer än om jag låter bli. Då blev de där några kilometrarna i snigel-jogg också plötsligt värdefulla.