31.7.14

SMÅ URKLIPP UR MITT TANKEFLÖDE...



…det är lite svalare idag efter åskfronten som svept över landet, 
men bara nuddade vår del av landet
bara lite med svansen. Ett buller och en regnskur. Svalare temperatur.
Det blev liksom lite bättre förutsättningar för klarare tankeverksamhet. 
Något som jag dock tyvärr inte riktigt känner av. Inte än i alla fall.

Sitter i min skeva och slitna korgstol på terassen och balanserar datorn i famnen, det går sådär.
Tankarna flyger omkring som små fladdriga fjärilar, och vill inte riktigt sätta sig till ro.

Snickaren ringer och undrar om han kan börja reparera lidertaket på måndag.
Jodå, det går så bra så. 
Lägger på och minns plötsligt att jag glömde påminna honom om att jag borde 
få några krokar uppskruvade i badrummet. Det går inte för sig att ha handdukar 
och morgonrockar hängande på en provisorisk lampa i alla tider heller.

Skulle fixa det själv men jag och borra i kakel är inte en bra kombination 
eftersom jag någon gång i tiderna, ja för att göra en lång historia kort. 
Vi kaklade om den gången...

Kvällen är skön. Luften frisk. Vinden svalkande.
Jag borde rulla ihop den enorma persiska mattan och föra den ut till bilen. 
Ringde och kollade att tvätteriet säkert tar emot den. 
Jag har faktiskt en längre tid redan tänkt tanken att den kunde behöva en 
omgång tvätt.
Men händelserna senaste natt och det som hände idag på dagen medan jag var på jobb 
påskyndade det beslutet en aning.
Min lilla hund har en liten mage som verkar vara lite känslig just nu. 
Och produkten av den lilla känsliga magen var tämligen rikligt och mycket välutspritt 
över hela mattan, inte bara en, utan flera gånger. 
Härligt?!!

Så det blir nog en sväng till tvätteriet. 
Och till apoteket för att köpa mjölksyretabletter.

*

Lillgrabben borde få nya kläder inför skolstarten. 
Antingen har tvättmaskinen krympt det mesta eller så har han skjutit på höjden 
den här sommaren. Dessutom har han mer och mer börjat låta som sin storebror.
Så till den grad att jag ibland undrar vem av dem jag talar i telefon med! 
Men kläder, det behöver han. Skulle se ut att börja skolåret med
jeans i caprilängd…
Eller i t-skjorta som ser ut som om han lånat sin lillebrors.
Jamen, han ÄR ju lillebror det finns ingen mindre - ja ni förstår problemet! 

*

Kanske jag borde fylla på mitt klädlager jag med? 
Mitt förråd av kläder som passar både rådande värmebölja och kravet på någotsånär
saklig arbetsklädsel är försvinnande litet.
Läste jag inte precis någonstans att värmeböljan skulle räcka hela augusti och att det skulle vara
varmt ända till medlet av oktober?
Lär dröja innan jag får krypa in i mina älskade ylletröjor och dra på mig bootsen…

Någon fladdrig sommarklänning skulle nog platsa bra i garderoben!

*

Någon påpekade idag att jag var så brun om benen. 
Är jag? Jag har inte precis hunnit drälla i solen den här sommaren.
Eller så har det varit alldeles för hett för det. 
Egentligen minns jag inte längre när jag senast verkligen solat?!
Måste ha varit under förra decenniet eller något sådant!

*

På tal om det borde utestolarna målas! I år skall det bli gjort! 
Fast nu börjar nattfukten redan vara lite problematisk. 

*

Daggen ja, bäst att gå och plocka in tvätten innan den blir fuktig på nytt.
Och så skall jag rulla ihop mattan och släpa den till bilen.
Bilen ja, den borde dammsugas, alltså verkligen. 
Annars finns det en risk att björkfröna, som det snöar friskt av, börjar gro i någon 
lämplig vrå i bilen. Om de nu förvirrar sig dit. Vilket de gör.

Så man kan ju undra varför jag sitter kvar här och babblar när jag har 
hur mycket som helst att göra?

Kanske för att det är så förbaskat skönt att bara få vara i stunden och låta
tankarna flyga iväg.

Tids nog blir det mesta ändå gjort.

hoppas, 



29.7.14

I DENNA VÄRMEN JA...




…går tillvaron inte i så många knop, om man säger så.

Nej, jag klagar inte på värmen, men jag hör definitivt till den där folkgruppen som blir lite
trög i tankeverksamheten och inte bara det, om man skall vara ärlig.
Jag köper lätt av mig själv förklaringar varför det är en bra idé att skjuta upp det mesta.

På jobbet ligger morgontemperaturen inomhus på +27 grader.
Ni kan tänka er hur det är på eftermiddagen...
Förra veckan kom en karl intraskande med en stege i högsta hugg, började meka med något i taket.
Vi hann jubla en stund över att någon äntligen kom för att göra något åt den lite svaga luftkonditionering som vi fått tampas med nu sedan det blivit sommar på riktigt.
Men nej, han kom för att sänka (!) effekten på luftkonditioneringen, för att det tydligen blivit en liten "planeringsmiss" någonstans på vägen.
Maskineriet lär gå på som om man körde 120 km i timmen med tvåans växel.
Och det håller ju ingen maskin i världen i längden.
Så vi fick sänkt effekt istället för vad vi hoppats på; motsatsen.

Hade jag haft möjligheten att säga några välvalda ord till personen som tydligen räknat lite fel
där vid sitt arbetsbord för ett par år sedan, när fastigheten planerades, 
så hade det minsann inte varit några vackra ord! 

Jag vet ju att takläggare och andra som jobbar ute och måste klä sig i skyddskläder minsann inte har några speciellt svala förhållanden, och jämfört med dem har vi rena lyxen ju.
Jag vet!

Men ändå, när syret liksom är på upphällningen där vid tvåtiden på eftermiddagen och termometerns visare darrar som om den hade hicka, hela tiden lite, lite mot högre gradtal.
 Då tar den stora tröttheten vid och initiativförmågan och inspirationen sugs bort.


Sedan när jag kurvar hem i min sandvägsdammiga bil möts jag direkt där innanför portarna av ett 
ogräsrensningsprojekt som borde ha varit avklarat redan för länge sedan.
Där, på parkeringsplanen ståtar ogräsen som om de inte berördes av hettan alls! 
De är i minoritet i min trädgård. De som inte bryr sig, de som inte hänger med blad och löv.
De kallas ogräs, resten har kroknat.
En flyktig tanke slår mig. Jag kanske borde riva upp de där ogräsen och ta dem med till jobbet så de får känna på SANN hetta. Man aj jo…de står ju faktiskt här i Sahara-liknande förhållande dagarna i ända.

Ja pust. De får väl stå kvar där då…en tid till.
Just idag är det…för varmt.

Inomhus då? Ja. Just det ja. 

Det är väl inte så där att jag skulle direkt välkomna någon som inte känner mig mycket väl på överraskningsvisit just nu.
Om någon som inte känner mig på djupet skulle uppenbara sig bakom min dörr och dessutom göra misstaget att kliva över min tröskel, skulle de förmodligen anmäla mig till någon dokumentär om förvirrade människor med samlarbehov som gått lite över styr.

Mina knutar är belamrade av lådor och kassar som skall till loppis, till stugan, till ett par kompisar, till sopstationen, till…ja vart sjutton skulle den sista högen? Skulle jag ha den själv?
Kan det stämma?

Om jag ser fram emot att om en vecka få förlösa mitt lilla hus av alla dessa extra ting?
På måndag åker en stor del till loppis så...

Det känns lite som om det skulle vara liksom lite för trångt var jag än är.
På jobbet är det så dålig inomhusluft så jag känner hur mina hjärnceller kryper ihop när de suger den lilla syre som finns att tillgå för att utföra ens behjälpligt tankearbete.
Ute gör värmen mig så där semestermosigt slö i kroppen (fast jag ju inte alls har semester och dessutom faktiskt borde få en massa saker gjorda…)
Och här hemma kväver alla överlopps saker i knutarna från brorsans flytt liksom all kreativitet.
Som jag kanske hade haft, om det inte skulle vara så varmt? 

Men mest av allt störs jag över att jag tillåter mig sådana här banala i-landsproblem att krypa in på huden på mig och blåsa upp sig till inte så små irritationsmoment.

Jag skyller allt på värmen som jag samtidigt älskar och avskyr.

Skulle jag bara kunna, som lillgrabben min på bilden, stanna i den där underbara stunden
precis innan man kastar sig i vattnet och bryter havsytan.

Låta sig bli sval i kroppen, klar i tanken och lyckas hålla kvar den känslan.
Bära den med mig. Inom mig.

Då värmen gör kropp och knopp så sega.
Jag älskar värmen, men jag gillar inte helt vad den gör med mig.

Så svårt för en liten nordbo att förhålla sig till hetta.
Svältfödd och samtidigt för lättmättad.

knepigt, tycker;


20.7.14

ALLA DESSA SOLNEDGÅNGAR...


…jag vet inte, kanske är det bara jag som inbillar mig, eller har det varit alldeles speciellt fina
solnedgångar den här sommaren?

Min semester drar riktigt konkret på sista versen.
I morgon är det meningen att vakna i tid, kamma håret och kanske till och med
lägga på lite läppglans för att åtminstone göra ett litet fåfängt försök att se UT som
om jag skulle vara redo för jobb.

Inombords är jag nog det inte…

Jag skulle inte vara fullt ärlig om jag skulle säga att jag skulle vara så där
härligt utvilad och full av energi.
I'm not!

Tre veckor tog det att packa ner och packa upp brorsans liv och leverne.
(Jo, han hade - har - en hel del…)
Ömsom var vädret kallt, ömsom var det trettio grader där jag stod med huvudet ner
i diverse lådor och påsar och sorterade och slängde och gav bort och packade ner och
packade upp igen något som någon skulle ha och…men till slut är allt som skall
vara kvar på sina platser och jag (och brorsan) kunde pusta ut.
Stundvis var han askgrå i ansiktet och andades tungt, så tungt och jag tänkte att 
nu, just nu ringer jag ambulans, men han bet ihop och vägrade lyssna med det örat.

Så när jag efter långa dagar landade hemma i mitt lilla hem var jag alldeles 
slut, både mentalt och fysiskt. 
Inte att tala om att det skulle ha funnits en vettig tanke i mitt huvud!

När han äntligen var lyckligt installerad i sitt nya hem och hälsotillståndet också verkade
stabilt, så styrde jag kosan ut till stugan.

När jag satt där första kvällen och aftonrodnaden tog över hela himlen och 
det var så vackert och lugnt och stilla, då kände jag att jag sakta, sakta började landa i mig själv.

Även om jag när som helst skulle göra om alltsammans för brorsan, om så skulle behövas,
så kändes fem dagar stugliv väldigt, väldigt välkommet!

Nu skulle jag bara vippa på tårna och peta mig i naveln.

Och jag lyckades nästan med det - mycket på grund av att jag stukade foten under den sista
flyttdagen och följaktligen var så där föga rörlig av mig.
Tömde lagret av pocketböcker i den lokala bybutiken.
Avverkade Dan Brown, Philip Teir (rekommenderar), Kepler, Elisabeth George, 
Sharon Sala och Ahnhem (har lite kvar). 
Mellan varven klinkade jag en ömklig promenad i knutarna runt stugan,
mediterade på klipporna och fixade käk till egen och annans unge.
Värmde bastu.
Glodde på solnedgångar.

Så nej, det blev inte att måla om fönsterspröjsen, inte heller golven. 
Inte blev det av att skura trasmattorna, 
inte heller blev det av att bygga de där stora,  nej gigantiska, blomlådorna som skall vara växtplats för
humle och vildvin som med tiden skall täcka in min pergola (också det ett bygge som tagit nästan
lika lång tid som den där berömda Isaks kyrkan…i och för sig).
Inte heller blev det av att rensa i en massa onödigt tingeltangel som landat i stugan
till följd av någon god tanke som jag haft då någon gång.
Jag hade liksom kvoten full av att packa, om vi säger så!

Jag bara var. 
Så där rakt upp och ner.

Och det var behövligt, skönt och nödvändigt.

Så, nu skall jag då i morgon på jobb.

Inte utvilad precis, men må inte det skall gå ändå!

Nu skall jag ta en dusch så den där stackars kammen har en chans
att ta sig igenom kalufsen i morgon bitti.

Och så skall jag läsa Ahnhem klart.
Sommar, deckare och pyttelite av semester kvar!
Hur prima som helst.
Ju!

Lite så tänker;



P.s Och ja, alla ni som jag planerat umgås med under min semester…vi får ta det
en annan gång. Vänner jag hoppats hinna träffa på stugan, filosofera med över en sommarmiddag
och ett eller flera glas vin, vänner jag lovade besöka och fester jag tackat nej till.
Ni vet, livet är nu bara så ibland…
Ibland behövs man mer på någon annan plats.

10.7.14

PAUS...


…lång eller kort, det återstår att se.

Men just nu är det läge för ett litet uppehåll i upprätthållet av den här lilla bloggen.

Men, jag återkommer.

När tid är!




Tills dess, ha det riktigt gött alla!





5.7.14

URKLIPPT OCH BORTGLÖMT...





…ja, men ni vet! 
Alla de där recept som man rivit ut från diverse tidningar.
Under årens lopp.

Nu när jag gått igenom en hel del som blivit efter min mamma, som
alltså gick bort redan 2007. Men en del av det som hon sparat har av olika
orsaker landat hos min bror.
Och ja, han har bara stuvat undan dem.
Lådorna med recept efter recept.
Endel mer smörkladdiga än andra.

Men nu har de kommit fram i ljuset igen i och med att brorsan skall flytta.
Omtänksam som han är, så tänkte han att jag kanske ville ha recepten.

Men nja, det skulle ta mig en livstid till för att pröva mig igenom alla 
recepten. Visserligen är vi en matglad familj, men sååå matglad.
I don't think so…

Tack men ändå liksom nej tack…

*

Vilket får mig att tänka på mina egna högar av tidningar.
Ja, jag har ju inte ens rivit ut recepten, vilket min mamma ändå gjort, utan
jag har sparat på hela tidningen - så där för säkerhets skull.
*himlar med ögonen*

Nu är det ju tack lov inte veckotidningar det är frågan om utan
mer tidningar som utkommer en gång i månaden.
Och inte ens alla nummer av dem, men ändå.

Så nu har jag tagit som mål att faktiskt gå igenom dem alla med grov hand.
För i ärlighetens namn, söker jag efter ett recept, så inte sjutton kastar jag mig över högen
av tidningar. Nej, jag kollar upp det på nätet, eller i någon av de kokböcker
jag har. De som fått flottfläckar på sidorna - de är de bästa!

Men ja, för att göra det lite enklare för mig i framtiden, så 
kommer jag att lägga till en ny etikett här på Tuvulls sida.

Nämligen RECEPT.

Här skall jag samla de där pärlorna av recept.
Och hur lämpligt är det inte att kunna gå in på sin egna
blogg och hitta dem där….hehehe...

Först ut är något så trivialt som 
ICE TEA:

Löjligt enkelt och fånigt gott när sommaren nu verkar hetta till
när det gäller temperaturer.


Till en karaff behövs:

1 liter vatten
2 msk te (eller 2 påsar)
1/2 dl rårörsocker (och jo, det blir bättre så än med "vanligt")
1/2 dl färskpressad citronsaft

Man kokar upp hälften av vattnet (jag brukar faktiskt dubbla, eller trippla 
satsen beroende på hur många jag har under mitt tak för tillfället)

Tillägg te, och låt det dra någon minut.

Sila 
(om man inte använt tepåsar vill säga, ja, herreje så självklart, men ändå) 
och blanda med socker.
Blanda om så att sockret smälter.
Häll i resten av vattnet och citronsaften.
Och så när det svalnat in i kylen med härligheten.
Gött!

Ibland roar jag mig med att blanda i lite saft eller bär, eller
vad jag råkar nu ha hemma som kunde passa.
Men undrar om jag inte sen också mest uppskattar det enkla,
ursprungliga receptet, men man gör ju hur man vill.


Och nu kan jag då skicka en liten del av ett stycke tidning iväg.
Typ 2956 recept kvar….pust!


Men först ut alltså ICE TEA!




3.7.14

BLIR JUST FNITTRIG...



…ja, ni vet den där känslan när man liksom är så där trött både inom- och
utombords att man känner hur det enda rätta sättet att tackla diverse situationer
är att fnittra hysteriskt.
Jag känner att jag är nästan där nu!

Jag är inte helt på det klara om det är bra eller inte…

I morse när jag vaknade stötte jag på en gigantisk dammråtta.
Den kröp sakta fram under min säng. Kanske den har ett bo där? 
Med ungar?
Den rullade lojt över sovrumsgolvet i vinddraget från en öppen terassdörr.
Den verkade inte riktigt veta vart den skulle.
Kanske ville den kolla om det sen också skulle vara bättre att bosätta sig under byrån?
Eller tänk om det var en ung vuxen dammråtta som söker sig ett nytt eget revir?

Jag fnittrade till där på sängkanten.

Grabben, som stökade med frukost i köket undrade vad jag hade så roligt åt?

- En dammråttas irrfärder.
- Aha, okej…?! svarade han.

Jag vet inte om jag skall bli lite orolig för att sonen inte verkar tycka att det är
det minsta märkligt att hans mamma beter sig så här...


Men idag skiner solen, och det är nästan varmt. Ja, det är ju på de här breddgraderna alltid lite
relativt vad som är varmt och vad som inte är det, det beror liksom lite på.
Vad man jämför med. 
Men jo, idag är det nästan lite sommarkänsla i luften.
Och om jag får önska så hoppas jag att den inte skall spricka, försvinna som en såp-
bubbla i luften. 

Jag borde städa där inne, ni vet dammråttor…
Istället sitter jag och försöker samordna, samkoordinera, samfixa min lilla, men rätt så 
spretiga familj så att alla åtminstone vid något skede skulle hinna, ha möjlighet att 
sammanstråla. Ens lite.

Om jag någonsin tyckte att det var knepigt att få saker och ting att gå ihop så där
tidsmässigt när barnen var små, så tar jag allt jag någonsin yttrat om det tillbaka!
Den verkliga utmaningen är att få alla tidtabeller att gå ihop när barnen inte är små…

För någon dag sedan hade jag ändå nöjet att få min äldre planta att landa hos mig några dagar.
Vi bakade pizzabullar.
I kopiösa mängder. Med kopiösa så menar jag faktiskt det.
Hundratals…

Den arma fattiga studeranden hade fått för sig att han skulle kunna samla ihop en extra slant
genom att sälja dem på en marknad som vi hade här i byn.
Så vi bakade, och bakade och bakade…
Två hushållsassistenter snurrade deg i köket så de nästan ändrade färg från vitt till rött,
och mitt stora matbord förvandlades till en utkavlingsavdelning som fick hela 
möblemanget att försvinna i en mjöldammsdimma.

Men det var det ju värt. 
Alla pizzabullar såldes slut på två timmar.

Och en studerandes sommarekonomi var räddad igen för en stund framåt.
Pizzabullarna ja, de har alltid varit en succé.
Har bakat dem till båtutfärder ut till skärin, till barnkalas, till matsäck på skogsvandringar,
till dagar på simstranden, till mellanmål vid pulkabacken, till skidturerna.
Har sålt av dem på ungarnas basarer.
Och de är i all sin barnsliga enkelhet oslagbara!
(jag lägger ut receptet senare)

Nä, nu skall jag fortsätta med att pussla ihop tidtabeller.
Vem har sagt att sommaren är en loj tid…?

Det var onekligen enklare när man bara meddelade;

- Hörni ungar, idag blir det en dag på stranden. 
Vi tar pizzabullar med som matsäck.

Det här är mycket knepigare - jag behöver en sekreterare!
Tack!




P.s.
Ja, och så skall jag nog ta itu med det där sanitära problemet med dammråttorna - också.

1.7.14

SEMESTERPLANER JA...


…och egentligen borde jag inte alls skriva det här inlägget för 
egentligen är jag alldeles för trött för att göra det.

Men jag skriver ändå.

Som det nu ibland är i livet, så går det inte helt som man planerat.
Själv hade jag planerat en lite så där lagom långtråkig semester med
verklig tid att ta igen mig och rent ut sagt lata mig i ett par veckor innan 
jag skulle låna en väns husbil och dra iväg till Baltikum på en resa dit
näsan pekar.

Det blev ju inte så.

Istället blev det att rycka in som hjälp när min bror skall flytta.
Nu är det så att en stor del av det som varit vårt gemensamma 
barndomshem har av olika orsaker landat hos min bror.
Så egentligen har vi gått igenom en hel del annat också än bara de
fysiska grejerna som packats ner i diverse flyttlådor.
Eftersom min bror inte är helt i form, har det blivit många pauser,
och jobbet har tagit längre tid än jag är van vid. 
Men det har också gett utrymme för barndomsminnen att ploppa upp till ytan.
Många pratstunder över en kopp "paus-kaffe" har varit värda den
extra tid det tagit att packa ner en för oss gemensam barn- och ungdomstid.
Trots att jag ibland känt en tickande semesterklocka ticka...

Vi har så pass stor åldersskillnad att våra minnen, och intryck är
förståeligt nog rätt olika, vilket har gjort kaffepaus diskussionerna intressanta.
Mycket är förvisso lika, för vi är rätt lika till vår läggning, min bror och jag, men
också mycket har kommit fram som vi sett helt olika på i vårt förflutna.
Samma händelser som vi tolkat så olika, upplevt olika beroende på, 
förutom åldersskillnaden också
på de livsval och värderingar vi valt.
I ett avskalat och nerpackat hus blir lätt också tankarna, diskussionerna,
avskalade och nakna och ja, enkla på något vis.

Jag är lillasyster och han storebror, ändå har våra roller
blivit lite omvända nu. Inte minst nu när han är knäad av sjukdom.
Min snälla, starka bror är just nu bara mest snäll och inte alls stark.

Har funderat en hel del på det här att vara den som "tar över" när
orken tryter hos någon som är äldre. Är det sedan
en förälder, ett äldre syskon, som i mitt fall, eller en annan äldre släkting som
på något vis ändå är "högre" på rangskalan när det gäller ålder.
(Ni vet vad jag menar…)

Vilken prövning i social kompetens man ändå utsetts för, från båda hållen.
Om man vill hitta en väg som känns okej för alla iblandade vill säga.


Visst kan man som yngre och "starkare" helt sonika ta över och lämna den
försvagade utanför.
Men är det okej?
Jag tycker inte det...

Men men…även sjukvården verkar vara inne på linjen att det är okej att köra
över de svaga, de sjuka... 
När jag nu varit tillsammans med min bror ett par gånger till läkare under 
de senaste veckorna så har jag lite upplevt att vårdpersonalen talat "över" min 
bror, liksom mer till mig, trots att det inte ju är något fel på hans förstånd…
Han är bara svag av sjukdom.
Det må vara effektivt. Jag må vara den effektiva av oss två just nu.

Men…är det så jag själv vill bli behandlad den dagen det är jag som 
är försvagad och vingklippt…?

Att man börjar se över mig och att jag blir osynlig på något sätt?
Bara för att jag inte orkar hålla riktigt samma tempo som innan?

Jo, just den här flytten har tagit mer tid än mina två senaste flytt tillsammans.
Det har råddat till mina semesterplaner.
Men jag har gjort det frivilligt, och med en respekt till någon 
som alltid varit på min sida när jag bara varit en fånig liten lillasyster.

Som respekterade mig då, ändå.
Nu är det min tur att ge den respekten tillbaka.



24.6.14

FORTSATT BLEK SOMMAR...


…och kall. Och regnig. Och egentligen inte så mycket till sommar alls.

När regnet bara vräker ner och temperaturen med nöd och näppe orkar ta
sig över 10-strecket, ja då är det dags att ta till lite extra vitaminer! 
Odlade blåbär är faktiskt skamlöst höga i pris, men också 
skamlöst goda!

Och just idag kände jag att en halv liter blåbär sitter väldans bra!

Mina semesterplaner har blivit rejält ruggade. 
Eftersom brorsan blivit rätt dålig, och ja, han skall alltså flytta om en
dryg vecka så rycker flytt-akuten i form av mig in och kavlar upp ärmarna.

Och då sitter lite extra vitaminer riktigt bra!
Kosta vad det kosta vill. Lite så!

Idag hade jag en mellan-dag i det flyttprojektet. 
Eftersom jag flyttat rätt ofta
under de senaste åren, så kan jag väl nästan titulera mig som lite flytt-pro och
ställer naturligtvis upp när det behövs! 
Inte så att jag speciellt älskar vare sig flyttar eller att flytta, men
de flesta misstag är jag rätt bra på att undvika i alla fall.

Här hos mig flyttas det inte så där väldans mycket!
Lillungen har flyttat ut till sitt sommarresidens, dvs han har 
helt lagt beslag på min ateljé i det gamla torpet, och på något sätt har jag en
vild känsla av att det, i år igen, blir något helt annat än ateljé av hela ateljén.

Någon gång har jag en liten fånig tanke om att ha både tid och utrymme att 
faktiskt rigga upp ett staffli där och plocka fram penslar och färger.
Eller tända en brasa i den gamla spisen och sätta
mig ner för att skriva…något. Mina memoarer?

Men så är det alltså inte nu.

Ateljén är överöst av tonåringens datautrustning, av hans trumset, 
och annat som killar i tonåren tycker att man absolut måste omge sig med…
Och så finns där en massa överflödiga grejer som
brorsan vare sig vill eller kan ta med sig och som jag i ett ytterst svagt ögonblick 
lovat ta hand om och någon gång sälja på loppis…

Min bror har med så kallad "mycket generös hand" lastat över en hel del
grejer från vårt gemensamma barndomshem på mig.
Saker som har ett minnesvärde för oss (eller mer för mig - han är ju en karl..;))
Men saker som dessvärre tar en hel del plats.

Och jag vet inte om jag ändå har hjärta att sälja den där galet fina, handbroderade 
duken, som min mamma ärvde på 50-talet, och som hon aldrig nämndes
använda, och som jag inte heller kommer att använda och som 
mina barn aldrig någonsin kommer att använda, men som bär en 
historia, en berättelse,  i sina stygn och spetsar som bara vi vet om.


Hur fånig får man vara? 
Men ändå tänker jag, hur förmedla den historia som finns i 
dessa ting? 
Ting, rätt värdelösa i slantar räknat, men ändå värdefulla - för oss som vet.

Leker ibland med tanken att skriva ner alla dessa berättelser.
Lite som en bruksanvisning för kommande.

För generationen efter mig har kanske inte så mycket, vare sig kort eller brev,
att gå efter när de börjar forska i sitt förflutna, som vi haft.
För alla gör det vid något skede,
någon gång blir man nyfiken på det som varit för att förstå sig själv.
Och vem kan nu egentligen läsa något ur någons facebook-profil?
De flesta jag känner är ändå rätt opersonliga där.
Eller åtminstone återhållsamma om sitt "verkliga" liv, det som är och det som varit.

Kanske man borde skriva en alldeles egen blogg om allt det man vet?
Om tider som varit och om människor som gått.

Kanske man borde göra det ja, en sådan här kall och lite blek sommar
då regnet piskar mot fönsterrutan och åskan mullrar stilla på håll?


Kanske jag gör det! Men först skall jag hjälpa brorsan att flytta.
Och kanske ge mig iväg på en tur - om tid ges…

Att sådant idag, från;



23.6.14

HUNDGLÄDJE…


…stundvis, eller kanske mer periodvis, kan jag känna av lite dåligt samvete
för att jag tidvis har alldeles för lite tid att ge min lite smågalna hund
den uppmärksamhet hon förtjänar.

Men hon är så himla go´ så hon finner sig i att jag ibland har för många andra bollar i
luften för att hinna bolla hennes bollar också.
Hon nöjer sig med, eller åtminstone finner sig i, att vårt umgänge ibland bara består av
att släpa på en disträ matte som går i sina egna tankar på en promenad genom byn.

Det är som om hon skulle förstå att vi har våra olika syften av promenaderna.
Hon får snusa runt och hålla på med sitt hund-stuff, och jag, som matte, får 
tassa med och hålla på med mitt stuff, dvs låta tankarna vandra i takt med stegen.

Människans bästa vän. Så där härligt lyhörd för stämningar, utan krav.

Och en sådan (hårig) vänskap skall ju belönas. Inte sant?
Och det finns absolut inget som gör min hund mer lycklig än ett 
sådant där "påkört" mjukisdjur som piper, iallafall i en kvart...

Tänk att någon kan bli helt vimmelkantig av lycka att få rusa runt, runt i trädgården med
en överkörd skunk, som slutat pipa, i munnen.

Det är liksom ingen hejd på glädjen!


Ibland hålls man inte ens inom bildramarna, för att inte tala om andra ramar!

Det går inte att ta miste på den här lyckan...

Man kan nästan känna den där känslan att nästan få flyga fram av pur glädje!

Tankfulla promenader i all ära liksom, men att riktigt få rusa av sig - det är livet det!
Och en matte kan bara hålla med. 



När leken med allt spring och skutt och hopp är över,
lägger sig hunden lyckligt slut, lite andfådd, och tillfredsställd i gräset
för att sådär avslappnad skönt tugga på sin skunk.

Hur härligt är det inte att kunna glädjas över "små saker"?
Egentligen?

Hundar kan det - kanske också vi tvåbenta kunde lära oss av dem?


Att ta för sig i stunden just nu.
Det där tjatiga…carpe diem, ni vet?
Hur knepigt kan det ändå vara? Om också en hund klarar av det med glans, typ?

Fast okej…vi kanske behöver något annat än "överkörda skunkar"
men så himla svårt skall det väl inte behöva vara?

Att finna det där lilla som gör just den här dagen lite extra.

Det skall jag försöka lära mig av hunden.

Lite så tänker jag, idag.


21.6.14

VILL BARA ÖNSKA ER ALLA EN...



För egen del blev midsommaren lite annorlunda än planerat,
men det är nu så ibland.

Först var planerna givetvis att åka ut till stugan, men i takt med att väderprognosernas värmegrader
blev mindre och mindre, och det dessutom utlovad nordlig vind, vilket är precis den
vinden som ligger på mot stugan. 
Och då brukar det vara kallt. Oberoende av årstid, lite så.

Det märkliga är, att jag kan gärna åka ut tidigt på våren och sent på hösten, och då 
kan vindarna vara ännu kallare, men då är det på något sätt liksom helt okej.

Men att sitta och huttra i nordans famn en midsommar kändes inte så där
väldigt lockande.
Möjligtvis kan det hända att Lapplandsresans kyliga nätters övernattning
satt sina spår och lockelsen av bekvämlighet och värme fick vågen att tippa 
över för en hemma-midsommar i år.

Kollade istället runt lite vart man kunde åka och se på midsommarbrasa och andra
alternativa sätt att fira midsommar.

Men, så blev det inte heller…

Istället kom det sig att jag åkte in akut med min bror vars hälsotillstånd 
mer eller mindre kollapsat och tillbringade en stor del av midsommaraftonen
på läkarstationen.
Ny medicin hämtades ut ur helg-öppet apoteket och läget är under kontroll, även om
det inte är bra, och oron gnager i mig.

Kom hem till ett dukat bord av nypotatis och sill och smörstekt gös.
Det blev att tända brasa i spisen och dra på sig den här midsommarens största hit:
Yllesockorna!

Så, jag måste erkänna, att bilden ovan inte är från nu.
Den är tagen i fjol, på stugan, då midnattssolen sken och jag var där.

Men, som sagt…jag kunde ha varit där.
Om vädret och andra omständigheter varit annorlunda.

Nu var de det inte. Men midsommar, ja det är det ju ändå!

Hoppas ni alla haft en skön sådan!

tänker,

17.6.14

KYLIGT FÖR ÅRSTIDEN….




…jo jag tackar jag! 
Det är kanske det mest lindriga uttryck man kan ta till.

I morse när jag febrilt sömndrucket försökte få tyst på väckarklockan 
slog mig tanken att det bara är två morgnar kvar innan jag kan
ge semester åt skrällverket.
Precis snart är det S O M M A R-semester med andra ord.

Med morgontrötta steg tassade jag ut i trädgården med min kaffekopp, som 
jag alltid gör så här under sommaren. 
Solen sken och det var precis så där som det skall vara en försommarmorgon.

Det kändes väl lite friskt, men min morgontrötta hjärna orkade inte riktigt
registrera det. Drack bara kaffet lite snabbare än vanligt och drog den lurviga
morgonrocken tätare omkring mig. 

I bästa autopilotläge klädde jag på mig, kastade lite mascara på
fransarna och kastade mig i bilen och kurvade ut på landsvägen med
riktning mot arbetsplatsen.
Hjärnan malade på:
Tänk, bara ett par dagar till S O M M A R-semestern!

Fortfarande utan att desto mer tänka (det gör jag sällan tidigt på
morgonen) sträckte jag ut handen för att vrida värmereglaget på full värme.

Någonstans här reagerade jag på vad som var hemskt, hemskt fel.

Vadå…dra på värmen? Fyra dagar innan midsommar?
Kastar en blick på mätaren som visar utetemperatur.

Herrejävlar (förlåt) men den visar 4 grader! 
Fyra grader!!!
Bra att jag inte körde ut i diket på kuppen.

Där satt jag i sommarklänning och spetströja, som knappt kan leva upp till
benämningen tröja och insåg att jag förmodligen kommer att frysa ihjäl under 
min rätt korta vandring från p-huset in till min arbetsplats.

Kan det vara rätt att det faktiskt är fyra ynka grader på morgonen?
Kanske det ändå blir varmare framåt dagen.

Men icke, värre skulle det bli! 
Vid lunchtid snö-haglade det och temperaturen hade sjunkit till
tre grader! 
Mitt på dagen - i juni!!! 
Tammetusan, det var varmare på julafton än (nästan)midsommarafton!

Fick några medlidsamma blickar av kolleger och kunder;
du har inte mer på dig än det där?

Nej, ser ni jag har ju inte det, nej…

…jag kom liksom inte på att jag borde klä mig i täckjacka två dagar före min
S O M M A R-semester!

Knäpper på radion i arbetsrummet lagom till väderleksrapporten där en
käck röst meddelar att det är kyligt för årstiden.

PÅ RIKTIGT? Är det?



Snart kommer det väl renar emot mig när 
jag kör till jobbet om den här kylan håller i sig…

Men framför allt måste jag lära mig att både (sol)skenet och 
en varm, skön morgonrock kan få skenet 
att bedra.

Allt är inte så sommar som ser ut att vara det.

Trots att det bara är två morgnar kvar innan
S O M M A R-semestern börjar och det är
MIDSOMMAR.

Vet någon var man kan skriva på en protestlista?
Så här kan vi ju inte ha det!

anser,


15.6.14

ATT DRA TILL URSKOGEN...



…och dit tänker jag ta er med nu. 
Luta er bekvämt tillbaka bara och följ med. 

Själv packade jag ner sovsäcken och lite annat smått och gott för
ett par dygn i vildmarken. 
Och då menar jag inte de där märkta vandringstråken, även om de
i och för sig också är vildmark, utan här skall vi ta oss in i 
kungsörnens revir.

I Finland häckar dryga 300 par. 
För att häckningen skall lyckas behöver kungsörnen lugn och ro.
Och eftersom den har ett revir på 150 - 300 km2, så talar vi inte om små 
skogsdungar här inte...
Nej, det är km efter km efter km av skog.
Det är svårt att förmedla känslan av att gå i sådan här mark. 
När man vet att det är tiotals kilometer till närmaste väg, till närmaste by.
Det är bara väldigt tyst och väldigt stort, och väldigt mäktigt att uppleva.

Vi tar oss fram med bil längs skogsvägar i varierande skick.
Nu och då möts vi av trafikmärket med texten:
"Vägen underhålls inte, kör vidare på eget ansvar".

När inte ens terrängbilarna klarar sig att ta sig vidare är det dags att
ta på sig vandringsskorna och ge sig iväg.
Vi går, och går och går.

Det är svårt att uppskatta avstånd, men någon liten kilometer blir det nog.

Och så äntligen är vi framme!
Vid det första boet.

Det är svårt att få fram dimensioner i bild, men boet var kanske knappa 2 m högt
och nästan lika brett. Hela boet syns inte på bilden.

Och det här boet är bebott. 

Örnföräldrarna har märkt oss redan för länge sedan, och dragit. Det är
sällan man kommer åt att se de vuxna örnarna.
Örnarna gillar inte att bli störda och träden där kungsörnen häckar
är skyddade och det är ett privilegium att få besöka
dessa boträd.
Det är få som vet koordinaterna var de finns, och att bara "stöta på" ett 
träd med ett kungsörnbo i är inte alldeles lätt. 

När man hittat ett nytt boträd skyddas trädet enligt naturskyddslagen.

Ett örnpar har 3-5 sk bytesbon, men de lägger ägg i bara ett av bona - om 
ens det.
Att örnarna lyckas med häckningen beror på många omständigheter:
Det skall finnas mat, naturligtvis. 
Och området kring boet skall inte störas.

Men i det här boet har allt gått vägen. 
En ca 7 veckor gammal unge kikar ut över bokanten.

Ringmärkaren, eller assistenten, klättrar upp till boet, som är på varierande höjd.
Just det här boet var på kanske 15 m höjd i en rätt så tät tall, så det ställer
klättrarens kunskap på prov.
Ungen läggs försiktigt i en stor ryggsäck och hissas sakta ner till marken.

Ungen vägs, vingarnas längd mäts och så noppas det några fjädrar för dna-analys, innan
den ringmärks.

Matti, som var vår guide och örnringmärkare sedan 1989, har ringmärkt nästan 200 kungsörns-
ungar så kungsörns-prinsessan här är i vana händer.

Den här ungen är ca 7 veckor gammal, man ser redan att de riktiga fjädrarna börjar växa ut genom 
babydunen och få sin "vuxna" färg. 
Även om örnen kommer att byta fjädrar både en och två och tre gånger innan den är
vuxen "på riktigt".

Hon (med stor sannolikhet) är redan rätt duktig på att försvara sig både med näbbar 
och klor. Men under själva ringmärkningen är hon lugn och riktigt örn-cool.

För att få ett grepp om hur stor en sjuveckors örnunge är så ställer lillungen
upp som måttstock. Han är väl ca 165 cm, så man får lite dimension på
det hela. 
Kungsörnen är lite mindre än havsörnen som vi ju har här i södra Finland, 
men båda har som vuxna dryga 2 m mellan vingspetsarna. 
Den här hade kanske 70 cm. Om ens det.

När ungen hissats tryggt upp tillbaka till sitt bo.
Mamma-örn cirklade högt, högt ovan om oss och kollade in vad vi
sysslade med.
I boet fanns inte mycket mer än lite rester av en hartass, så det var nog
dags för lite påfyllning i kylskåpet.

Vi drog vidare.

På de flesta träd hänger tofsar av skägg- eller tagellav vilket ger en
härlig känsla av urskog och en luft fri från föroreningar.
Jag är inte speciellt bra på lavar, men lavar som hänger är bra.
Det vet jag…!

Som jag sade var vägarna vi körde på inte speciellt  underhållna.
Och varför skulle de? När jag kollade på min gps så var det här 30 km
till närmaste större väg - åt alla väderstreck.

Ibland var vägarna minst sagt av det mer våta slaget...

…ibland var de rätt torra. 
De riktigt torra hade däremot så mycket uppstående stenar att 
körande på dem var helt jämförbart med en slalombana.
Har ingen bild på de vägarna - fullt upp med att koncentrera sig på
att inte skrapa upp botten på bilen, nämligen!

Men någonstans här tar vägen slut.
Bara att klä på sig gummistövlarna och traska iväg igen - till 
nästa bo.

Även det boet var bebott.
Den här gången var ungen betydligt yngre, bara ca tre veckor gammal.

Men kolla vilka klor man har! 
Även om greppet ännu är rätt så mjukt kan man bara föreställa sig
vilken kunglig jägare det skall bli av den här krabaten!


Här i äldre grabbens famn, han som i sista minuten lyckades få en
flygbiljett och hängde med på en urskogstur.


Den här ungen var just oct just gammal nog att ringmärkas.
Det är nämligen viktigt att benen är tjocka nog, så inte märkningarna 
åker av. Skulle ungen varit mindre skulle man fått återkomma lite senare.
Men nu fick även denna (förmodligen) prins en ring runt tassen.

Lite lurvig och tilltufsad i dundräkten kom även den lyckligt tillbaka
till boet. 

Första dagen började lida mot sitt slut, men när man nu en gång är i Lappland,
så kan man inte en vecka före midsommar direkt skylla på att ljuset tar slut, 
så ännu ett bo kollades, men det var obebott. 

Dags att söka sig till nattkvarter.

Även om det fanns förvånansvärt lite både mygg och andra kryp som har en
benägenhet att suga eller tugga på en eller annars bara förorsaka obekväma kliande
märken efter bett, så är det liksom inte precis breved en myr man skall slå läger,
även om det är fint...




Men så kom vi då fram till vårt övernattningsställe.
En liten sjö mitt i ingenting.
Om jag bara kunde förmedla den totala tystnaden och den nästan sakrala stämningen
 från denna ödemarkssjö!


(Inte undra på att lite tuvull också trivs här….hehehe…)


Sjön var så klar att precis allt speglade sig så man nästan inte visste vad
som var spegling och vad som var på riktigt.

Tänk att vi ändå har natur där det bara är att traska ut till sjön och 
fylla på sin vattenflaska…
…tänk!

Följande dag gav vi oss igen iväg för att leta efter örnbo nr 4.
Vädret var bättre än dagen innan, men men…

…boet vi skulle kolla in hade rasat.
Bara en hög av riskor på marken vittnade om årtionden av bobygg.
Var det vinterns snötyngd som hade fått boet att rasa? 
Eller blev det bara för stort?
Några färska tallkvistar i rishögen skvallrar om att det rasat senare.
Kungsörnen nämligen "dekorerar" sitt bo med färska kvistar.


Kvar i tallen finns bara en liten bråkdel av det som varit ett örnnäste. 
Kanske det ännu någon gång, något år, blir ett nytt bo…

…återstår att se.

Följaktligen ingen unge här…inte heller rester efter ägg, så 
här hade nog inte ens ruvningen kommit igång innan hela härligheten åkte i 
backen.


Så bara att dra vidare.
(bilen på bilden har inget med något att göra, den bara råkade köra före oss…)

När man kör omkring på skogsvägar, och vägen ovan är klassad 
som landsväg, så kommer det inte servicestationer emot så det 
stör. Alltså får man fylla på vattenkanistern där det är lämpligt.


Och precis som vi började längta efter lite kaffe (behövs vatten till det ja)
så kör vi över en bäck där det bara är att fylla på reservoarerna. 
Det här är nog lite livskvalitet det med. Inte sant?

Men visst har "vildmarkslivet" sina avigsidor också.
I alla fall om man försöker göra det lite bekvämt för sig och spara lite tid 
och därför tar sig fram med bil så långt som (o)möjligt.
(Och vandra bara någon km i stället för några tiotals kilometer…)


Då finns det en uppenbar risk om att det börjar säga psssssss….i däcken.
Och det gjorde det också.
Vägarna vi körde på är rena rama däckdödare! 
Det var lillungen som upptäckte att det pyste.
Och jodå, en nagelstor sten hade lyckats ha hål på däcket.

Bara att ta och byta ut. 
Och så var det bara att dra vidare igen!

Vägen eller "vägen" till det sista boet vi skulle kolla var lindrigt sagt stenig och 
gropig och möjligen okej för en traktor, men inte för fordon mindre än det.
Men det gick okej.
Långsamt kommer också fram - och med alla däcken hela dessutom!

Terrängen att vandra i var riktigt fin. 
Inga kärr att ta sig över, och inga istida stenrösen att bestiga heller.

Tyvärr var även det boet tomt, likaså örnparets "chambre séparée" ett stycke
ifrån. 


Så fem bon, två örnungar (och en massa km) på två dagar.
Dags att dra sig hemåt.

Lyckligt en fin erfarenhet rikare.

Säger då det!