Jag kan inte rå för det. Varje år, varje vår inser jag att det på något plan bara är banalt och fånigt och att jag bara upprepar mig själv, år efter år. Men jag gör.
När snön smälter och isen i viken blir tunn får jag en sådan där fånstirrande blick som bara styr mig mot ett endaste håll. Jag vill SÅ ut i naturen. Jag skälver inombords där jag sitter bakom mitt skrivbord dagarna i ända och tjänar mitt arma levebröd. Jag längtar och längtar och längtar varenda sekund jag är någon annanstans än ute i naturen just nu.
Ibland vet jag inte om jag skall vara glad och tacksam, eller förbanna denna längtan.
Ibland tänker jag; tänk om det skulle vara totalt ointressant att flyttfåglarna är på gång. Att isen i viken är nästan borta, att kråkorna kivas om sina revir, att gässen samlas i viken. Tänk om jag var totalt omedveten och ointresserad av allt det här. Hur enkelt skulle det inte vara då?
Tänk om jag inte brydde mig ett skvatt om att snödropparna har knoppar bakom bastuknuten. Att syrenens knoppar minsann har svullnat till sedan igår, att katten hittat mössens vintergömma. Tänk om allt det här var mig egalt och ointressant och ovidkommande.
Att det inte skulle röra mig i ryggen att rabarbern skjuter sina röda skott ur jorden, och att myggorna dansade i kvällssolen för första gången idag. Men jag bryr mig, inte för att jag kan - utan för att jag inte kan låta bli. Det är en så naturlig del av mig att följa med vad som händer att om någon skulle be mig låta bli, så skulle det kännas nästan lika galet som om någon bad mig låta bli att andas.
Längtar till stugan. Om en dryg vecka har jag planerat ta ut lite lediga dagar och då skall jag minsann dra ut till stugan och möta våren där. Lämnar alla tvåbenta kvar att ta hand om varandra och planerar att dra iväg med de fyrbenta till en kall stuga där mitt i skogen invid havet. Där himmeln öppnar sig på vidgavel när vårmörkret intagit scenen.
Värma bastun i rofylldhet och stillhet, långsamt och aktsamt, så som vårens första bastu skall värmas.
Jag packar ner tvål och en massageborste och känner redan hur min hud kommer att njuta av behandlingen. Och jag vet redan nu hur min själ kommer att slappna av och andas lättare. Hur jag där i den kyliga och mörka men ändå vårligt löftesrika skärgårdsnatten kommer att låta min kropp och min själ suga i sig urkraften av naturen: Av bastuns hetta, av nattens mörker, av vårens friskhet, av skogens tystnad, av havets styrka. Av bergens kraft och av stundens stillhet.
Allt det skall jag mata min kropp och min själ med.
Och jag skall mata min tanke med ord. Packar ner böcker att läsa, artiklar att fundera på, linkar att klicka fram, sidor att grubbla över.
Och jag känner mig märkligt prioriterad. Jag hör till den där generationen människor som fritt kan välja mellan att plocka med sig en gammal bok, där titeln på boken nästan slitits bort men som fortfarande är relevant, en klassiker av rang. Eller att öppna min dator och smurfa runt bland den ena läsbara och framför allt, läs-värdiga, artikeln till den andra bland en outsinlig mängd text. Jag kan välja. Hur fantastiskt är inte det - egentligen?
Jag kommer att hoppa mellan nyutgivna artiklar om naturskydd, om politik, om ekonomi och mellan
nätsidor om väder och flyttfåglar och recept till påskmiddagen. Jag längtar efter att få snöa in mig på bloggar om fotografering och inredning och allt det där som gör livet vackert. Leta fram nya naturparker att besöka. Jag vet att så kommer det att bli. Jag hoppar. Som en våryster flugsnappare.
Men när natten sänker sig, och brasan sprakar på och jag kryper upp i korgstolen där framför brasan, då kommer jag att plocka fram Anne Frank. Senast jag läste hennes dagböcker var för dryga trettio år sedan. Jag tror det är läge att läsa igenom dem igen. Anteckningarna.
De där viktiga.
Jag kryper in min sköna trygghet, som kan säkert te sig rätt tråkig, men som ändå innehåller så mycket fler nyanser än man med första blicken skulle tro.
För att det som för någon annan bara är jämn-grått kan för någon annan vara ett stort antal olika nyanser av färgblandningen vitt och svart. Helt hur man ser på saken.
Idag sken solen från en bländande blå himmel. Det har lovats sol och snöstorm om vartannat. Väldigt mars liksom.
Och jag bär och matar min längtan ut till skärin där allting är lite mera enkelt, lite mer äkta och lite mer långsamt och mindre invecklat på något vis.
Jag bär så gärna på min längtan ännu en stund. När jag vet att jag alldeles snart kan släppa loss den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar