Sidor

24.4.15

GREJER SOM BESTÅR...

Och som jag inte verkar tröttna på alls, någonsin...

Jag har (igen, kunde man tycka) en period då jag rätt kritiskt går här hemma och pillar och vänder och vrider på mina saker som jag samlat på mig under år och årtionden. Även om jag är en person som rätt friskt låter saker gå vidare så finns det en och annan sak som fastnar, och fastnar och fastnar.

Som sådana här saxar till exempel. De är så himla vackra att vila ögonen på, så är de faktiskt riktigt bra att klippa med också. Nu och då vässer jag dem själv, och någon gång har jag fört dem till en skomakare som vässt dem till riktig skärpa. 
Jag kommer knappast någonsin att godkänna en sax med orange plastskaft i mitt hem. Någonsin. 
Så länge har jag levt med de här som funkar finfint och är fina att se på - också.

Och så äggkorgen. Den har redan en massa, massa år på nacken och fortfarande tycker jag att det är lika njutningsfullt (!) att plocka upp äggen från pappkartongen och lägga dem i korgen. 
Den är en del av, om nu inte mig, så mitt kök. Den får fortsätta vara med.

Sen kommer vi till en sak som kan kännas lite märkligt att man kan haka upp sig på, jag vet!
Disktrasor.

Varför skall det vara så svårt att hitta snygga disktrasor som man känner att är helt okej att de får hänga där på kranen. För de flesta hänger väl sina trasor där ändå. Eller?
Så då kunde de ju vara fina, när man ändå både skall se och använda dem dagligen.

Och eftersom jag inte har hittat några riktigt fina (i min smak, då) så stickar jag egna. Hittade ett bambugarn i en butik som skulle vara ett toppengarn till disktrasor. Återstår att se hur det funkar bara jag testat dem en tid. Just så där fina som jag vill, det är de i alla fall. 
Och det här då? 
Jo, det är så att trots att jag inte vill släpa hem en massa saker från mina resor, allra minst typiska souvenirer (jäk) så kan jag ändå inte riktigt låta bli att ta med mig något hem från en resa. 
Även om saken kanske inte har något alls med resmålet att göra.

Det här är en textilstämpel. Från Indien. Köpt i Wien. Och i sommar tänker jag testa om den funkar.
Något i det där mönstret säger mig att det kunde bli en jättefin sommarbordduk att trycka en bård, eller varför inte hela tygstycket fullt av slingrande blomstänglar. 

I blekt grönt. Eller turkos? Eller cerise? 

Jag är ju lite inne i en period då jag vill mata min själ med lugna naturfärger, så det kanske blir blekt grönt. Grågrönt kanske? 

För det mesta brukar jag inte ordna om så ofta här hemma. Inte numera. Det mesta är liksom på något sätt okej som det är. Och jo, det här är en åldersgrej, inte tal om annat.

Ännu för något år sedan så skulle jag ha hunnit (läs brytt mig/orkat) möblera om sjutton gånger sedan jag flyttade in här för snart tre år sedan. Skrämmande många möbler står där jag placerade dem då. Och det är hur okej som helst.

Men en liten hylla har jag som brukar få nya saker att bära lite nu och då. 
Senast upp är lite gammalt stuff från mitt barndomshem. Min pappa var en ivrig fri-idrottare så här har vi hans gamla diskus och kulan han stött lite många gånger. 

Och där breved står Psalm Boken från 1904. Så galet vacker. Den är min mammas fasters och så
välhållen och fin. Kanske den får en bättre presentation något tag. Det är den kanske värd.

Och trots att den, och diskusen och kulan kanske inte direkt hör till de saker som jag har så där rysligt nytta av i mitt liv, så lär de få bli kvar. Snabbt stryker jag fingrarna över dessa saker och låter min städa-ut-iver gå ut över andra saker.


Den här gången är det här saker som får stanna. Också morteln som överlevde branden av mina föräldrars första gemensamma hem, stämpeln från Wien-resan, och Book-book, skyddet till datorn. 
Det som ser ut som en gammal bok och som jag inte heller tröttnat på. 

Men i morgon kommer jag att fortsätta gå fram med hård hand och tuffa tag i mina skåp. 
Dags att rensa ut lite igen. 

Men de här får stanna. För att.
Visst är det märkligt hur man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som gör att saker får stanna och att saker får gå vidare till någon annan. Och hur endel har det här i sig att kunna släppa och andra bara samlar på och samlar på och samlar på fast väggarna kommer emot. 
För en tid sedan stack jag mig in hos en bekant för att hämta en liten grej som hon lovat låna åt mig. 
Jag blir så förvånad över hur mycket sk.., allt möjligt människor ändå samlar på. Jag menar vem behöver På Riktigt tjugotre lakanset - för två personer? Trettiotvå badhanddukar? Sjuttiotvå sockor? 
För att inte tala om fyra hela omgångar med kärl för 12 personer och ja, listan kan göras lång…

På tal om det. Nu är det nog dags för mig att packa ner de serviser jag inte använt en endaste gång sedan jag flyttade hit. Det jag inte använt på 1000 dagar - det är inte hemskt viktigt i mitt liv.

Lite så tänker jag. 
Även om jag har utrymme att förvara så känner jag att det tynger mig att ha en massa onödigt i mina knutar.

Kan en grej inte motivera sitt varande i mitt hem genom att vara antingen praktiskt behövlig, nästan oundvikligt viktigt eller oemotståndligt vacker, ja då skall den veck.

Eller så har jag bara drabbats av vårens stora städmani - och det ja, inte en dag för tidigt ;)



21.4.15

MON DIEU...

Nu är vi där! Den där årstiden då man borde få vara ute Hela Tiden. Det är så fint nu så hjärtat skrynklar ihop sig när man väl ger sig ut och orkar se förbi kala grenar och hundlortar längs vägrenen. 
Det är så himla fint! 

Idag hade jag en del program på kvällen vilket gjorde att jag kom ut på min kvällsrunda betydligt senare än vanligt. Jag harmades nästan lite över det, för dagen hade varit så fin och solen höll på att gå ner redan innan jag tar hundar och unge och kamera och ger mig i väg. 
Det visade sig att det var finare än fint. Skenet och fågelsången och lugnet och ja…allt var bara så perfekt! 

Vi gick ner till piren för att kolla sjöfåglar, men två ivriga terriers och en tonåring som går smidigt som en catepillar skrämde iväg det mesta utom några måsar med stålnerver, och det innan vi ens vikt ner från vägen som går förbi piren. Jag hade inte så höga förväntningar, inte med det här gänget i släptåg, att kunna smyga mig på något med kameran. Men det är priset man får betala för att få ha alla med. 

Bara att inse att jag helt enkelt inte hinner med alla versioner av "att gå ut" som jag har.

A. Att gå ut med hundarna. Det vanligaste. Kameran (och tonåringen) hemma och det är mycket på hundarnas villkor. Snusa och bajsa och kissa och umgås och morra och vifta svans i lagom doser. 

B. Att lura med en tonåring, den egna. Eller att bara lura tonåringen. Att få honom att gå själv och jag låtsas göra något vettigt hemma istället. Händer hälften av gångerna. Ibland går han med kompisar som också blivit "ut-tvingade" på promenad med familjens hund(ar). De här promenader är de vanligaste då han är involverad. Men ibland går vi ihop. Och det är rätt skönt, för oftast går vi och är sådär skönt tysta som man bara kan vara med väldigt få människor utan att det blir konstigt.
Min yngsta och jag, vi kan det där. Eller så pratar vi. Också den versionen händer, men oftast är det ändå så att om vi vill riktigt "nu-skall-vi-prata-prata" så sker de diskussionerna uppkrupen i var sin fåtölj med en kopp te mellan nävarna.
Men nu skulle jag ju inte skriva om det! Alls! 

C. Jag lurar med tonåringen, som lovar ta hundarna så att jag kan ta kameran, och det här är kanske den bästa varianten nu när ljuset är som vackrast och man kan slå två tre flugor på en smäll. Fota och få hundarna rastade. Och så dessutom umgås man ju med sin tonåring, så där på köpet. (och tonåringen får lite frisk luft och "röra-på-sig". Vilken win-win-win-win-win)!

D. Jag går en sväng med hundarna, kommer hem och byter ut dem till kameran och går en sväng till med full fokus på vad som händer i naturen istället för att ha koll på hundarna. Det här är det vanligaste då jag har gott om tid. Det vill säga alldeles för sällan. 
Må hända att andra klarar av att hålla koll på ett par yra hundar och samtidigt smyga tyst i naturen och ta in allt där och spana in fint att fota. Nä. Det funkar inte. Jag är inte bra på att jonglera - inte på det sättet.
Dessutom skrämmer nog mina yrbollar till hundar iväg det mesta i vild-djurväg innan vi ens stavat till "skog". Så är det bara. 

Idag blev det version C. Grabben hade hundarna och jag kameran, och det var nog vårens finaste kväll!
Trots att vi kom iväg rätt sent fanns det lite ljus kvar och ljud. Fågelsången. Och den har bara precis börjat! Tänk, vi har allt det fina framför oss. Varje ny fågel som återvänder. Varje ny varm bris från havet som hämtar sommardoft, varje ny knopp som sväller, varje ny…det händer saker precis hela tiden! 

Jag har inte timmar nog på dygnet att hinna med allt jag skulle vilja hinna med nu! 
Bara en annan naturmänniska kan förstå att man faktiskt behöver hinna ut till den där tjärnen i skogen för att se om grodorna kommit. Bara en sådan sak! 

Fast å andra sidan, om man aldrig stått vid en skogstjärn när grodorna firar smekmånad och mossan doftar urjord och fåglarna sjunger så det blir en symfoni i huvudet på en från träden omkring. Då vet man ju inte vad man missar. Och man kan inte förstå...


Man kan inte förstå hur mäktiga de stora alarna vid stranden är. De där som hackspetten räknar som sitt revir och med nöd och näppe tolererar att koltrasten har som sångestrad om kvällarna. 

Alarna som statt där vid stranden år efter år efter islossning efter storm efter….de är bara så mäktiga. Dessa strandens giganter. 

Videkissorna blir till små gula dunbollar - med vilken fart allt händer nu. 
Även om vi går och svär i den kalla vinden som pinar oss dag efter dag. Vi, rätt så onyanserade människor, har lite svårt att känna in de där små, små stegen av vår som för oss, om vi ids stanna upp för en stund, framåt mot sommaren med en hisnande hastighet. 
Och jag vill så hinna möta allt detta. Med alla sinnen. 

Bara kunna blunda i stunden och vara just här och nu och absolut ingen annanstans! 

När jag ser på min hund här, som verkligen kan ta ut det här med att njuta av precis den här stunden, så tror jag nog att jag skall försöka lite mer strunta i alla måste hit och måste dit och faktiskt ta dagen som den kommer. Ge mig mera ut i naturen, yoga mer, äta gott, krama någon jag tycker om, helt enkelt vara mer

...just här och nu. 

  

17.4.15

VARDAGSVECKA...

…och kameran har vilat. Och mycket annat har vilat också.

Det har varit lite lugnare än på länge på jobbet och det har varit skönt på det sättet, att man liksom har hunnit fatt sig själv och landat i ett skönt flow.

Så där som det skall vara. Egentligen.

Även om det, i dagens värld, då det mesta följs upp på nästan minutbasis, blir lite motstridigt.
Samtidigt som man (jag) tycker det är gudomligt skönt att få dra efter andan, göra sitt jobb i ett skönt och behagligt tempo, med tid för eftertanke och djup, så blir lugnet ett stressmoment i sig då man vet att så här kommer man aldrig att uppnå de förväntningar som är utsatta på en.

Galet. 

Jag är som bäst när jag får fördjupa mig och vara grundlig. Och snabb. Och effektiv. 
Men i den ordningen. Inte tvärtom.


Jag har funderat en hel del på det här. På arbetslivet, på framtiden, på hur vi är och gör och vill.
Vad vi vill och vad vi tvingas att villa vilja. På ändringar som kommer att komma med en hastighet som kommer att få oss att tappa andan. Och hur vi skall göra för att inte tappa bort oss själva i det hela.

Hoppas jag har fel, men jag tror att vi kommer att se en förändring i mycket som vi inte alls är speciellt förberedda på. Och jag vet inte om jag är nyfiken eller vad? 

Men idag är det fredag, och jag har tänt vårens sista ljus på bordet, ute är himlen blå fast klockan är halv tio. Bara att tänka sig DEN tanken i november liksom…

Men i övrigt: Konvalescenten har landat i det här nästet igen efter några dagar på vift. Lillungen har släpat hem en kompis och de två är fastklistrade vid var sin dator. Hundarna ligger nöjda med tassarna i luften i soffan och katten ligger som en drottning med betydligt stiligare posé i fåtöljen och spinner. 
Jag sitter här och försöker sopa ihop några vettiga tankar, vilket onekligen går…så där.

Tankarna flyger och flänger hit och dit som yrvakna vårfjärilar och vill inte riktigt landa i något som skulle kunna orka bilda en vettig tanke alls. 
Samtidigt är det lite komiskt. När jag sitter och mediterar så är det just det här fria, lediga, banala tankeflödet i hjärnan som jag vill åstadkomma. Tankar kommer och går och inget som man behöver haka upp sig på utan bara låta det bli vad det vill och sedan flyga vidare när nästa tanke kommer och vill ta plats.

Alla som mediterat någon gång vet precis hur underbart det är när man når den känslan. Att den nu kommer lite ofrivilligt precis när jag skall skriva ett inlägg är…nja…nytt?

Men fredagskväll är det. Och det är väl aldrig fel? 
Nå näää…..!




12.4.15

SO LITTLE TIME...

Så är det nästan lite alltid och alla gånger, i synnerhet så här på våren. Det Finns Så Mycket Som Man Vill Hinna Med. Eller jag. Jag vill liksom samtidigt bara strosa runt i naturen och bara gapa och insupa allt fint där, och så vill jag vara hemma och fixa i trädgården, och på stugan och greja där och ja, allt detta är ena riktigt asigt banala ilandsproblem. Ja!

Men ändå. So much to do…

Men på lördagen, igår var ju vädergudarna ändå mer än givmilda och stödde ut sol och värmepartiklar över en liten stuga i den västnyländska skärgården. 

Hade kvar lite målning på burkbotten och tänkte att nu sjutton kan jag ju i alla fall börja med att måla fönstren på utsidan - också. Under min vintersemester roade jag ju mig med att måla den från insidan.

Det här har jag som sagt planerat länge och väl - riktigt skönt att få det fixat äntligen! 
Oftast är det ju så att jag glömmer att ta de där innan bilderna. Men den här gången kom jag ihåg! 
Inte bara för er faktiskt, hehehe, utan också för att jag gärna själv har innan bilder dokumenterade någonstans. Börjar mer och mer tänka på vilken härlig (och outsinlig) källa till historia en blogg också kan vara. Nå, nu spårar jag ut igen...

Som sagt; så här tänkte jag, vi…då när stugan målades om för första gången. Innan det stod den alltså i tiotals år med "trä-think-bastu-här-färg" över heeeela stugan.
Varför fönstren blev rödbruna och olivgröna hade mer med en tanke, som just då var rådande, att mer kamouflera stugan, än att ta fram den. Eller delar av den. 
Men det som känts fel med det är att när hela stugan är mörk, så blir det hela bara som en mörk "klump". Det finns liksom inget spännande alls för ögat att fastna för.

Stugan i sig är ju inte stor eller så, men den har en ansenlig höjd och då har jag saknat något som får den att verka mer balanserad. Nu testar jag på vita fönsterspröjsar och under sommaren några klängväxter längs pergolan, men det tar vi sedan. När tid är.

Så här såg det alltså ut innan. 
På baksidan (ovan) mot söder. 
Och på framsidan, mot norr och mot havet. Vid terassen mot kvällssolen, som blivit uppdaterade med nya korgstolar. Korgstolar kan man väl inte ha för mycket av? Inte på ett sådant här ställe, där det stundvis kan vara skönt att ha en lätt stol att ta med sig till platser där det a) inte blåser så man tror att lockarna raknar för eviga tider b) man kan behöva motverka havsvindarnas kylighet med en liten tillvaro i solsken. Lätta korgstolar är lösningen liksom. 


Sedan. Ner till bryggan och till den nedre terassen behövs lite mer stadiga saker. Inte för att man inte skulle ha samma behov att flytta runt ibland, men här har erfarenheten visat att det är mer läge att placera möbler här som det behövs mänsklig kraft för att flytta runt - inte vindens dito.

Att springa efter och plocka upp lättare stolversioner från havet, vassen eller grannens skog är en syssla som jag kan leva utan. Så till det behövs rejäla don. 
De här stolarna har stått och fört en lite tynande tillvaro i min trädgård i något år nu. Bara att inse att jag sällan har tid (eller ens speciellt mycket lust) att sätta mig ner och bara lapa sol när jag är hemma. 
Men här…kanske jag skulle klara av en stund i solen här? Med en bra bok…?

Så även de får ett tag med målpenseln för att klara av att möta den tuffa tillvaron vid havet. 

Målningen räckte precis till att svepa ett varv över (nästan) alla fönster på yttre sidan, och den ena stolen. Och samtidigt som målningen tog slut tog också aprilvädret helomvändning och kastade vind och regn i nacken på en. Så typiskt! 

Men resultatet av den stund då värmen fanns och penseln vispade är här:





Nöjd! Ja! Ja, jaaa!!!

Och så lovade lillungen att måla de där fönstren som är högt, högt där under taket som är högre upp än en mamma med höjdskräck någonsin tycker att är behagligt och bekvämt. Och det finns obekvämlighetszoner jag kan leva med att aldrig behöva möta. Som höjder. Högre än en kökspall. De är sådana. 

Lördagen lät lova nästan sommar, söndagen tog det tillbaka. Som bara april kan. 

Kom hem, men längtar redan tillbaka….


11.4.15

VÅRENS LÖFTEN OCH LUFTSLOTT….

Ja, så blev det att jag packade ner alla levande varelser i mitt hushåll förutom katten och styrde bilens nos mot sommarstugetrakten. Det hade utlovats finfint väder, och det tackar man väl inte nej till att få möta ute i skärgården, när möjlighet ges.

Att få landa här på fredagskvällen, hälla upp ett glas rött i glaset och bara njuta av en sol som sakta dalar ner bakom skogen där på andra sidan viken. Nä, det finns nog inget finare, inget lugnare, inget mer banalt och förutsett, men ändå så in i hjärtat underbart! 
Har sett dem förut, solnedgångar i tusental, och ändå. Jag menar, det finns nu inte så mycket som slår en solnedgång på finaste stället, en fredagkväll å allt. När våren äntligen liksom är här på riktigt och det till och med utlovats temperaturer som får sommarlängtan att slå i toppen. 

Men natten var kall. Undrar om vi inte kröp ner under nollsträcket. Okej, det ÄR ju faktiskt bara medlet av april, det är helt okej att vara minus nu och då. Man blir bara lite snurrig när isen aldrig varit och solen värmer på ett sådant där smekande behagligt vis. 

Inte bara en själv blir till sig av våren. I vassen (eller i vassens frånvaro - den har ju inte vuxit en endaste cm än) så sker ett och annat frieri. 

Det är knipor och ejdrar och svanar och  skrakar och en hiskelig mängd måsar som seglar och simmar och flänger och far fram och tillbaka i viken på sitt ändå rätt så stillsamma och tystlåtna sätt.

Lite som att; ena stunden är de där - och så vips! är de borta. 
Jag fullkomligt älskar den här tiden på våren. Nästan mer för varje år, när jag lär och upptäcker mer om naturen än jag vetat året innan. Känns som om våren varje år, trots att jag tycker mig vara förberedd, kommer åt att överraska mig och plötsligt bara finnas där på en gång, på alla kanaler, med full styrka.

Det går tre steg framåt och så ett bakåt. Så där som våren gör. Ena dagen är det sol och värme och andra dagen vräker det lite slask i nacken och man suckar av glädje och vinter-lesshet lite om vartannat, 
och vet inte riktigt var man skall stå och vara och känna. 
Det är väl vår, visst är det?
Lite så tror jag nog knip-killen här tänkte här idag också, han visste nog stackarn inte heller riktigt ut och in. Ena stunden lade sig knip-tjejen längs vattenytan, vilket på knipiska betyder; jag vill såååå ha dig! Du är nog den finaste knip-killen i mitt liv min vår. 
Och så när han nästan, nästan vågar sig nära henne så tar hon och dyker. Ett stilla *plumps*, och så är hon borta. 

Inte alltid så lätt det här med kommunikation…;)

Fast oftast får de, fåglarna, väl ändå till det. Förmodligen bra mycket enklare än vad vi tvåbenta tassare på jorden gör. Ingen krånglar väl så bra till det i parbildningen som vi? Där borde vi väl ändå vara världs-bäst? Men vi tvåbenta kan ju passa på att göra det lite enklare för de där övriga att få till det.

Vi har dragit vårt lilla strå till stacken när det gäller det och hängt upp en massa nya, fina, fågelholkar här i närmaste skogsknuten. Eller det har nog varit mest konvalescenten och sonen då. Jag hejade mest på och sysslade med helt andra saker (som ni får ta del av i ett annat inlägg).

Och de här holkarna är bara sååååå fiiiiina! Det är en lokal underbar "gubbe" som snickrat ihop dem, och om man nu kan klämma fram en stämning fågelholkar, så lyckas han med det. De är bara så fina de här! 
Och tro mig, det har vandrat en hel del fågelholksbyggen genom mina händer under år…tionden.
De här är fina! 

Så nu har vi nya skrakholkar, uggleholkar, holkar för trädkrypare (som det finns en hel del av här har jag sett) och helt vanliga raktuppochner-starholkar.
Många har nu nya lägenheter att flytta in i. Vassego´!

När holkarna är fixade bär vi ner stolarna till den nedre terassen. Jag har målat på annat håll och är rätt nöjd med vad jag åstadkommit. Vi har inte hunnit så mycket njuta terass om man säger så...Dagen har varit årets varmaste, så egentligen borde det ju varit här man borde hittat mig. Men nej...Nästan sommartemperaturer har det ju varit. Jo! Hann aldrig ner innan sommarlöftet hade smulats sönder.
Solen går i moln och det börjar bildas dis över havet. Molnen kommer formligen rusande över himlen och på en liten stund går vi från klaraste "sol-och-(nästan)-sommar-hejsan-väder" till "ingen-sikt-alls-väder".

Det är ingen solnedgång i kväll alls. Bara dimma. Och dis. Och en kyla som är tillbaka igen. 
Och en vår som ger och lovar och tar tillbaka och nekar. Och håller på…

Och ändå…..åh, det här är en så underbar tid…..det här med vår. Må vara att det ibland är både tomma löften och lite luftslott. Men det finns en hel del fakta och verklighet som för varje dag stärker och bygger på. Det är vår. Igen och äntligen! Tack för det!







6.4.15

SÅ SYDLIGT MAN KAN KOMMA...

När påskledigheten började sakta luta mot den där kända sista versen så fick grabben och jag för oss att ta oss på ännu en liten sväng i naturen innan vardagen igen tar över och jobb och skolor är verklighet igen.

Nu kunde man ju tro att det är tjo och tjim att släpa en tonåring ut på tur. Så är det ju ingalunda alltid. Oftast möts jag av grymtanden, som kunde tolkas lite negativt sådär, uppkomna någonstans djupt under varma filtar och täcken, men sen ändå när det gäller så kryper han fram ur sitt ide. 
Ibland sover han i bilen, men när vi väl är framme brukar det vara idel leenden och man ser ju att grabben, som annars gärna hade mantalskrivit sig vid sin dator för all framtid, ändå njuter av att med milt våld släpas ut i naturen. Ibland kan en smarrig matsäck ha en bidragande orsak till att det är lockande. Och inget fel i det. Naturen skall väl inte behöva upplevas med blodsmak i munnen. När man kan köra med Pulled pork-semla-och sallads-smak i stället. Jo, det kallas också mutor på sina håll…

Nå, hur som helst. Idag blev det Hangö för vår del.

Vi valde Uddskata för vår utfärd. Eller Tulludden. Det är snart ett år sedan naturstigen på Tulludden öppnades för allmänheten. Idag var vi där.

Bara uddens historia är intressant så det förslår. Under århundraden har Hangö udd varit av militärt intresse. Bara läs om det HÄR
Under en lång tid var det inte möjligt för allmänheten att ta sig ut till Uddskata, som alltså är den sydligaste spetsen av Finland man kan nå till fots.
Uddskata är en del av Tulludden som är en frihamn för bla importbilar. 
För ett par år sedan byggde företaget Finlands frihamn ett staket mellan sin importbilspark (som är stooor) och den del av Tulludden som Forstsstyrelsen och Hangö stad ägde just med tanke att en del av udden skulle kunna öppnas för allmänheten. 
Och det tackar vi för. Det är fint där. Riktigt fint. 

Kommer inte på någon annan plats där man faktiskt gående kan ta sig till det som är typiskt för ytterskärgården. Och bara det är en fin sak för alla som inte har tillgång till båt.

Bara tänk att få breda ut sin lilla matta här och köra ett yogapass, eller en liten meditation. Kan det liksom bli finare? Friare? 

En del av udden är naturskyddsområde, just på grund av fågellivet här och att området så länge befunnit sig i en slags törnrosasömn så både djur- och växtlivet har sluppit människor, om man säger så. 
Det är alltså helt okej att gå en sväng ut på udden, men man bör hålla sig till den utmärkta stigen. Och det gör man gärna. Den är fin! 
Och så varnas det för att området kan ha granater från andra världskriget utspritt lite här och där, och bara det gör ju att man kanske inte är så sugen på att klampa runt hejvilt…typ.



Absolut inget större fel på stigarna, som sagt! Här traskar man mer än gärna! Och att gå hela svängen ner till yttersta udden och tillbaka går på knappa 7 km. 
För det mesta är stigen finfin också för dem som är lite rörelseförhindrade. Barnvagnen och rullstolen skulle kanske ändå bli lite kämpigt. Och den sista biten fram till självaste sydudden är nog en hel del klättrande på klippor och nästan lite balanserande på smala stigar. 
Som sagt, en del av udden är naturskyddsområde och dit har endast fågelringmärkare och forskare tillträde. Men man behöver inte oroa sig, det är helt tydligt utmärkt var man får gå och vart man inte skall gå. Och jag tror att de flesta vill ju ge proffsen på natur arbetsro. Det finns nog ändå för oss natur-amatörer och dito-avnjutare.




Precis här, så där på tal om ingenting, så hittar vi änden av den enorma åsen som fick sin början under istiden. Salpausselkä-åsens sista svanstipp landar just här. I den här viken. Eller så är det här den beräknas börja. Vilket som.



Och här är inget mindre än två hav som möts. Här möts Skärgårdshavet och Finska viken. 
Vid klart väder kan man härifrån se ända till Bengtskär fyr, som är en "bit" ut i havet.
Också det i och för sig värt ett besök. Några år sedan jag varit där senast, och lite sugen på att övernatta där faktiskt! Sydligare än så kan man inte bo. 



Om vi lämnar fyrarna nu, så har de här två sten"gummorna" nog den sydligaste utsikten i Finland de. 
Idag var vädret så där halvsoligt, men lite disigt så det fanns nog ingen chans att se Bengtskär inte...

Som sagt, så har området en riktigt intressant historia. Längs stigen så stöter man på några fallfärdiga hus, där har i tiderna funnits ett fångläger.

Under fortsättnigskriget byggde tyskarna här baracker för soldater som var på väg på permission.
Efter andra världskriget var ju också det här ett av de områden som Sovjetunionen kom att arrendera enligt fredsvillkoren. Hangö udd och Porkala parentesen hörde ju till de områden.

Precis efter kriget var det fångar som skulle skickas tillbaka till Sovjet som förhördes här.
Från 1948 fram till 1960-talet var det ett kvinnofängelse. Främst kvinnor som var dömda för lösdriveri och rattfylleri hamnade här. 
Idag är byggnaderna så gott som totalt ihopsackade. En del har redan fallit ihop totalt, bara grunden finns kvar. Men man kan se galler innanför de få ännu intakta glasrutorna och det blir en märklig kontrast i promenaden. Å ena sidan sjöfåglarna i viken, fågelsång i alla buskar och så ruiner av hus efter hus som bär på en så tung historia i sina balkar och bräder. 

Men skrak-holken på yttersta sydspetsen är nog ändå Finland sydligaste koja. Det är jag helt säker på!

Vi går vidare, eller tillbaka. Vi har svängt på den sydligaste spetsen och så är det att tassa tillbaka samma väg som vi kom. Samtidigt som ju det här är en helt underbar naturstig att gå så blir det lite tassigt att under större delen av stigen faktiskt ha ett gigantiskt lager av importbilar ett stenkast ifrån.
Havet med utsikt till Estland på ena handen och en megapark med bilar på den andra...


Men om det är värt ett besök? Absolut! Knappa sju kilometer havsluft är väl ändå aldrig fel? 
Alldeles i början av stigen stöter man på det som är resterna av skeppet Palawan, det är de två första bilderna här i inlägget. Skeppet byggdes 1918, men 1932 började det brinna och brann till havsytan. Det kunde dock bogseras till grundare vatten. Sedanmera lär det olycksdrabbade fartyget stött på en mina ytöver alla andra motgångar, och delar av skeppet har som sagt spolats upp på stranden på Tulludden, där den finns än i dag. 
Snacka om fint virke - och häftiga spikar - kolla bilderna! Och det är åttio år sedan den spolades på land! Långt innan slit- och släng kulturen liksom. Åttio år i saltvatten och vågor! Tänk! 

Så det blev en rätt mångfacetterad promenad. Sjöfåglar var det väl sådär. Många säger att det kyliga vädret har fått fåglarna att stanna upp i sin flytt, men några, som kanske aldrig ens stack från Finland hittades guppande i strandvattnet. Paret Storskrake, på bilden enbart Herr S. Frugan tyckte mer om att ligga lågt under ytan. 

Det om det. Idag. Nu börjar det kännas att man vistats ute vid havsbandet en stor del av dagen och ögonlockens tyngd talar sitt tydliga språk.

Go'natt. Vi hörs! 




5.4.15

VÅREN SOM KOMMER OCH GÅR...

Det kunde lika gärna vara snö hur mycket som helst än, det var det för två år sedan. Vid den här tidpunkten hade vi inte ens en tanke på barmark. I år har krokusarna blommat en månad tidigare än 2013. Så kan det vara olika. Märker på mig själv bara hur enkelt jag kan bli otålig i min väntan på våren, den riktiga, då snötäcket saknas. 
Och ändå kommer våren då det är meningen att den skall komma. Är det snö eller inte. 
Vi har ju snart haft barmark en månad här i södra Finland, havet har knappt varit istäckt alls, och på något helt märkligt vis så blir man nästan lite otålig över att våren tar sådan tid på sig. En blick i kalendern säger att våren minsann är just in time.
Kanske det är avsaknaden av de där riktigt soliga dagarna som gör att vårens närvaro inte känns riktigt här, att den på sitt sätt lyckas smyga sig på en aning? I år, och inte i fjol heller, har det här funnits möjlighet att skida i marssol, eller gå på isen, eller ens lyssna på islossning. För det har inte funnits, inte i år, inte i fjol. 
Inte för att jag saknar vintern i sig, avsaknaden bara gör våren så utdragen. Lite murrig och grå så där.
Jag gillar ju den färgskalan, så vem är jag att klaga? Men ändå…mossgrönt känns mer okej på hösten, liksom.

Det gömdes chokoägg i en murrig trädgård. Bara att inse att man nog aldrig blir för gammal för att söka påskägg. Förmodligen blir man inte heller för gammal för att gömma dem…*hosthost*.

Vädret har som sagt hela påsken varit jämngrått och lite regnigt och rätt kallt. Ett par ynka plusgrader.
Så det blev inget stugliv. I stället har det blivit att vara en hel del i köket. Inte bara smarriga middagar har snurrats ihop utan vi har med grabben nu en riktigt fin arsenal av utfärdsmat i kylen, bara att plocka fram när vädret är sådant att det känns läge att slänga ner lite gott i ryggsäcken och ge sig iväg. 

Att planera utfärder är ju ofta halva glädjen, inte sant? 
Och som om vi lite tog ut glädjen inför vårens utfärder i förskott så började snön vräka ner.
Vräka var liksom ett lindrigt uttryck. 
Vintern vann den här dagens kamp 7-0.

Men till morgonen hade det svängt igen. 
Snön smälte bort och även om solen vägrade så mycket som ens lite visa sig så försvann snön i alla fall.

Grabben och jag bestämde oss för en kort sväng till mitt favoritställe här nära. Kopparnäs i Ingå.
Oftast går jag, eller vi, en sväng längs havet, men idag hade vi bestämt att söka fram en skogsstig som 
är rätt ny, och som ingen mindre än grabbens lärare försett med fina informationstavlor längs med.
Hon, läraren som var grabbens klasslärare i lågstadiet, har bidragit med jättevackra illustrationer om naturen där man är, men också bilder om områdets historia. Han, lärare han med, har försökt banka biologi och geografi i grabbarna mina då de gått i de övre klasserna, har bidragit med texten, kan jag tänka. Ett fint arbete har det gjort! Jag får återkomma med bilder på infotavlorna när jag har ett bättre objektiv på kameran än idag. 
Dagens objektiv var liksom bäst att fånga saker på lååångt håll. Även om ljuset redan höll på att försvinna, det var sen eftermiddag, så hann vi ändå få ett par hjortar med på bild när de traskade över åkern. Oftast har jag hundarna med, och även om jag alltid har dem kopplade i naturskyddsområden, så vill deras flåsande iver och förmodligen lukt också skrämma iväg djuren långt innan jag ens anat att de är där. Så ibland lämnar jag hundarna hemma och tar bara kameran med mig. Och grabben, om han vill. Och vi tränar på att gå tyst som indianer och inte tala. Vår lukt sprids väl som vinden vill, den kan vi inte så mycket åt. Men, som sagt idag lämnade vi två över-glad-ivriga-hundar hemma och jag gick en hemma-i-knutarna-skogspromenad med dem när vi kom hem. Då blir kameran oftast hemma.

Läste om någon kändis i en tidning då jag senast var i frissan (det är där jag läser skvaller…) att han velade mellan att skaffa hund eller kamera som sällskap på promenaderna.
Förstår så väl ordet eller. Jag har ju båda, både hundar och kamera, men får nog lov att prioritera någondera. Så ofta blir det både ock. En sväng med hund och en med kamera.

Men tillbaka till svängen utan hund.

Dagens tur ut i naturen var minsann inte lång, en liten sväng bara, så det var liksom inte annat än att bara ge sig ut bara. Någonstans vid 10 km går gränser för då det är okej att ta med kaffe i termos (och så det där goda övriga…;))
Men ändå så stannade grabben mig idag och frågade om jag inte hade en mugg med mig. Under våra tidigare turer ut i naturen har vi titt som tätt fyllt på vår vattenflaska från diverse rinnande bäckar. 

Idag stötte vi på en liten rinnande bäck med det klaraste av vatten. Nejdå, jag har ingen mugg alls med mig. Vattnet på bilden kanske ser gult ut, men det beror bara på att botten består av ljus sand, vattnet är som kristall. Klart, kallt…
Det visade sig att grabben minsann hade smusslat med en coca-cola burk i fickan. Och så stod tonåringen där med sin burk och sade de där orden som jag knappt trodde var sant när jag hörde dem:
- Alltså jag har en burk med coca-cola här men jag skulle hellre vilja ha vattnet från bäcken.

*woh*

Och jag då; nämen det är väl bara att hälla ut cokisen och så har du något att samla upp bäcksvatten i. 

Sagt och gjort. Cokisen hälldes ut och ersattes av vatten från en vårbäck, medan en förvånad mamma (jag) stod och gapade. 
Bara det! Är. Lycka.
Att renaste, mest naturligaste vatten från en våryster bäck ute i ingenstans faktiskt vinner över en världsjätte på sockrig dricka som Coca-Cola av en tonårig grabb är………stort!

Och jag lovar; det vattnet smakar som inget annat! Det smakar liksom inget alls, det är bara svalkande och kallt och saknar all smak överhuvudtaget, vilket är alldeles underbart!
(Tänk att få leva i den del av världen där det faktiskt är helt ok att ta sig en slurk ut bäcken! Bra ändå att ha lite koll på vilka bäckar man fyller sina muggar ifrån.) 

Men ändå. Visst är det fint? Att det blev en nitlott för Cokis….eller ja, vi hade ju redan betalat för Cokisen, så nitlotten i det här fallet blir ju lite mer teoretisk, men ni förstår? 



Ja…hahhahaha….märker ju nu att det inte riktigt känns så där välplanerat att efter en text om rent vatten visa en bild på en utetupp! Nähe, kan bara inse att bättre kunde jag ha placerat mina bilder, ja. Men nu råkar det vara så att det faktiskt var i den här ordningen jag tog dem. Och så är det faktiskt en bra bit mellan vattendraget och utetuppen, så där finns liksom inget sammanhang. Och den här tuppen har nog inte varit igång på länge, länge och så innan jag ens snöar in mig på diskussionen om utetuppar överlag så avslutar jag självsvådligt den diskussionen. Ja.

Men i övrigt så bjuder den här stigen på en massa intressant! Skall som sagt återkomma lite senare i vår då naturen hunnit med, och med rätt objektiv på kameran och med mer info om området, kulturen på området och historia. För det är riktigt, riktigt intressant! 


På väg mot bilen, stötte vi ännu på ett litet gäng sångsvanar som pausat här för att äta på sig lite innan sin färd ännu mer norrut. 
I det här gänget fanns två vuxna par och så de här två, som alldeles tydligt är ungdomar från i fjol, det ser man på deras ännu lite gråa färg på fjädrarna. Fjolårets ungar ruggar (byter fjädrar) så där till hälften
på hösten eller under vintern efter sommaren de fötts. Men bara delvis, därför ser de ut som om de hade varannan fjäder vit, varannan grå följande vår. Det tar två till tre år innan ungarna är könsmogna, så alldeles tydligt var det här tonåringar som ännu hängde med sina föräldrar. 

Lite som min. Tonåring. 
Som ibland vill haka på en tur i naturen, ibland inte. Som ibland skulle slåss för lite Coca-cola och ibland utan att blinka häller ut det till förmån för bäcksvatten naturel.

Som om han vore en liten grå svan. Och jag älskar det!