nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

FASTLAGS...EH...ONSDAG...


...ibland händer det att man tappar bort en dag. 
Jag skyller på vädret som inte är speciellt vintrigt längre, med varningar 
för åar som svämmar över - två månader tidigare än vanligt.
Och jag lyckades på något sätt missa det här med fastlag.

Jag har till och med i år lite missat det här med vilket tema min fastetid 
skall ha. 
Jag har ju sportat med mindre TV - det är redan nu på så minimi så det 
skulle inte kännas någonstans.
Att TV-tittande flyttats över till nät-närvaro är en annan sak.
Jag vet inte om jag ens kan skylla ifrån och säga att jag ofta jobbar samtidigt 
som jag "är på nätet". 
Mycket av det jag gör nu är att vara uppkopplad.
Snart skall en hemsida vara klar för lansering och några texter till en ursnygg tidning
skall skrivas klart,  ett härligt trädgårdsplaneringsarbete har format sig i mitt huvud. 
Nu skall det bara ner till pappers så det går att presentera vidare. 
Och så har jag faktiskt formligen ramlat över ett 
riktigt, riktigt intressant projekt som jag alldeles snart skall dela med mig mer er.

Det är det bästa jag ramlat över på....år! 

Just nu känner jag mig så glad att få jobba och hålla på med det jag gör.
För att vara ärlig har jag inte ännu ens hunnit starta det jag hade tänkt
börja med under vintermånaderna, det har kommit annat i stället.
Ingen är gladare för det än jag! 
Min energi är på väg tillbaka och efter gårdagens dystra 
känningar över mina ex-kollegers uppsägnings-öden är jag idag igen 
lite mer mitt gamla jag som känner att det finns en kreativitetskälla att skopa ur.

Bara det! 


Voila! 

Här är min arbetsplats nu.
Jag bytte ut mitt ljudisolerade glasbursrum, med ergonomisk stol och bord
mot detta. Egentligen är det nästan lite kusligt, men
mina problem med stel axel är nästan borta nu.
Jo visst, jag känner av den, men inte som förr.
Inte alls.

Och den här arbetspunkten är inte den mest ergonomiska i världen,
men det jobb jag gör här gör jag med hjärtat.

Och undrar om inte just det spelar en så oerhört mycket större roll 
än något annat!?!!

Man må trolla fram vilka tekniska lösningar som helst som
uppfyller alla ergonomiska krav i världen - det är
ändå sist och slutligen hur vi känner det inom oss som 
på riktigt spelar någon roll.

Just nu tror jag på att man kan stå på huvudet dagarna i ända
bara själen jublar av det man gör.
Mattas själens röst av så börjar kroppen ropa än högre
att något är riktigt fel.

Och jag tror att det här är så otroligt mycket starkare 
än vi förstår.

Att få ta med sitt hjärta och sin själ till jobbet, 
att få göra något som de får vara med på gör underverk.
Att lämna dem hemma på morgonen när man går,
gör bara att kroppen känner saknad, upplever att den drar hela lasset
och tröttnar, blir sjuk.
Och smittar ner själen, och till sist hjärtat därhemma.
Och man blir orkeslös.

Vi är inte bara en del.
Och det där allt vet vi ju - instinktivt begriper varenda en att det är så det är.

Men på något sätt vågar vi kanske bara inte alltid lyssna inåt.
Kanske vi på något sätt är rädda för ekot som vi kommer att höra.




Men ja just det...årets fasta! 

Jag får nog fundera på det ännu ett tag.
En dag hit eller dit kan väl kvitta?

Det är ändå de stora cirklarna som spelar någon roll.


Eller är det det?

När jag presenterar det bästa jag snubblat över i år så
tror jag man ändrar åsikt.

För egentligen är det de små stegen som betyder något.
För då har man valt en riktning.
Mot det man tror på.




EN STILLSAM KVÄLL...


...det är ro i mitt kök i kvällningen. 

Men jag är skrynklig i mitt hjärta av, om inte oro direkt
så en sorg över de av mina ex-kolleger som idag fått 
höra att de måste gå, lämna sin arbetspost som ett
resultat av de samarbetsförhandlingar som förts på min förra 
arbetsplats. Jag steg av det samma tåget frivilligt, för en tid sedan, 
för jag kände att det  inte längre var en plats för mig, 
och att jag inte längre kände mig hemma där. 
Och att jag inte hade något längre att ge. Inte där.
Det har jag inte ångrat.

Men det är en helt, helt annan sak att inte kliva
av tåget frivilligt.
Man blir liksom kastad ut i gruset i farten 
och det gör ont. Man får både blåmärken 
och skrapsår, endel får frakturer som kanske aldrig läks.
Det är annat än att stiga av på en perrong.

*

Så min tanke är onekligen väldigt starkt hos alla dem ikväll.
Som sitter i sina kök i kvällningen och undrar...

....vad sjutton nu då?!

Till alla dem skulle jag vilja viska stilla - det finns ett liv
utanför just det jobbet som man förlorat.
Vi bär alla på kunskap, på någon begåvning, på ett mod vi inte 
alltid känner att vi besitter, som vi inte visste att vi hade, 
som vi inte riktigt vågat lita på. 
Men tro mig, det finns.
 I precis varenda en av oss.
Vi behöver bara hitta tilltro och tro på oss själva.

Efter att man förlorat sitt jobb som en följd av samarbetsförhandligar så 
är det naturligtvis helt, just naturligt, att känna sig..."värdelös" är ett av 
världens fulaste ord, men ja...man kanske känner så.
Just då?
Och ändå är det absolut det sista man skall känna! 

För:

Varenda en av oss bär på något kunnande som vi aldrig på riktigt gett
en chans eller utrymme att utvecklas och möjlighet få blomma fritt.
Jag tror bestämt att alla bär på det. En dröm. En tanke. En vision.
Något som man aldrig riktigt haft tid 
att utveckla, något som man ändå älskar att göra.
Något man brinner för.
Hur litet det fröet än känns nu så finns där alltid en 
möjlighet att fröet får utvecklas till en planta, till en växt, till en blomma.

Ge näring åt det fröet, mata det, rå om det, vårda det.

Ge det all din näring och all din kärlek.
Och all din tid.

Jo, jag vet - det är lätt för mig att säga som hoppade av frivilligt, det
är ändå något helt annat.
Någon kan till och med tänka - vad vet jag om saken?

Jag vet bara det att när man släpper taget om något som man 
varit fast i, är det sedan ett jobb, ett förhållande eller annat
så händer något när man faktiskt vågar släppa taget och vända blicken framåt
istället för att försöka sträva bakåt till något som glider bort från en 
och som man vet inte är något man kan förankra sig i igen.

Medan man flyter runt i sin nyfunna frihet, som en god vän till mig 
beskrev tillvaron efter en uppsägning, 
så varvas känslorna ofta mellan melankoli, hoppfullhet, lättnad (ovanligt ofta) 
och ängslan och besvikelse, tilltro och hopp.
Jag tror alla mer eller mindre hamnar in i en centrifug som kastar en in i 
känsloregistrets alla nyanser.

Det är väl mest naturligt och logiskt att det är så?

Jag skulle så vilja ta alla dessa mina ex-kolleger, som
idag fått lämna tillbaka sin nyckel, i famn och 
ingjuta en alldeles ny tilltro till det kunnande som de alla 
bär på och har inom sig. 

För alla vi, vi kan så mycket mer än det vi fått lön för.

Den tanken vill jag plantera i alla dem som 
nu behöver tänka om.

För kunskap - det tar ingen någonsin ifrån oss - så är det bara.

Och vi har alla en underbart brokig och vackert färggrann skala
av varierande kunskaper. 

Som ränderna i en trasmatta - eller i pälsen på en lurvig katt.

*
Och ni som läser och känner och vet.
En alldeles speciellt varm kram till er.
Vet ni - livet bär.

Jag vet.













SÖNDAGSFRUKOST...


...för det mesta så tycker jag ju att gult är fult.
Jag är ledsen för det, men vad gör jag...gult är bara inte min grej!?! 
Så där som i trädgården. 
Skulle aldrig i världen köpa, odla eller så något som blir gult. 
Kanske daglilja då. För bladens skulle. Och kanske daggkåpa - för bladens skull och kanske
till och med en och annan annan gul blomma...för bladens skull då.
men så där i teorin gillar jag inte gult!

Men som en ingrediens i söndagsfrukosten en grå 
februarisöndag är det få saker som slår det gula.


Hade köpt en rejäl nätkasse med mandariner som tyvärr visade sig vara torra,
rätt så smaklösa och bara...tråkiga.

Uppblandat med några kvarglömda apelsiner i grönsakslådan 
blir det kanske det bästa man kan starta en morgon med! 



Fastlagssöndags frukost.

Med regn utanför fönstret så blir nog inte mycket till
pulkaåkning i år.

Kanske det blir att mata lite trädgårdslängtan i form av att 
bläddra i frökataloger och trädgårdsböcker.
Och längta efter växter, örter, blommor.

Inte gula dock.
Inte för mig.



VÅRT LAND OCH TÅRTA SÅ SÖT...


...och en faslig massa annat i textväg 
att minnas har ju vår
nationalskald J.L Runeberg lämnat efter sig.

Och så tårtan förstås - Runebergstårtan.
Så galet god! 

Men oberoende hur god jag än tycker att den är, så
skulle det inte falla mig in att köpa hem en Runebergare någon annan dag än 
just på Runebergsdagen., 5 februari.
Även om de alltså redan börjar dyka upp i butikshyllorna ungefär 
vid samma tidpunkt som de sista julskinkorna bärs ut.
Fast på annan plats dock.



Sen undrar jag ju ibland, om jag bara är en fånigt traditions-stolle som
envist håller fast vid att vissa maträtter (i det här fallet då en bakelse) bara 
och enbart skall föräras på bara och enbart en viss dag...


Som fastlagsbulle. Och memma.
Och sådana. Mjöd.

Det sägs ju att Runeberg gärna käkade en Runebergstårta varje
dag året runt. Vem vet?

Hur gudomligt god jag tycker att den är så skulle nog
365 tårtor vara i det mesta laget.


Men en tårta, vet ni den sjönk vips ner i min mage.
Och på vägen gav den mina smaklökar en dikt 
av ljuva smulor indräkta i punsch.

*

Och kanske just på grund av att jag vet att det tar ett år till nästa tårta,
så - jag lovar - jag åt med en sann andakt.

Och vips har man ett bakverk avklarat men då
står redan nästa och väntar på sin dag.

Fastlagsbullen.
Ni vet den med mandel. Eller med sylt.
Eller med mandel. Nej, sylt! 
Mandel! Sylt! Mandel!

Bakverk som väcker diskussion varje år.
Människan är minsann en vanevarelse.

Så jag kanske bara fortsätter vara mina egna vanors väktare.

*

Men hörni, det är fredag - och det är kanske kvällen med mest 
vanor och ovanor.

Själv skall jag nu gå ut med hundarna. Som jag sade innan.
Än har jag inte lyckats helt bryta den (o)vanan att bara ge mig ut 
i solskenet om jag har något ogjort. 
Fast jag vet att jag gott kunde göra det senare.

Det är inte klokt så stollig man kan bli i sina vanor! 

Ha en ska fredagskväll.
Och ta en tårta, vet jag! 





NORMI ONSDAG...


...så som det är hos mig numera.

Jag har kanske så småningom hittat in i en rytm att vara 
freelance och ha en dag utan projekt alls, 
och så plötsligt en morgon ligger det en hel del i mailboxen som
hoppeliten leder vidare till något intressant.

Jag tror bestämt att jag gillar läget lite.

Bara min trötthet släpper, och det känner jag och 
det vet jag ju att den gör, så tror jag att det här blir
en riktigt, riktigt intressant vår.

Nu vet jag ju inte om det beror på att jag sovit mig genom 
nästan hela januari i sin helhet, eller om det beror på 
att jag på ett helt nytt sätt kan och får och hinner
vara närvarande som gör att jag nu kan känna 
in ljusets återkomst på ett nytt sätt.

Förr satt jag innestängd på mitt kontor de flesta ljusa timmar.
Och gick ut och skottade snö, eller gick ut med hundarna 
när mörkret redan lagt sig över bygden. 

Numera gör jag tvärtom.
Jag går ut när det är ljust och jobbar när mörkret lagt sig.

Och ni tror inte vilken skillnad det är! 
Även om jag, som jag skrev i förra inlägget, släpar på
en sista knorr av trötthetsdrakens monstersvans,
så är det något alldeles nytt på gångs inom mig.

cx 
(katten gick över tangentbordet)
Bara det! 

ikuhjn
(och en gång till, tillbaka).

Det känns plötsligt som om vardagen, 
och alla dess sysslor är lite mer levande och 
så mycket mer närvarande.

Och ljusets återkomst, vet ni!
Nu finns det där, på riktigt,
och inte bara som något som står i kalendern,
och som går att skönja bakom persiennerna på ett kontor.

Det är nog skillnad.
Och jag är både glad och tacksam över
att få möta det i år.
Och en tänker verkligen njuta av nuet.
På riktigt!