…i och det var en fin idé det. Det blir sällan av i den här lilla kojan, men nu kavlade jag mina upp mina ärmar för att producera en gigantiskt stor cookie, och visst sjutton var det gott. Galet gott.
I övrigt har jag kört knäledspatient till fysioterapi - efter att jag tjatat hål i huvudet på karl de senaste veckorna över att det KAN inte vara så där styvt i knät så här många veckor efter operation, och det SKA inte det ena och det SKA det andra och du BORDE ha gympat mer och ABSOLUT stretchat mer och lite MINDRE bara ligga i soffan/sängen och mysa tills karl-skrället ifråga blev så in i vassen nervös på mig och faktiskt beställde tid till en läkare som bekräftade allt jag sagt. Och jag fick en sådan där skön stund att luta mig tillbaka lite och säga "vad -var-det-jag-sade på ett sätt som får små horn att växa fram i pannan på karln i fråga och ja, nu kör jag honom då till en fysioterapeut en gång per dag, så där. För att han skall undvika en ny operation.
Så vad lär vi oss av detta…tjata på era gubbar. Lite mer än de tål och står ut med.
Om så behövs….*fniss* tjata ännu mer!
Och så har jag gått med hundarna i blöt skog, i kilometer efter kilometer, och det i allt annat än vinterskog, och jag kan inte bestämma mig om jag tycker att det är okej att skogen i februari känns som om det vore mars, stundvis april, eller så inte?
jag vet inte om jag innerst inne tycker att det är okej att våren plösligt verkar bli den utdragna årstiden?
Om hösten tänjer ut sig in i december och våren visar sig redan i februari? Då blir det ju helt snurr på mitt hat om vintern som aldrig tar slut och jag behöver överflytta min harm över den grå årstiden till våren i stället? En vår som pågår och pågår och pågår i evigheter, men lite plusgrader, lite regn, lite dis, lite….allt i en räcka av dagar som bara blir till tjat.
För så är det ju. I min värld. Minusgrader är vinter, och plusgrader är vår. Och nu har det varit våriga (?) plusgrader en längre tid och ja…
Jag tror vinter/våren håller på att tjata hål i huvudet på mig på precis samma sätt som jag tjatat hål i huvudet på den stackars man som valt att vara konvalecent hos mig.
Och båda två är vi ju lite i den situationen att vi kan bara bita ihop och vara i verkligheten.
Och nu, för att vara ett inlägg som inte alls skulle bli långt, för jag har löjligt mycket att uträtta ännu en söndagskväll så dansar fingrarna skrämmande lätt över tangenterna.
Och det är ett bra tecken. För jag har ett par längre texter som jag lovar leverera här så småningom och förkylningen som jag hade sällskap av gjorde att jag skuffat det framåt. I morgon skall jag börja.
I morgon är det en ny vecka, en förkylning har gett sig och solen stiger lite tidigare upp än den gjorde innan. Bara det är en bra sak! Inte sant!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar