…eller åldern, eller stjärnor och månen tillsammans, eller solen eller vad men jag har, har haft redan en tid, en sådan stark lust att städa ut och rensa upp och förenkla och avskala ännu mer.
Det är nästan så att jag på något plan hade lust att sälja allt jag äger och bara köpa en husbil och dra dit näsan pekar. Någon speciell längtan efter frihet, och lätthet och det där riktigt galet enkla och avskalade.
Fast det skulle ju behöva vara en estetiskt vacker husbil, och det är inte det enklaste att hitta...
Senast jag kände så här var när jag var ung och fri och inredde mitt första egna lilla boende i en liten stuga på 25 m2 som för en vår, en sommar, och en höst bara var min. I enfärgat och enkelhet. Sedan kom det sig att det seglade in en man i mitt liv och med honom barn och hus och hus igen och bygga och renovera och boa familj om och om igen och allt det där. Och nu känns det som om jag skulle vara tillbaka där i mitt tonårsjag som ogillade mönster, starka färger och rysch och kunde andas bäst bland enfärgat och naturmaterial i naturfärger. I enkelhet.
När tiden går, och livet liksom i sig lugnar ner sig när de där "ruuhkavuodet" är förbi så småningom.
Jag vet inte hur jag skulle översätta "ruuhkavuodet"? Som "år av ständigt trafik-kaos"? När man är mitt i allting, barn och hus och karriär och maken/makan som borde uppmärksammas, och egna föräldrar som åldras och svärföräldrarna och…och…och… Man är där innan man hinner nysa en gång, men jag tror att det är viktigt att hinna tänka efter då man kommit ur det. Innan man är inne i nästa fas, vad det nu sen för med sig?
För jag tror här finns en skön fas mitt emellan allting, då man får vara lite 'tonåring' ingen och inte ha så förfärligt många bollar att jonglera med på en gång, inte för tillfället i alla fall. Inte privat. De man har på jobbet brukar räcka nog...
Och det är kanske det som sker? Man sjunker lite tillbaka i sitt rätt egoistiska jag, och möter det man en gång var? Jag märker det på att jag plötsligt igen tycker att det är helt okej, och helt "legitimt" att sätta mig och läsa, fast mitt på dagen (!), vilket inte alls varit okej (min absolut egna fixa idé...) på många år. Det har alltid funnits tusen saker som borde göras.
Det kanske det finns nu också? Men de pockar inte fullt lika högljutt på uppmärksamhet.
Eller så har jag bara blivit lite mer döv med åren? På allt det där som ropar?
*
Längtar som en toka efter nästa veckas semester, då jag får rensa ut i stugan precis med så grov hand som jag bara orkar ta till. Ut kommer att åka en hel del som bara blivit där. Nu känner jag att jag behöver få rensa ut med grov hand NÅGONSTANS och jag börjar där.
Det måste vara våren som startar upp det här märkliga behovet av nystart? För åldern kan det väl ändå inte vara? Eller? Va?!!! Kan det???
När jag vet att alla mina nära och kära kommer att ha det fint där de är, så kommer jag att njuta som bara den av att göra som Putin och försvinna, vara onåbar och mystiskt försvunnen i flera dagar!
Att jag räknar ner…..fyra, tre...
Fast å andra sidan. Ni som läser min blogg vet ju var jag lurar och håller till. Och vad jag gör. Dessutom. Så det om det hemlighetsmakeriet.
Jag tänker städa, städa ut, rensa ut, röja och måla och möta vårVINTERN (som lär vara på kommande).
Men det måste vara våren som gör det ändå. Att man längtar så efter att rensa upp och damma av.
Jo, det är det ju! VÅREN.
(Och tack Åsa, för ordet att skriva om - jag sparar det ännu en stund. Det var ett mycket bra ord! :))
Ha det gott alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar