Sidor

LJUS OCH TID OCH SÅDANT...



Idag tappade jag min klocka. Den där klockan som jag inte ens kan kalla min favoritklocka, för den är mer än så. Det är den där som nästan vuxit in i min handled och blivit en del av mig själv.
Den, som tappat sina strasser här och där och vars lilla glitter som i tiderna (hih) funnits har mattats av och försvunnit, är tappad i sin helhet nu.

Kanske det var ett omen att vänja sig vid en tillvaro utan klocka. Jag har ett par veckor tills den där årligen återkommande, obligatoriska, semestern som kommer och tar över min tillvaro är verklighet. Och just nu känns det att få saker är så välkomna som det.
Jag känner att en semester inom överskådlig framtid är riktigt, riktigt okej faktiskt!
Jag tycker inte om att erkänna mina begränsningar, men jag vill hellre höra till dem som inser (och gör något åt) dem i tid och inte bara leker Syster Duktig tills det blir för mycket.

Jag märker att om man under år har haft lite för mycket så blir det med tiden så att den där "för mycket"-gränsen kommer emot tidigare och oftare än innan. Det är så jag tror stressen tar och tär på oss lite, lite i gången. Så lite att vi knappast märker det.

Och vad är stress?

Just den frågan har jag börjat fundera på mer och mer när samhället håller på att förändras i en takt som aldrig förr. Och med det tänker jag med en takt som aldrig förr på de senaste tio åren, för takten trappas upp hela tiden. I framtiden kanske det inte (bara) är mängden arbete som skall utföras som tär på oss, utan också den osäkerhet och kortsiktighet som den allt snabbare utvecklingen försätter oss i.
Försätter, för på riktigt tror jag inte att vi kommer att ha några val.


Lyssnade på ett mycket intressant radioprogram HÄR om hur spel-, film- och musikutbudet, hela nöjes- kulturen hela tiden ökar i komplexitet och att den hela tiden blir mer utmanande kognitivt och mycket mer stimulerande. Så intressant!

Samtidigt som det får mig, som ändå trodde mig vara en något så när tekniskt och annars också hyfsat uppdaterad 60-talist att känna sig som en småkusin till dinosaurierna.
Jag menar, jag hör precis till dem som redan som tjugosex-årig mamma till en treåring smågnällde över att de ritade serierna "går så fort" att man inte hinner med alla detaljer. (jo, jag minns det här precis…det var Alladin, 1992) Och här får jag svaret….jag är bara trög. Inte för den tiden jag föddes till, men för den tid jag lever i. Även om jag ogärna vill medge det. JAG hänger visst med.
Not! Jag har koll på högst en tiondel av de sociala medier som finns. Jag tror mig vara med bara för att jag har facebook, twitterkonto (som jag inte orkar använda) instagram (som jag ytterst sällan orkar uppdatera) och så hittar man mig på WhatsApp och ibland om jag har sjukt tråkigt så kan jag yra in på youtube eller pinterest. Skype och Kakaotalk har för länge sedan ersatt min "vanliga" telefon gällande dem "abroad".
Man kunde ju tycka att jag är så med….men det är jag inte. Inte på riktigt. Inte alls!
Att rabbla upp det här bekräftar bara hur hedenhös jag är. Det här är det jag vet om, bara att det kommer nytt, nyare, nyast hela tiden medan jag sitter här och skriver på gamla goa Blogger…


Det förklarar också kanske på sitt sätt lite varför både jag, och mina kolleger, och inte bara inom min bransch utan inom många branscher, verkligen längtar, som en törstande i öken, efter sin semester för då får hjärnan vila. Förr kanske vi behövde vila kroppen under semestern. Numera är det nog knoppen som borde få vila. Och kroppen arbeta.

Men tillbaka till jobbet mitt. Inte för att vi inte skulle hänga med på jobbet, med det som krävs, med tiden, det är inte så. Få av oss vill vara bakåtsträvande, utan nog är det ju framåt vi vill.
Men det kanske tar och tär på oss som vuxit upp med långsamma Bambi och förenklade polisserier lite mer (lyssna på programmet, så förstår du vad jag menar ;)).

Det är mycket intressanta vinklingar vi får där.
Som den där om att tänk om dataspel var först och etablerad norm och vi i 
en sådan värld tog in bokläsandet. Hur skulle vi se på det då? 

Lyssna, så får du veta. 

Tankeväckande, det var det.

*

Och jag känner att jag mer än någonting behöver få ta mig till en tillvaro utan
klocka - vad bra, för den har jag ju tappat idag - och till en tillvaro där det enda som styr är ljuset.

Är det ljust då är det dag, är det mörkt då skall jag sova.

Eller tända ett ljus. Och glo på fåglar. 


Att jag längtar? Nå jo! 





OJ...

Satt den där redan? 

Den där sköna känslan efter en löprunda? 
Inte så att jag inte skulle ha tuffat på som ett rostigt tåg, men det gjorde inte ont i benen längre. Ingen tanke på att helst såga av dem efter halva rundan. Och banne mig jag tror hunden "behövde stanna in för att sk..ta" betydligt färre gånger än tidigare.

Och minsann, kändes det inte bara skönt i hela mig när jag kom hem, även om ansiktet glödde och andningen pep. Men det var skönt. Och så den där känslan där i duschen, att det nog inte sen heller är så pjåkigt att jogga runt en runda. Synd att jag måste vänta till i övermorgon! 

Det är DEN känslan som är så underbar! 

*

Nu skall ni alltså inte tro att jag är ute och ränner runt halva byn var och varannan kväll, nej då.
Jag har (äntligen) lärt mig att ta det lugnt i början, lyssnat på dem som vet.
Så min runda är ynkliga 3,98 km. Jag räknar generöst med fyra kilometer om jag rundar huset åt "fel håll" när jag kommer hem. Hih! 
Men jag tuffar fram sakta men säkert. 
Släpar ju dessutom på något extra litet myspys-kilo från vintern, så steget är tungt och 
andningen inte helt oansträngd, om man säger så. 

För någon som löper "på riktigt" är det här helt fånigt, men jag vill egentligen mest skriva ner de här raderna för dem som kanske, som jag, vill känna på hur det är. Som har ben som blir så in i helvetet sjuka efter bara ett par kilometer och som knappt kan ta sig ner för fem trappsteg nästa dag. Trots att man stretchat. För dem är dessa rader.

Det går nämligen över - ovanligt fort också - bara man tar det riktigt, riktigt piano där i början.
Första gången sprang jag kanske 200 meter, om ens det innan jag gick tills andningen lagt sig och så sprang jag igen tills…och så höll jag på. Och jo, det var knappt så jag kunde stappla hem de första gångerna, så sjuka var mina smalben, men jag vilade en dag extra och så gav jag mig iväg igen.
Och nu, idag var det nästan magiskt. Det kändes skönt att springa, märkte att jag orkade bra många flera lyktstolpslängder än innan och som sagt - jag kunde ge mig ut igen på direkten igen. 
Bara DEN känslan! 

Och nu är det liksom bara min tredje "jogga"-vecka som just dragit igång.

Och nej, jag har inga som helst mål att slå tider eller sträckor att förlänga till det oändliga eller att vara bättre än grannkärringen eller att kunna springa maraton på tolv dagar. Inget sådant.
Jag vill bara känna den där känslan av att stå i duschen efter en runda och 
bara längta efter att få ge sig ut på nytt. Bara det! 
Och jag vill lite nog dela med mig - för kan jag så då kan baske mig vem som helst. 
Och just nu känner jag ju en sådan endorfinrusch att jag helst släpade ut alla jag känner! 

Säger jag, som älskar mitt soffhörn över allt på jorden! 

Oj...

TIDIG MORGON...

Jag är ju ingen morgonmänniska jag. Det är inte min son heller, så när det vankar Mycket Tidig Uppstigning För Oss så är det en stor händelse i vår vardag. Jag lovar! 

Vi hör till de där som glatt kan sova till senaste för-, eftermiddagen (sonen - jag är ändå oftast vaken redan innan elva) så fort tillfälle erbjuds.
Jag är kanske ändå aningen mer ambivalent, jag kan tänka mig att vakna tidigt en morgon för att gå ut i försommaren och bara vara där i gryningen när allt vaknar. Och jag gör det alldeles för sällan.
Alldeles, alldeles för sällan. Alldeles, alldeles för ofta är jag så trött när det är lördag eller söndagsmorgon att jag bara inte kan stava till annat än sovmorgon. 
Det här är något vi kvällsmänniskor nog får tampas med hela livet. Det är nämligen inte bara att gå och lägga sig tidigare, som morgonmänniskor tror. 
Då ligger vi där och vrider oss i lakansnurr och glor upp i taket och har räknat takpanelen fram och tillbaka och från vänster till höger. Det GÅR inte att somna tidigt. Det bara inte går…

Nå, i morse var det synnerligen tidig väckning för oss. Grabben skulle dumpas av på skolgården halv sex för att åka på klassresa till Åland (lyckans ost!) 

 Givetvis åker kameran med, och till grabbens stora lycka och djupa förståelse så stannade vi naturligtvis för att fota en grå hare mot en grå åker. Det är klart man gör så? Isynnerhet som vi inte *hosthost* var ute med så där jättestor tidsmarginal. Klart det. Han kanske inte in i varje liten detalj delar mitt naturintresse. Eller mitt fotointresse. Eller för att vara ärlig, han hade inget intresse alls i dylik morgonfotografering när en avgång till Åland stod på spel. Hinna eller inte hinna - det var frågan.
Han hann. Med råge. Minst ett par minuter sådär!
På tal om råge ja. 
Råg (och det där var min kortaste åsnebrygga någonsin!) finns det i det där underbara skärgårdsbrödet som en inte kan få nog av. Nu bakade jag det for a reason - till veckoslutet vankas det ju lite 
"wohooo…slut-på-grundskolan-middag".

Och i min värld finns inte att man skulle ha en försommarmiddag utan skäribröd.
Och sill. Och nypotatis.
Månne gästerna skulle nöja sig med det?

För när man riktigt tänker efter så behövs det inte så hiskeligt mycket ingredienser för att få till det där som vi alla nog älskar så högt, längtar till en stor del av året, fantiserar och planerar om och kring.
Sommar…

Sommarlov, semester, sol, strand….Vilka vackra ord det svenska språket ändå har i sitt sköte.

Hur vacker är ändå inte vår försommar. 

Och jo, man borde stiga tidigt, tidigt upp mycket oftare. 
Det är ju nog så att på vintern kan man sova…




HELG - IGEN...

 Det är något med dessa kyrkliga maj-helger. Jag har lite svårt att hänga med, jag erkänner.
Idag skulle jag, mot mina vanliga vanor eller ovanor då faktiskt ta mig till en matbutik på en söndag.
Men, men…parkeringen vid butiken gapade tom och öde medan kyrkans parkeringsplats på andra sidan vägen, som vanligtvis gapar tom, nu var sprängfylld av bilar och bussar och människor som gick omkring. Grabben, som jag hade i släptåg, undrade vad det var på gång.

Hummm…hummmm….ingen aning faktiskt! Kanske någon som gifter sig? (men bussarna?).
Det här fick mig att lite fundera på det här. Jag är ju inte ateist eller så, har till och med varit lite småaktiv i min ungdom inom kyrkan, mest för att mina kompisar var det, men ändå.

Och jag tackar och tar väl emot en liten ledig helgdag nu och då under året. Men att jag skulle ha kontroll på vad det är för helg, för att inte tala om varför! Nå, jul och påsk har man kanske koll på men resten?

Hur som helst. För att det är pingst (googlade jag) nu idag, så hade alltså också butikerna helg och jag som vanligtvis undviker att gå till butikerna på söndag, för att jag tycker att de som jobbar där kanske kunde få ha ledigt, och att jag minsann klarar mig En Dag utan att fylla på mina skafferier, stod snopet där och ryckte i den mycket vällåsta butiksdörren.
Jag hade faktiskt planerat veckoslutsmaten minsann. Sparrissoppa, skulle det bli, men sparrisen jag köpte i veckan hade fått för sig att gå en jobbig och snabbt nedbrytande process till mötes fortare än jag hade tänkt. Snällt sagt.

Och så var butiken stängd då. Istället blev det att dyka in mellan de allt fattigare hyllorna i frysen. Den som hänger här nu och då, vet kanske att jag kommer (igen, jag vet!) att lätta mina bopålar, så projekt käka upp innehållet i frysen har pågått en tid nu.

Där finns inte så mycket att ta av. Men lite nog. Som en påse ärter då. Typ.
Och bröd. 
Så det blev att snurra ihop lite ärter med vitlök, olja och salt och peppar och aningen chili och så några 
frön som man råkade ha drällande i knutarna till en riktigt god ärthummus.

Grabben är inte helt övertygad om det goda i det här. 
Men han har å andra sidan inte smakat på det än. 

Min gom tyckte däremot absolut om det. Och det finns en uppenbar risk att jag faktiskt köper hem lite frysta ärter bara för att. Trots, att jag då, som sagt har projekt tömma-frysen på gång.

Nä, nu skall jag nog sätta mig i solen en stund och planera lite middag för lite fler än en handfull för nästa veckoslut.
Grabben går ut sin grundskola och det måste man ju lite fira när vi inte råkar ha en endaste studentfest inbokad i år.  Och så borde jag rensa lite i rabatterna och ge mig ut på en löprunda.
Jag har haft lite svårt att hålla mig, men efter att jag så ofta blivit lite fööör ivrig med att sätta igång med löpning (tålmodig är inte mitt andra namn…) med en del knepiga benhinneinflammationer och sådant i släptåg har jag nu bestämt mig för att ta det Riktigt Lugnt. Tisdag, torsdag och lördag -eller söndag är mitt program. 30 minuter. Typ.

Och det är kanske en ganska bra sak när man faktiskt längtar att få ge sig ut. Fast jag vet att det blir tungt. För konditionen, ja den har jag nog tappat på vägen någonstans…
Mitt anspråkslösa mål är att klara av att löpa 5 km eller (optimistiskt 10 km) till hösten - utan att grimasera och vilja gena hem vid varje vägskäl.

Ja, allt hittar man på…det är ju inte det första försöket det här. Hoppas det blir det sista och att det nu skall ske - undret att jag blir en sådan där som springer.


SKÖNA, SKÖNA MAJ...

 Och inte alls, alls skönt i mina stackars vader. Nej.
Ni som har orkat traggla sig igenom min tillvaro här via bloggen, vet att jag inte på det där naturliga sättet är så där härligt sportig och så. Jo, jag yogar hyfsat regelbundet och traskar runt i skog och mark, med eller utan hund och så går jag ju de där obligatoriska hundpromenaderna förutom de dagar då jag lyckas genom hot och annat elände få tonåringen ut på de samma. Det händer.

Men för ett par år sedan så fick jag en sådan där underlig tanke att jag skulle börja jogga, och till min stora förvåning så gillade jag ju det. Lite.

Inte så där att jag flög fram som en hind över ängarna precis, men det var riktigt, riktigt okej…isynnerhet efteråt.

Nå, efter en vår med regelbundna löprundor kom en het sommar med inte så regelbundna löprundor och sedan kom hösten med en massa annat som fick joggandet att landa allt lägre och lägre på prio-listan. Och så kom ett ryggskott och så har jag aldrig riktigt fått igång det där igen. Och
 Och nu. Är jag igång igen…Ja, herrejeeeee….mina vader - jag döööör! Minst!
Konditionen, flåset, det skall vi nu inte ens tala om. Jag jobbar på att ta mig runt några fjuttiga kilometer med äran i behåll. Vi är där.
Hade någon frågat mig hur det känns i förrgår hade jag tyckt att det går ju bra det här. Efter dagens länk, som inte var annat än att jag släpade mig fram, kan jag inte med bästa vilja påstå att jag just nu skulle falla i trans över löpa-endorfiner. Så till den grad jobbig var dagens runda att jag tänkte att jag skall skriva inlägg om det omöjliga att gilla löpning. Någonsin. Under några som helst omständigheter.

Skulle det inte vara för det där löpa-minnet som finns någonstans om hur vansinnigt skönt det kan vara, så skulle jag sluta här och idag.

Men nu ger jag det en chans. Återkommer om hur det blir med den saken.
Just nu är det inte skönt alls!
I trädgården är det desto skönare vart man än tittar, känns det som. 

Men så är det också sköna, sköna maj.


Som vi längtat!