20.12.14

BAKOM RUTAN...

I går på morgonen jobbade jag på som ett litet hysteriskt djur med att försöka få bort isen som lagt sig på min bils vindruta. Äntligen, äntligen har ens skuggan av vinter landat här i de södra knutarna av detta VinterLand, Finland. Ni hör ironin här…?
Innan jag förstörde detta konstverk med min sylvassa giljotin till vindrute-skrapa så plockade jag fram min telefon och använde, absolut mot alla mina ynkliga principer, detta ting menat för kommunikation till att föreviga något fint på bild. Så svältfödd på vinter hittills är man. Att det fladdrar till i själen av isfjädrar på bilens vindruta. Jaha. Just så! 

Och någonstans känner jag att om det verkligen inte tänker bli mer vinter innan jul än så här så kan jag leva utan vinter Hela Vintern…

Det är som om julen på något sätt är det som definierar hela vintern. Är det snö här i söder till jul så är det rätt okej med snö Hela Vintern. Men är det inte snö här i söder till jul så är det på något märkligt sätt inte välkommet efter jul heller.

På något sätt är det som om det när julen är undanstökad och de sista pepparkakorna är matade åt fåglarna så går vårlängtan igång på en gång. Med full fart. Knappt så man hinner dra efter andan och viska om nyår där emellan förrän något börjar fladdra i våra hjärtan som viskar om vår. 
Vår. VÅR. V-Å-R.

Att det liksom ännu skall bli full vinter EFTER att det varit jul känns…..bara……fel.
Fast vi vet att det kommer minst två bistra månader av vinter hur vi än försöker ignorera det. 
Men vinter är det inte det samma som att behöva skrapa fönster en endaste liten morgon. 
Definitivt inte! 

*

Ja…skall det bli vinter här i söder, gärna innan jul, så blir det lite bråttom med den saken nu.
Hittills har någon mm snö för ett par veckor sedan och en morgon med frost på vindrutan varit de mest lovande symptomen…Och tiden går.

Bara jag/vi smällt i oss lite skinka och lagom mängd sillar och andra julläckerheter och firat lite nyår så börjar vi räkna ner mot våren. Eller jag gör det. 

Men än finns det en pyttepytteliten chans till vit jul även här vid den sydligaste biten av detta kyliga land i Nord. 

Inte bara det att det skulle vara trevligare med lite vit snö som skulle ljusa upp det. Nej, här har jag en mycket mer praktiskt längtan efter snö.

Eftersom min trädgårdsbelysning pajat och inte visar andra livstecken än ett litet, men desto mer oroväckande, *poff* bland säkringarna om jag försöker tända dem. Den lokala el-företagaren har mig på sina to-do-listor. Det enda jag kan hoppas på är att inte listan är alltför lång. Eller att det kommer snö då, så jag har ens en liten chans att se var jag lägger mina steg. För lamporna de kan jag inte tända.

Jag följer med meteorologiska institutet som om vore jag besatt. Av vintern.
Julens snö-eller-inte-snö påverkar på något märkligt sätt min inställning till resten av vinter.

Jag måste vara fel-programmerad från barndomen, eller något?!

Men isrosor - de är väl alltid vackra, oberoende vilka rutor de väljer att växa på! Tycker nästan att det är synd att man måste ta och skrapa bort dessa fantastiska konstverk!
För att inte tala om vilket motstånd mot mitt bortskrapande de gör! 


Som om de visste hur vackra de är, och ville stanna kvar för evigt och inte alls bli förintade av någon småstressad löntagare på väg till sitt jobb.

Småstressad ja, fyra dagar till julafton. Ifall ni inte visste…;)

16.12.14

SMULOR, SMULOR...

Förmodligen det godaste man kan göra av lite smulor av ett och annat som man hittar i sina skåp.
Varför jag tänkte damma av just det här receptet, just nu är att de här…ja, vad kan man kalla dem?
Smulkakor? Är att det är typ det godaste jag vet med glögg - pepparkakor kan gå och slänga sig i väggen. Om de inte har lite klassiskt mögelost på då, då kanske de får stanna på tallriken. Kanske.

Nu är det här inte bara och enbart något julrecept, nejdå. Det här är kanske det godaste man kan stuva i ryggsäcken om man skall ge sig ut och traska runt i naturen en stund, men inte ids släpa på hela arsenalen, och köpisgodis kanske inte är det man vill ha. Eller jag föredrar faktiskt egna nyttiga onyttigheter fram om endast onyttigheter. Köper ni den förklaringen? Nähe…inte det?

Men här trängs den ena nyttigheten med den andra, jag lovar! Om så vara ihophållet av det kanske inte så galet nyttiga smöret, men är man ute och vandrar och behöver lite snabb energi, så är det här i min värld tusen gången bättre - och godare - än något jag någonsin hittar på butikshyllan.

Varför detta eviga tjatande om att vandra och så…ja, men på riktigt, liksom! Varför? Jo, för att jag längtar så att få slänga ryggsäcken på ryggen igen och traska iväg rakt ut i naturen "på riktigt" så det värker i bröstet! 
Bara att titta på foton från DET HÄR ,vilket jag gjorde när jag sökte en annan bild från i somras, ja det lindrar inte precis. Verkligen inte!



Men i väntan på det..här kommer receptet:

8 dl corn flakes
8 dl havregryn
4 dl vetemjöl
4 dl kokosflingor
4 dl socker
2 msk vaniljsocker
2 msk kanel
1 tsk salt
1 tsk soda

2 msk färsk ingefära (riven)
2 msk honung
400 g smör

Och så hackad choklad, russin mandel eller vad man nu råkar ha i sina skrubbar och skåp.

(I den här versionen 32.4.2.6. blandade jag bla chokladbitar som blivit över från ett tidigare bak (kanske en näve) och så ett par rejäla nävar torkade lingon, tranbär, blåbär och goijbär (tillsammans - inte var för sig) och en litet gäng smulade hasselnötter som jag hittade på botten av en påse. 

Man blandar alltså alla torra ingredienser (jag brukar göra det direkt på plåten så slipper jag kladda en skål…avskyr disk även om jag har maskin) 
Så smälter man smöret och blandar i honung och riven ingefära i det smälta smöret. Bara doften här….!

Och så rör man bara ihop hela härligheten. Klämmer ut det på en plåt och in i ugnen på 200 grader i 20 minuter. 

Och voilá. Kan inte bli bättre!

Och även om en och annan bit slinker ner tämligen utan motstånd också här i mitt nedsuttna soffhörn, så är de absolut gudomliga till kaffet ute vid havet en kall marsdag då man traskat en bit. Eller i skogen vid en brasa. Längtar dit - så! 


P.s. Hade i ärlighetens namn nästan glömt bort detta fantastiska recept i år om jag inte blivit påmind om det av väninnan Tinne på TINNES HANTVERK ! Det här är ett recept som verkligen inte skall glömmas bort. Jag lovar! Ta det till era hjärtan! 


14.12.14

EN DAG I KÖKET...

Ja, nu skulle man ju lätt kunna tro att så här en och en halv vecka innan jul så är det fullt upp av julstök i alla kök och i alla kojor. Och så är det säkert också. Även hos mig, det är kanske bara materialet som bearbetas i köket som är lite…annorlunda. 
Eller vad vet jag? Kanske det är fler som knådar näver? 

Men vad i hela fridens dag är det jag håller på med då? Jo, det råkade sig så fantastiskt att jag fick till skänks, gåva, så där bara en hel jättesäck med björknäver. Tänk att man kan bli lycklig av något sådant! 
Men vet ni..näver är ju som känt fantastiskt bra att starta upp brasor med, ja det är ju ingen nyhet det inte. Men nu råkar jag ha en spis som hettar till alldeles bra också utan näver. 
Så då kan man ju undra att vad i hela fridens dag är det som får människan så lycklig över lite  mycket näver? Jo, ser ni när man skall tända en brasa när man är ute och vandrar runt i naturen så finns det inget bättre än att kunna plocka fram en näve torr näver från ryggsäcken och nog sjutton får man en brasa åt sig alltid. 

Nu var ju näverbitarna jag fick rätt stora, som uppläggningsfat typ, och det är inte så behändigt att stuva dem som sådana i ryggräcken. Dels tar de en hel del utrymme, även om de inte väger nästan något och så måste man ändå oftast riva dem i mindre bitar. Gör man det så här i förväg där i köket, blöter bitarna i kallt vatten en stund, så snurrar de ihop sig till fina små korkskuvslockade näverknyten. 
Jätte fina! Bara att ta med en näve eller två när man ger sig ut på tur, hur lämpligt som helst! 

Sen brukar jag ibland också ta med mig små, ja vad skall jag kalla dem, träbitar? Som jättetjocka tändstickor, som jag låtit suga i sig en fantastisk cocktail av tändvätska och tjära - men det receptet kan vi ta en annan gång. Funkar alltid om man skall få fart på lite sura vedklabbar utomhus.

Men näverknytten. Det har jag roat mig med i dag. Så nu är det bara att vänta på lite skojigare väder för att ge sig ut i naturen igen. 


Så jo, det bor väl en liten "eräjorma" (det bara inte finns någon bra översättning på det här;
ÖdemarksGöran? -Gösta? -Gunnar? Förslag?) i mig. 
Och en riktigt rostig scout, som makligt dammar av sina gamla "överlevnads"kunskaper. Det finns ett rätt tjockt lager damm ovanpå de kunskaperna, det kan man lugnt säga. 

Att ge sig ut i naturen har för mig aldrig varit någon prylsport. Nå, sport, som man nu uppfattar ordet  sport har det väl aldrig varit, och utrustningen har nog också varit  åt det mer sparsmakade hållet då. Men nu har jag faktiskt satsat på nya grillspett åt oss. Jag kunde inte låta bli.
Teleskopgrillspett-med-korköpnare-i ändan. Eller ja, jag tror att det är en korköppnare? 
Funkar också som gaffel. Och jag blir bara så kär i prylar som är praktiska på många sätt. 
Hur har jag kunnat grilla en endaste korv utan en sådan här? Ever???
Och nu är jag faktiskt inte alls ironisk, tvärtom! Jag är dökär i mina teleskopgrillspett!
Så förfärligt många gånger har jag tappat diverse ätbart i elden/på kolen/ i askan, då det ätbara dinglat och hängt på någon skranglig kvist eller gren, att jag förstår att uppskatta en pryl som denna. 

Nu är det *hosthost* decennier sedan jag senast kan säga att jag varit på vandringstur "på riktigt", det vill säga så där att man väger och överväger och väger igen vad man skall packa med sig eftersom man bär varje litet gram på sina egna axlar. Nu just är det mest bara dagsutfärder som är aktuella, även om lillungen frågade häromkvällen om vi inte kunde åka iväg och vandra längre vägar - flera dagar, övernatta i tält…Åh, det fladdrade till i hjärtgropen. Jo, jo, jooo…! 
Förutom att gräva fram den slumrande lilla scouten i mig så blir det att damma av tältet också. Och sovsäcken och kanske man behöver ett nytt liggunderlag.. och, ja! 

Men innan jag ivrar iväg mig in i de djupa skogarna i mina dagdrömmar, så vill jag tipsa om en sak till sådär inför kortare utfärder. Eller tipsa och tipsa, mer tänkt som en idé redan där i butiken faktiskt.
Nu och då händer det ju att man tar och kör engångskärl till någon större fest eller så, inte sant? 
Jag väljer alltid då bestick i trä. Dels för att det ju är typ en miljon eller en miljard gånger snyggare än vita plast-dylika och så om det blir över, för det blir det oftast, så är de här i trä helt toppen att ta med på en runda i naturen.

När man käkat klart så slänger man dem helt enkelt i elden och *poff* - borta!  

Och så känns det ju alltid lite extra festligt att lämna plasten oköpt. Helst skulle den kanske aldrig ens nått butiken, plasten, men det känns lite stort att ta den filosofiska biten här och nu...

Så här går jag och lockar näver och verkar rätt omedveten om att det är en jul på antågande som ett ansträngt lokomotiv, längtar ut till skogs och vet inte om jag skall vara glad över att det inte finns snö - för då är det så mycket enklare att gå i skogen, för nej, jag har inte snöskor. Men å andra sidan kan man ju också tänka att det är lite slött om det inte kommer snö, och om inte det blir is så man kan gå på havet och kanske till och med skida? 

Hugger tänderna i ett rött äpple som ser bättre ut än det smakar. Jag tror bestämt att de här får fortsätta agera prydnader, för smaken den har man nog tappat på vägen någonstans.



Och medan näverlockarna torkar, så snurrar jag ihop en deg till några maltlimpor.
Mycket enkelt att göra - tar bara lite tid att jäsa och sedan behövs lite tid i ugnen. Lite betyder just i det här fallet mycket - typ tre timmar…Men det finns väl inte en kotte i världen som inte gillar det här brödet?
Eller finns det? 
Nähe, tänkte väl det!

På tal om ätbart så kommer jag vid något skede att öppna en sidofilial-blogg till Tuvull. 
(oj, nu var det sagt, så nu måste jag ju ta mig i den obefintliga kragen jag inte har och göra något åt saken.) Dit tänker jag samla alla de där riktigt, riktigt goda recepten som jag oftast skrivit ner på någon flottig postit-lapp, eller på ett gammalt kuvet. Gudomliga smaker som någon skickat mig i ett mail. Som jag klippt ut från en tidning som jag inte ens längre minns vilken. Som är typ det enda riktigt goda receptet som jag kollar upp i en av de där femtiosju kokböcker jag har drällande lite här och där, till all tur mest där numera. Men ja, ni vet sopa ihop allt detta till EN plats. Hur skönt skulle inte det vara?

Om jag inte ivrar in mig full och helt på att vandra, så kanske jag åstadkommer något sådant.
Och ibland tycker jag att det är så skönt att ha något projekt att syssla med även då jag är på platser som jag inte kan plocka fram målarpenseln eller kameran eller ta med hundarna eller gå ut och gå...

Jag tror jag skall börja samla på mig Recepten jag inte vill leva utan. Vi börjar där.

Jep!


13.12.14

KOLLA IN JULKLAPPARNA...


Luciadagen. Under natten hade det fallit lite snö. Eller slask. Men det är vackrare att kalla det snö - åtminstone så länge det är ens lite vitt. Efter frukost satte vi oss i bilen för att åka till stugan. 
Skärgården var tyst, byn vi kör igenom var tyst. Det var så stilla det bara kan bli. 

Tänkte på alla dem som rusar runt i svettiga butiker nu och försöker febrilt hitta något till julklapp. Jag tänker på de åren jag själv varit en av dem. Och hur förfärligt skönt det är att slippa det i år.
Småbarn och julklappar hör ju ihop, men nu är grabbarna redan vuxna nog att känna som jag, och alla andra som på något sätt är involverade i min jul.

Så i stället för att rusa runt i butikernas shoppa-yrsel så åkte vi för att kolla hur bryggbygget framskrider på stugan. Ni vet bryggan som vi planerat sedan tidernas begynnelse och velat och funderat och skjutit på och tagit oss en funderare igen. Vi kallar detta projekt lite kärleksfullt för vår familjs Isaks Kyrka, så länge som detta har planerats! 

Men här är de nu i sin mäktiga stolthet och massiva storhet redo att ta emot stormar efter stormar, mäktiga vindar och starka isblock. Redo att varje år bryta arm mot naturens krafter. 
Vår Brygga. 
Som kommer att stå där så länge jag lever. Och förmodligen en bra bit av mina söners liv också.

Och när jag står där och tittar på våra bryggkistor, så ser jag faktiskt en viss likhet med mina söner.

Den yttre, min förstfödda: Lite längre kommen, lite större, lite längre, lite tyngre, med lite mer tyngd i sitt inre redan. 

Den inre, min lillunge: Lite försiktigare, lite mindre, lite kortare, lite lättare, ännu lite närmare hemmets strand, men ändå redan en bit ifrån. 

De skall få varsin namngiven bryggkista i julklapp. Åh, jag menar hur högt kan liksom inte det smälla när, isynnerhet tonåringen, blir tillfrågan om vad de fått till julklapp då svarar: "Ja…ja liksom en kista i havet då." Ja, det kan ju låta lite…så jag hoppas de förklarar för dem som inte vet vad det egentligen är frågan om, för även om vi har lite morbid humor ibland så kan det bli lite…fel.

Så här gör vi ibland. Skojar till om det här med julgåvor. För vi har nog alla lite svårt att ta julklappar så där seriöst som kanske många gör. I detta läge med så mycket överflöd som ändå finns os oss i väst, så känns varje onödig pryl bara väldigt fel. I tiderna var säkert tanken på julgåvor fin, men har den tanken inte förändrats och lite tappats bort på vägen? Tänk om vi bara kunde strunta i att köpa strunt åt varandra och i stället satt de pengarna på något på riktigt behövligt. Till välgörenhet till och med! 
Och tänk om barnen kunde växa upp med att några efterlängtade gåvor känns lika bra som ett berg där man i slutet av julklappsutdelandet glömt vad man fick till först. Jag har varit med om det. Och det är verkligen osmakligt! 
För det finns ju något mellan nöd och frossa. Tänk om man skulle sträva efter något sådant? Något precis lagom.

Förvisso tror jag att de flesta av oss faktiskt har saker och ting som skulle vara jättetoppen att "få", men samtidigt tror jag att många, många av oss helst av allt skulle vilja välja sina "ting" själv - för att utbudet blivit så stort att det snart är omöjligt för någon annan att köpa "rätt" pryl åt "rätt" människa.
Tänk hur mycket mindre ångest det skulle finnas innan jul om man slapp försöka hitta rätt på saker som passar någon annan? 



Lite ångestframkallande verkar det också vara för min katt då jag plockar fram Den Stora Kassen.
Den betyder att vi är på väg till stugan - för en lite längre tid.

Nå, så var det ju inte alls denna gång, jag bara packade ner lite lakan och nya handdukar och annat smått och gott som skall transporteras dit sedan när det börjar våras. Men det kunde ju inte Myrra veta, som demostrativt placerade sig på kassen som en försynt påminnelse om att hon minsann vill med hon också!

Få se om det blir någon lite längre vistelse på stugan, då skall hon få åka med! Beror helt på hurudan vintern blir. En mild och snöfattig en möjliggör en och annan stugvistelse. Så vi får se.

Men bryggkistor - det har vi nu. Det är liksom dagens stora nyhet…;)

12.12.14

NÄR MAN BARA KAN LÄNGTA...

…eller ni vet den där känslan som ibland kan infinna sig någonstans efter eftermiddagskaffet, när dags-skymningen övergår i kvälls-mörker och det är fredagskväll och klockan är lite för mycket för att det skall vara idé att ta itu med några större jobb-projekt, men alldeles för lite för att man skall kunna packa ihop och gå hem. Dessutom kan det bestämt hända att min chef skulle höja på ett litet ögonbryn om jag bara traskade ut. 

Det är vid det skedet som jag plockar fram de där jobben som måste göras, men som inte har någon tidtabell direkt. De där jobben som man kan göra samtidigt som man längtansfullt tittar ut genom fönstret, förbannar klockan som går så långsamt och tänker på annat. Längtar bort helt enkelt.

På jobbet har vi en sådan där julgröts-tradition där vi bjussar in en del samarbetspartners på glögg och risgrynsgröt och håller lite lagom korta tal om året som gått och vad det gett och dunkar varandra lite i ryggen och oj-oj så bra ändå! 
För att ändå lite, lite klämma in (äkta) julstämning också i den här tillställningen, så spelade vi lämplig julmusik från youtube via min laptop. Det gick fint tills den började bräka en reklam mitt i allt om hushållsmaskiner till fantastiska priser. Ja…

Köpa, köpa, köpa…och sälja, sälja, sälja…och det får sedan vår värld att gå runt och snurra. Snurrigt! 
Egentligen. Men det är nu så som världen är. Och den världen får mig tidvis att längtansfullt blicka mot något helt annat. Att längta efter en annan tillvaro. På något sätt.

Men vad skulle det vara? 
Vad skulle vara den optimala nivån av konsumtion kontra hållbarhet? För mig och för de lite större cirklarna. Jag kan fundera mig lite yr av sådant här ibland. Om jag kommer till något uttömmande svar? 
Tyvärr inte…

Så jag lämnar tänkandet, på den saken därhän och koncentrerar mig på jobbet en stund. I alla fall lite.
Mest längtar jag ändå hem. Till grabben, till djuren, till honom som kommer efter ett par veckors exil pga av influensa, till räkor som jag skall testa på att röka i ugn (städar i frysen, för att ge rum för lite jul-mat som kan göras innan och frysas in. Vi tar det i ett annat inlägg). Till att det är fredag och första friska veckoslutet på två veckor! 

Men jag längtar också efter snö och ljus. Frost. Jag längtar till stugan, till tystnaden där. Jag längtar efter vinterstormar och möjligheten att få fota ett brusande hav. Jag längtar efter att isen lägger sig. Att vintern gör allting tyst och mjukt. Jag längtar efter vandringar i naturen, efter det rosor på kinderna och trötta ben. Efter glögg i muggen och härliga samtal vid öppen spis och allt det där övriga underbara…
som hör vintern till. Som hör veckoslut och fritid till.

Lite så tänker jag stundvis när klockan en fredagsmiddag börjar luta mot eftermiddag.
Gör ni det? Längtar? Nu och då? Någon annanstans?



11.12.14

STORMEN LÅTER...

…eller så inte.

Öppnar jag dörren, så kan jag höra havet ryta, träden sucka, mörkret gny. Stänger jag dörren är ljudet borta. Öppnar jag dörren är ljudet, stormens ljud åter där. Jag stänger och öppnar dörren några gånger, och inser något nytt, som jag inte märkt innan.
Under en stor del av mitt liv har jag bott i gamla hus där naturens ljud, i synnerhet regn, vind…storm och dess ljus lyckats smyga sig in genom gamla fönster, spisluckor, plåttak. Jag vet inte, det har bara hittat sin väg in. För länge sedan kunde en lämplig vindpust blåsa ut ljuset på skrivbordet invid fönstret.

I det här huset är ljudet borta. Jag insåg idag hur starkt det ljudet stängs ute.
Det här lilla huset, som faktiskt mer än många moderna hus, lyckas förmedla en "rätt sorts" gammaldags stämning, är en jäkel på Med sina äkta fönsterspröjs, sina brädgolv, sin höga rumshöjd och paneltak är det så nära gammalt som nytt kan vara på ett bra sätt. Tycker jag då. Kanske jag är jävig? 

Hur som helst så insåg jag idag, varför min gammelmoderna eller moderngamla koja har en så barnsligt liten elräkning, bland annat. Sedan jag flyttade hit för två och ett halvår sedan har jag inte haft ett enda (!) värme-element på. Har klarat mig med öppen spis och luftvärmepump. Och det här huset

Och nu vet jag varför. Det här huset är så otroligt durabelt byggt att rytandet från vinterstormen därute bara inte når in. Och när jag insåg dethär, kunde jag inte låta bli att som ett litet barn stå och leka vid dörren. Öppna och stänga. Hörs, hörs inte, hörs...
Förvisso kan det hända att min bondromantiska själ faktiskt saknar naturens ljud som kryper in där de bara kommer åt och får huset att verka levande i ett eget liv. Kanske till och med lite spökligt, med lite fantasi? På ett bra sätt.
Men ekonomiskt är det att bo så här. Det är inte någon spökhistoria det, utan raka, kalla fakta när det är som bäst. Huset må vara lite wannabe gammaldags, men plånboken tackar - även en sådan här mild vinter som det varit hittills. Och en riktig vargavinter då? Hur underbart är det inte med ett hus som liksom håller lite tätt? Inte för mycket för att bli ohälsosamt, utan så där lagom.
Om jag börjar tänka i just de banorna så känns avsaknaden av stormljuden inomhus helt okej.
Så vill jag bara nämna…nej, det här huset har inga lustiga plastfunderingar i väggarna, det är bara byggt  bra - för att vara modernt. 

De enda som är lite mer svårlurade när det gäller gamla-hus-charmen-men-ändå-helt-modernt, är blommorna. Har haft Mårbacka-pelargoner i år, efter år, efter år under alla mina varv i gamla hus och aldrig stött på problem att övervintra dem inomhus. Men här vill de inte sova sin vintersömn.
Har väl fått dem att överleva, men inte så mycket mer än det. Om man skall vara ärlig, så har mina pelargonen saknat de gamla, dragiga husen från förr.
Känner att det är snudd på pelargonplågeri att hålla på såhär. Men det blir man väl inte anmäld för? Väl?
Kanske är det luftvärmepumparnas torra, varma vindar i kombination med avsaknad av ljus (som i och för sig inte är husets fel, mer liksom breddgradernas fel då…) som gör att det blir för mycket av det ena för lite av det andra?


Men för en gammal Jack Russell-herre, med lite början av problem med lederna och någon
 annan liten krämpa som hör åldern till, ja då är en dragfri tillvaro nog bara bra! 

Och i det läget får man väl ändå ta och offra sina Mårbackor?

För vem önskar liksom inte en sådan här charmig hundherre det bästa av sina pensionärsdagar? 

Eller hus?….nej, huR? 

*

P.s och ja, Mårbackorna har flyttat ut till komposten (ja, det är så!) och hyacinterna vet inte riktigt hur de skall bete sig. Aldrig har jag haft hyacinter som kryper omkring längs borden…Verkligen inte! Det här var nytt!




8.12.14

BACK IN BUSINESS...

…ja eller i morgon då. 
Idag var det ännu skönaste hemma-dagen, vilket var väldans välkommet, för idag var det den första dagen som jag kände att förkylningen verkligen släppt greppet om mig. Lillungen är också på rätt köl.
Vi är helt back in business igen. 

Jag måste säga att det känns lika fantastiskt varje gång som man känner att man igen är sig själv, man orkar och man upplever sig själv så där som man skall och som man är van. 
Nu har jag ju, till all lycka, aldrig varit allvarligt sjuk, så att hojta av glädje över att övervunnit en förkylning kan ju kännas lite…blekt. 
Men jag tänker lite som så att om jag faktiskt ärligt gläds så här mycket över att jag blivit kvitt en ynka förkylning, hur otrolig är inte den känslan när man golvat något mycket värre…?

Nu är ju en förkylning som sagt ingenting. Visst, den har däckat mig, jag har inte kunnat vara på jobbet, men framför allt så har jag inte kunnat besöka brorsan min, som ju tampas med lite värre grejer än en förkylning. Honom skall vi inte släpa några som helst virusar eller baciller åt! 
Till all tur verkar hans sjukdom nu vara inne i en stabil fas och även om det inte blir bättre, så blir det inte heller sämre just nu, vilket faktiskt nästan får det att kännas som om det var en förbättring ändå! 

Och jag tror, att oberoende hur sjuk man är, och hur litet steget mot tillfriskning eller i alla fall mot en tillvaro utan försämringar än är, så känns det stort, jättestort för den som det berör.

Så på något sätt just därför känns det extra "stort" att nu känna tillfrisknandet. Eller kanske det bara är första gången jag riktigt tänker på det? Hur fantastiskt det egentligen är….att bli frisk.

*

Eftersom vädret därute idag inte riktigt kunde bestämma sig om det skulle vara fint (på snölös decembervis är fint väder samma som uppehåll, alltså inget regn) eller ösregn, så blev det inte av att ge sig ut i naturen idag. Även om längtan fanns. Om det bara inte börjat ösregna en gång i halvtimmen…

Nå, istället blev en massa saker som av olika orsaker blivit på hög, nu äntligen gjorda! Den främsta orsaken till att de blivit ogjorda är ju att de är så, så, så tråkiga! 

Det ena är att stryka. Jo, jag vet att jag skrivit någonstans att jag älskar doften av nystrykta kläder, av lakan, av handdukar. Jag älskar när det är så där prydligt som det bara kan vara när något fått sig en sväng under strykjärnet. Jag älskar när linneskåpet ser ut som om textilerna där genomgått en  liten arméutbildning. Jag har alltid sagt att jag säkert i ett tidigare liv har varit en liten hemhjälp med ansvar för linneskåp, så till den grad stark är tillfredsställelsen när allt ligger så där prydligt där de skall.
Det är bara det att komma så långt…som är utmaningen. 
Jag avskyr att BÖRJA stryka. När jag väl gör det så är det väl okej, men att börja! 
Men. 
Idag strök jag undan Precis Allt. 
Och jo, linneskåpet skulle klara en stuggranskning. Nu händer ju just det här inte så ofta. Att allt skulle ligga så där fint i prydliga högar. Senast var visst när jag precis hade flyttat in här för…två och ett halvår sedan. 

Sedan gick jag igenom en sned liten hög med papper som bett att få komma in i sina mappar en längre tid nu. Det hör också till det där som bara liksom halkar och slintar längst ner på min to-do-lista. Gång på gång händer det. 
De som känner mig vet ju att jag sysslar till vardags med papper, en massa människors papper, och där är det liksom en helt annan grej. Förutom att jag får betalt då. Det är ändå en annan grej. När jag är hemma vill jag tusenmiljoner gånger hellre gå ut i skogen, i trädgården, till stranden, laga mat, äta mat, prata med grannen, krafsa katten, men på jobbet ja, nå ibland KAN det hända att jag kunde tänka mig hellre vara ute i skogen då med. Men pappren har jag koll på! 

Min hemmakontorskatt, som älskar att ligga och dåsa på mitt skrivbord dagarna i ända, ger mig en lite misstänksam blick. 

Men jo, det är faktiskt så! Jobb är jobb och här hemma är jag lite mer liberal i mitt förhållande till papper om man säger så. Men! Också det är fixat nu. Visserligen satt jag och pratade ett maratonsamtal samtidigt som jag skulle städa upp bland alla mappar och fixa nya och ja…jag skall visa hur det blev en annan dag! 

Och så hann jag faktiskt snurra ihop lite fudge också. Det är visst ett par år sedan jag kokade det första gången, men det har blivit ett absolut måste till julen här hos oss. Käkar man av det här så är man sockerberusad till februari, men oh, oh, oh…så gott det är. 
Den första satsen skall åka iväg till exilsonen i Salzburg med lite annat smått och gott. 


Det övriga goda är bland annat lite läsbart. Inget mindre än färska mottagaren av Finlandiapriset, 
Jussi Valtonens "He eivät tiedä mitä tekevät ", en riktigt, riktigt bra bok. 
Ja, annars hade den kanske inte vunnit Finlandiapriset kan man ju tänka, heh. Nå, hur som helst så hade jag beställt boken innan det blev klart att det var vinnaren, innan jag ens visste att boken var nominerad, bara för att den verkade vara så galet intressant. Den tar upp saker som känns lite framtid, men som kanske ändå delvis redan här? En del är en del inte, eller är det så?  Lite Orwellskt men ändå inte så mycket i framtiden att det skulle kännas främmande, tvärtom det är väldigt här och nu. Och kanske just det där att det som händer i boken inte alls känns så utopistiskt, inte alls så skuffat in i framtiden som gör att den kryper under skinnet lite grann. Hoppas den översätts till många språk - det är den minsann värd! Ja, och nu åker den och lite fudge iväg då. Till sonen.

Usch, klockan har hunnit bli äckligt mycket och det är jobbedag i morgon. Det blir så här när jag är antingen ledig eller sjuk, jag knuffar i ett nafs mitt dygn framåt med några timmar. Och eftersom det redan hunnit bli måndag i min ända av världen och det kommer att ringa en veckarklocka avskyvärt tidigt i morgon bitti så är det nog bäst att önska go´natt.

Så, ja….go´natt!


6.12.14

SJÄLVKLAR...


…självständighet.

Finlands självständighetsdag. Är det idag.

Kanske av den orsaken att invånarna i den här stugan inte är på topp när det gäller energinivå och det utfärdats någon form av flunsa-varning vilket håller alla andra människor också borta, så har jag hunnit reflektera över det här med självständighetsdags-firandet lite mer än annars.

Vanligtvis brukar det i alla fall käkas lite extra gott och drickas skumppa i det här huset. Ensam med en snorig tonåring är det så där lagom roligt att syssla med det.
Man hör ju till de där som liksom inte ännu fått den där inbjudan till slottet. Och ja, på tal om det.

Slottet är ju egentligen inget slott, fast det är ju fint. Slötittade på ett tv-program som jag nu just glömt namnet på, men där det nämndes att vårt presidentslottet kanske mest kan liknas med en gårdsbyggnad till de där "riktiga" slotten i Europa. Må så vara, men det är vårt lilla slott. 
Och det här är nu så nära lite glitter och glamour och monarki-feelis vi kan komma i detta lilla, kalla, rätt unga, land vi kallar Finland.

Min pappa hade varit äldre än landet, om han levat, vill säga. I fjol skulle han fyllt runda hundra. När jag liksom riktigt tänker på det så sätter det proportioner på alltsammans. Om hur kort och samtidigt lång tid 100 år är.

Nå, nu är vi ju inte riktigt där än, nu firas den 97:e självständighetsdagen. Så 2017 smäller det väl till riktigt ordentligt. Och vi hoppas ju att det gör det. Att inte något annat kommer i vägen som gör att det inte blir som man tänkt sig. Jag tycker illa om alla världens olyckskorpar, men kan ändå inte låta bli att rynka min lilla panna åt vad som håller på att hända i världen, och inte bara det, utan också i vår närmaste omgivning. Inte ofta, men det händer att jag tänker tanken…tänk om?
Tänk om allt det här faktiskt inte skulle vara en självklarhet?



Att självständighet inte skulle vara en självklarhet? Hela tanken känns på något vis helt absurt.
Att det inte skulle vara fred. Att inte allt det vi känner till skulle fortsätta vara det vi känner till.

Och ändå…med allt det som händer, också allt det vi bara kan ana under ytan, blir man fundersam.
Jag kan ju bara se på allt från min lilla utpost i världen. När jag föddes hade det bara gått dryga 20 år sedan krigen var över. Tidigare i mitt liv har jag aldrig reflekterat över det. 
Jag hör inte till den där efter-kriget-generationen, jag hör till en helt annan generation, den som föddes på 60-talet. Men nu plötsligt, när jag själv blivit äldre inser jag hur otroligt kort tid 20 år faktiskt är…
Jag menar, jag har ju barn som är över 25 år och det var ju just han föddes! 
Så har jag inte tänkt på det, då.

När jag var barn och ungdom var det kalla kriget som gällde. Det hörde liksom till. Det vara bara så.
Men nu har det gått dryga 20-år då allt varit, ja något annat. Något hoppfullt och på något sätt det man räknat med att det skulle komma att vara. Att allt skulle bara vara som det "alltid" varit. Bra.

Och nu har det då krupit ett litet, litet tvivel in i all denna övertygelse om alltings bestående.
Inte så att jag tror att något kommer att ta över mitt lilla självständiga land över en natt eller så, men 
något litet, oroligt och lite ängsligt fladdrar till i mitt bröst. Något som inte alls känns bra.



Brukar snurra in på lite olika sidor för naturintresserade och naturfotografer och idag har jag slagits av det faktum att anmärkningsvärt många av fotona som idag laddats upp på dessa sidor har texter till bilderna som; "Glad självständighetsdag…hoppas vi får behålla det", "…också i fortsättningen. "….även i framtiden." 
Så har det inte varit förr. Inte i fjol och inte någonsin. Så det finns en oro och en ängslan som rör sig som ett dis, en aning, en tyst och stilla tanke bland oss. Det är inte bara jag? Tänk om?! Det är nytt. 
För det finns ju inget alls som skulle tyda på att situationen skulle kunna ändra. Allra minst så radikalt.
Och ändå…tänker vi de tankarna, fast utan att säga dem riktigt högt, inte ens för oss själva. För vi har inget att förankra dessa tankarna i. Vi bara förnimmer dem. För att vi har en historia, som inte alls är så gammal…Och för att vi vet att om man skall förstå något alls av det som är nu, skall man kunna sin historia. Och något är på gångs, det är klart, men hur allting slutar - ja, den kristallkulan har väl ingen?! Väl?!!


Så när man snöar in sig på sina tankestigar så ger den ena tanken den andra…Och jag kan känna mig så stolt över min egen fars och min svärfars och alla de andra som deltog i kriget, klarade sig eller stupade på fronten. De är värda så mycket! Högaktning, tacksamhet….allt.
Och alla dessa starka kvinnor som skötte jordbruken, och allt annat då männen var i krig. Jag är oerhört tacksam till dem alla. Allt de gjorde för det de trodde på. Allt de försvarade, genom att ge sitt allt.
Inför det blir jag…ordlös. Av respekt.

För tänk OM det som hände på låt oss säga Krim faktiskt kunde hända någon annanstans också? 
Bara det att det som faktiskt hände där hände…känns kusligt.
Och så blir också det historia, och man rycker lite stilla på axlarna och går vidare i sina liv. Är det så?

Och så, kan sådant hända någon annanstans - också? Igen? Och igen? 



Man vill ju inte att någon skall behöva ge upp sin självständighet - vare sig man är ett land eller en individ. Vi är så vana om att det är en fullständigt självklarhet att vi har, också vår privata självständighet att göra, gå, välja hur vi vill. Men tänk om det kom något i vägen för den? Som skulle tvinga oss att lägga all vår egen självständighet åt sidan och tänka på något större utanför vår egen lilla svär? Tänk…

Nä, nu snurrar jag helt in mig i alldeles för dystra tankar. Jag vet inte ens hur det riktigt kommer sig att dessa tankar lyckas ta sig in till min tankevärld. Kanske det är så att man kanske bara inte kan undgå dem, för hur lite man än vill medge så finns de där som ett dis, en dimma. Tvivlen på att allt kanske är så mycket skörare än man vill tro.


Kanske mer än på länge, kanske ens någonsin är jag glad över att fira en
självständighetsdag. Som man kanske inte skall ta så självklart ändå…?

Även om det liksom inte finns några spöken på vår europeiska himmel, men ja…liksom OM det skulle finnas...


5.12.14

KURERA MERA...

…ja men liksom…vilken förkylning!

För en vecka sedan däckade jag och har väl varit sådär litelite ovan ytan lite stundvis, 
men så har jag dragits ner i snorträsket igen.

Och hur illa jag än tycker om det, så har det minsann behövts lite 
tuffare grejer än ingefärate för att få ordning på de här bacillviruswhatever.
Men känner ändå att det är finare
att fota färsk ingefära 
än slemlösande hosttabletter, tabletter för att undvika
att jag åker på bihåleinflammation,
lite antibiotikatabletter och sist men inte minst anti-inflammatoriskt
värkmedicin för inflammerat muskelfäste i axeln…
Ja, men ni förstår?
Jag vill så gärna ingefärate, men ibland räcker det inte hela vägen.

Nu är det ju till all tur såpass sällan jag springer till apoteket att de har ju
inte riktigt än börjat erbjuda mig mängdrabatter, men det börjar vara snudd
på det snart. Om nu apotek ger bonus eller mängdrabatter….?

Kanske de inte gör det, nej…?


Men nu när det börjar ljusna, ja för mig då.
Vad händer då? 
Jo, istället åker lillungen på samma förkylning och därmed
skrynklar vi ihop planerna på att åka till stugan - igen.
Trots att det verkar att han har fått förkylningen i en light-version, vilket
jag är himla glad för, så känns det ändå inte läge för
utetupp, dragiga golv och fuktiga sängkläder just nu precis.

Så vi kryper ner bland täcken och filtar och värmer glögg, tycker lite synd om varandra
och...nätshoppar. 
Lite stickad klänning och böcker åt mig och dataskärm
och ryggsäck åt grabben - lite smått och gott åt var och en. 
Och jag lovar det har varit den skönaste
julklappsshoppningen någonsin.

(det där andra smått och gott, DET kan vi ju inte avslöja här innan julafton eller hur?)

Här fortsätter vi lite sjukstuga till, och hoppas att grabben klarar sig lite
lättare undan.

Och så siktar vi på att åka till stugan NÄSTA weekend istället!

Må gött!

1.12.14

NÄR ISEN KOMMER...




…under hela hösten har jag haft nöjet att ha ett stort gäng svanar och 
gäss i viken nedanför mitt hus.
Jag hör dem tjattra om kvällarna när de skall ordna sig vem som skall sova var, eller
vad nu svanar och gäss tjattrar om?

Från "min" sida av viken ser jag inte dem, det ser ett rejält vassbälte längs stranden till.

Men idag när jag ändå måste iväg till apoteket, så passade jag på att föra bort lite tidningar 
och kartong på samma gång och då kommer jag på den sida av 
viken att jag fick se hela det stora tjattrande gänget.
(Och jo, det är just detta vi ser från kommunens sopsorteringsplats - lyxigt va?!)
Nu är det några dagar sedan jag stuckit min näsa utanför ytterdörren överhuvudtaget,
men jag tror att det var just i natt som isen kom.
Den första.

Det var rejäla minusgrader idag. Eller rejäla och rejäla, men för södra Finland
som gassat sig i flera plusgrader hela hösten så var det en liten köldknäpp faktiskt!

Vattnet var fruset från stranden några tiotals meter ut. 
På isen kunde man se vilka båtar som lämnat eller kommit till hamnen.

Några båtar finns envist kvar ännu, även om de flesta båtplatser redan är tomma.



Nu är det ju så att jag, trots att jag bott nära kusten hela mitt liv, faktiskt 
väldans sällan verkligen "sett" när isen lagt sig.
Nog när isen släppt - men det är ju lite mera dramatik i det.
Åtminstone ibland.

Också idag, eller i år,  skulle jag ha missat detta om jag inte hade åkt på
en förkylning och måste stanna hemma och måste åka efter medicin 
och då passade på att föra gamla tidningar på samma gång.

Glad för det. Att se isen födas.
Men jag kommer att sakna tjattret om fågelgänget måste flytta söderut
ifall deras P-plats blir igenfrusen.


Återkommer om det! 



30.11.14

TANKAR OM EN SOMMARSTUGA...

…ja, det händer då inte så ofta att jag hinner med två inlägg på en och samma dag.
Ibland är jag glad om jag hinner med två i veckan!

Sådant kan hända om man är förkyld länge nog…

Och så händer det sig att jag hinner börja fundera på inredning, mer än jag brukar.
Som jag säkert vid något skede nämnt så väntar stugan på en liten upp-piffning.
Känns nästan lite tjatigt att säga det, för jag har väl sagt så nu i ett antal år?
Men det blir alltid lite så att stugan den kommer ändå liksom allra sist på listan
då budjeten görs upp.
Först kommer det där med överlevnad och mat och så ungens dito och lite
bidrag till den fattiga studeranden och så hinner något akut gå sönder
här hemma, eller något tak som borde förnyas, och någon panna som skall bytas och, 
och, och ….listan blir nästan hur lång som helst.
Och slantarna, ja de är liksom inte HUR många som helst…

Egentligen är det inget som måste göras där på stugan
(en av orsakerna varför prioriteten har en tendens att bli rätt låg)
Och så är det det där andra…

Under alla dessa år har jag inte riktigt kunnat bestämma mig för hur jag 
riktigt vill ha det. Vilket är rätt ovanligt, oftast vet jag det faktiskt rätt 
så fort. Vanligtvis.

Men med den här stugan har jag, som om jag hade ett litet identitetsproblem!
Jag har säkert skrivit om det här tidigare, så nu upprepar jag mig så det står härliga till.
För "problemet" har inte försvunnit någonstans. Alls.

Alltså. Stugan är ju vid havet.
På en klippa. Med skog omkring och knotiga martallar som närmaste grannar.
Ingen trädgård. Inget odlat. Allt bara vilt, skog, berg, obebyggd skärgård.

Det är liksom det där sista som gör att jag aldrig känt att de där typiska 
skärgårds-blå-vitt-röda-marina har passat här.
Jag menar här är vi mitt ute i…ingenting.
Och dessutom äger vi knappt en båt. Eller vi äger, men det kan gå år att vi inte ens
får den i sjön. Så, vadå marint?

Det är och har aldrig riktigt varit min grej. Jag är mer för det där med natur…
Fiske och svamp och jakt och bär och sådant.

Nå, då är det väl klart som korvspad att jag målar min stuga så den 
knappt skiljer sig från naturen. Faktum är att om man inte vet var an skall titta
så är den här stugan rätt knepig att upptäcka från havet.

Det kommer ju att bli lite "ändring" på det då jag får fönsterspröjsen målade vita
(vilket skulle göras redan denna sommar, men det kom annat i stället)
Det blev kanske lite VÄL murrigt då vid den senaste penslingen för 
ett antal år sedan.
Hur som helst så har jag alltid känt att den här stugan är mer skog än hav.

Lite mer fårskinn och murriga färger. Lite rustikt så där.
Och det funkar så himla bra så här på hösten, och på vintern och på våren,
men sedan när sommaren kommer så är det som om man skulle kunna
storkna i allt det murriga och dammiga när temperaturen
ligger och dallrar på något över 25 grader och man vet knappt hur man 
skall ta sig från skugga till skugga.

Jo, tack det är ett verkligt i-landsproblem, i allra högsta grad, jag vet.
Och eftersom jag varken har lust, tid eller något alls intresse att byta om inredningen
till sommarlook/vinterlook så är jag lite ute och seglar (hahahaha) när det gäller
hur jag skall få några ynka kvadratmeter sommarstuga att kännas
fräsch på sommaren och mysigt ombonad resten av året.

Nu märkte jag att jag har väldigt få bilder inifrån stugan, men
bara det att trasmattor i pastell som känns okej i juli, blir lite 
för glättiga i oktober. Och ett skinn på golvet är gudomligt i oktober,
men aningen jobbigt i julihettan...

Ja, och så ännu en sak!

Eftersom lagerutrymmen här är ungefär i samma klass som i en
bättre segelbåt, så talar vi inte så där himla mycket pynt för pyntets skull.
Det mesta skall ha sin funktion - och vara fint - och passande - på en och samma gång.
Till alla årstider. 

Varför tycker jag att det här skall vara så himla svårt att få till?

*

Bara jag kommer ut till stugan så tror jag att jag börjar med att rensa ut 
precis allt utom det alldeles mest behövliga.
Om man skulle börja i den ändan….?

Och nästa sommar SKALL fönstren målas! 

*

Ja-a…det här är nu rätt långt från advents-feelis, men som sjuk har man
tid att planera när man inte orkar med något annat :D

Nästa år  - då blir det nya vindar i stugan!
omintenågotannatsomjagaldrigräknatmedkommerivägenochsaboterarallt…



HOSIANNA...


…och första advent.
Och vi skulle fira helgen på stugan med lutfisk och sillbord och
skogspromenader och glögg och brasa och böcker och
bästa sällskapet och ja. 
Och ja, så går jag och klämmer till med världens förkylning ungefär
när det mesta är, om nu inte helt fysiskt men i tankarna åtminstone, 
färdigtpackat och hundarna inser att det är något på gång.

Ja, gissa hur skoj det är att i det skedet, någon timme innan avfärd fullständigt krokna
i en eländig förkylning! 

Så planerna fick stöpas om.
Det slutade med att särbon, eller veckoslutsnärbon, helst inte ville umgås alls 
för att inte bli förkyld själv 
(rätt förståeligt även om jag undrar var det där ridderliga; jag släpper
allt och kommer och sköter om dig! försvann? Hehehe)

Lillungen drog iväg han också så lillajulen firade jag all by my self i år, 
uppkrypen i mitt  kära soffhörn, med hundar och katt, 
näsdukar, några småtorra mandariner
och lite varmt att dricka.

Till all tur hade jag hunnit till bibban innan, så läsbart fanns det gott om.
Och ved hade jag inne också - så någon s t ö r r e  nöd gick det ju inte på mig
om man skall vara helt ärlig!

Innan advent hade jag inte riktigt kommit igång med pyntandet här hemma,
för vi skulle ju inte vara här hemma, liksom.
Men ljusstakarna till fönstren orkade jag ändå släpa fram.
I år leker jag att det är ljuset som gör stämningen.

Alla tomtar och änglar och granar och kransar och adventsljusstaken och
julkalendrar och ja typ allt ligger ännu och sover sin djupaste
sommarsömn i någon dammig låda uppe på vinden.

Och vet ni, det räcker alldeles utmärkt!
Mest av allt är det ljuset som gör stämningen.
Och smakerna och dofterna förstås, men de återkommer jag till bara jag 
återfår mitt lukt- och smaksinne.


Senare på kvällen knapprade jag iväg en lite lillajulshälsning till min äldre grabb och undrade
vad han sysslade med där borta i Österrike.

Det visade sig att han satt i en hotell-lobby i Wien, och filade på ett skolarbete.
Det var nämligen så att han hade lovat låna ut sin
lägenhet i Salzburg åt några vänners långväga-gäster från Hongkong och 
Dubai som inte hade fått fixat hotellrum (i tid…). 
Så han tyckte att då kan han ju lika gärna passa på och åka till Wien och
kolla in hur det är där.

Så lite oförväntat sitter jag och chattar mig igenom lillajulsnatten med honom.

Så, nu siktar jag, eller vi, på att "fira lillajul" på stugan nästa veckoslut istället 
för det finns väl ingenstans skrivet att man inte kan göra så? 

Och det beslutet till ära skall jag ta och öppna en ny förpackning 
näsdukar! 
Det ni…;)

Må gott och håll er friska!
Och en fin första advent - förstås!!!