nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

GLAD VALBORG ALLA...


....ja, mjöd är väl ändå det enklaste man kan försöka få ihop till Valborg?
Eller hur? 
Och jag bara drog ut på det och fick aldrig till det. Så det blev att köpa
i år. Och, flaskan är ju fin och så, men note to my self: 
Gör eget nästa år! 

Havet ligger alldeles spegelblankt framför näsan på mig.
Det är soligt, men inte speciellt varm.
När jag steg upp vid åtta tiden visade termometern på + 2 grader.
Brrrr...men fint, det är det.


Verkar som om vi fått en ny invånare i viken, ett gräsandpar verkar
ha slagit ner sina bopålar här i år.
Skoj! 

På håll har jag både sett och hört storlommen, och med sitt lite spökliga
ku-u-í-ki, kuí-ki, kuí-ki.
kan man inte missa den.

Den är också ny i viken för i år.
Trevligt, trevligt.

*

Som sagt, både en och annan gång, så har det ju varit rätt så kyligt hela våren.
Det har betytt att jag inte fått sommarvattnet hit till stugan kopplat än.
Idag skulle det kopplas, men det visade sig att ett rör hade gett upp och jag har nu en sprutande 
vattenrörs-fontän i bastun i stället för rinnande vatten i köket.

Fast om jag får välja så har jag hellre läckande rör i bastun än i köket, 
så om man nu skall leta efter något positivt så...

Däremot är läckan på ett sådant ställe att det blir att plocka ut 
bastu-ugnen för att få den fixad.
Så ja...huoh!




Och snällt invänta en hantverkare som kanske har tid att 
fixa ett litet söndrigt rör i en liten stuga vid havet.

Tills dess blir det att bära vatten.
Tur att det finns rätt nära i alla fall. 
Och man kan ju ta det som lite styrketräning, eller hur?
Här försöker jag nog bara låta lite käck så där, jag vet! 

Känns inget vidare att vara utan rinnande vatten - så bortskämd har jag blivit!

Stugan är ju inte speciellt lyxutrustad, och det tycker jag 
på sitt sätt är lite charmigt.
Att ha det lite enklare.

Men rinnande vatten! 

Tänk vilken grej det måste ha varit när det blev vanligt i
hemmen då i tiderna. 
Jag skulle nog bara gått och öppnat och stängt kranen i ett.
Bara för att.
Finns en risk att jag gör det när jag sedan någon gång har
rinnande vatten här igen. 
Står där och bara lyssnar till det ljuvliga ljudet av rinnande vatten.

Tänk! 

Men ändå.
Jag har mjöd. Solen skiner. Och det ÄR vår! 

Glad Valborg! 


KLOCKAN TVÅ-KAFFET...


...jag lägger de sista punkterna och kommatecknen på en text som jag översatt.
Ikväll klickar jag den vidare och så blir det att fira Valborg.
Men lite har jag kvar ännu innan vi är där.

Men jag tar mig ett klockan två-kaffe, och går ut på terassen.
Klockan två-kaffet var något jag vande mig vid på mitt förra jobb. Under åren 
blev det så att vissa personer hade samma "kaffe-rytm" och dök upp i köket ungefär vid 
samma tider. Det roliga med just det gänget, klockan två-kaffe- gänget var att 
flera var trädgårdsintresserade, så det hände väl titt som tätt att pratet gled
in på trädgård.

Så lite nu också...till mitt klockan två kaffe plockar jag fram trädgårdsböckerna 
jag hade med mig. Och bläddrar. Och njuter. Och lär mig nytt. 
Men också minns.
Alla mina egna trädgårdar.
De har ju hunnit bli några under åren...

Nu har jag inte ännu ens läst något alls av Karin Berglunds bok,
Det var en gång en trädgård.

Jag sparar den som en godbit till den rätta stunden.
En snabb paus i eget skrivande är inte det. Risken finns att jag då inte återgår det egna
skrivande på en låååång stund. Och med en deadline så är det kanske inte det bästa...
Karin Berglunds tidigare böcker var min bibel, min inspiration, min kunskapskälla då 
jag själv i tiden valde att som vuxen utbilda mig i trädgårdskonst.

Över tio år har jag varit borta från den branschen, men nu igen inne i den med en liten fot.


Och visst njuter jag! 
Absolut.

Och tänker också på det där med trädgårdar och tid.
Tänk vilken ynnest det är att få följa med sin trädgårds utveckling.
Vilken förmån att få ta över en trädgård och förvalta den.
Växter tar alltid den tid det tar. Och djur.
Det är bara vi människor som har ett sådant behov av att 
hasta oss igenom livet.

Sen när...
Tänker att de allra flesta personer jag känner uttalar sig titt som tätt om 
att sen när...

Men trädgård (och en hel del annat i livet i och för sig) så
är det inte det smartaste man kan göra att vänta på något "sen när."
För det tar tid. Tid som är bort från trädgårdens liv.

Som sagt, jag har inte läst boken än, men tänker att det 
måste vara underbart att få se tillbaka på alla trädgårdar.
Också vemodigt, men vackert! 



Mitt kaffe har svalnat i koppen medan jag suttit här och skrivit blogginlägg.
Efter gårdagens rusk och kyla, lyser solen nu och 
humlor, fjärilar, flugor, spindlar och en massa
andra små kryp valsar runt i solskenet och i värmen som 
om de aldrig tvivlat på att det blir värme och det blir sol.

Inte för att jag tror att en fluga funderar speciellt mycket, men det är
något i dess energiska klättrande över mitt tangentbord som känns
väldigt positivt och livsbejakande.



Nu skall jag återgå till mitt, kaffepausen är slut.

Men till skillnad från mitt förra jobb, så kan jag nu ta ut dator istället för att själv gå in.
Men visst saknar jag tidvis alla dessa kaffepauser med trädgårdssnack.
Men jag får väl ta dem med er i stället då :).

*

Och förresten. Flugsnapparen har inte ännu kommit, så på det sättet är det inte 
Vår fast det är vår, om ni förstår.
Och så håller blåsmesen på att flytta in i flugsnapparholken...
Ni tror inte vilken dramatik det kommer att bli av det ännu! 

Nej, nu MÅSTE jag sluta.
Snart landar La Familia här och då blir det väl sådär att få jobba i lugn och ro...heh! 

Och innan det skall jag försöka hinna röra ihop en grytbrödsdeg. 
För det glömde jag att köpa när jag kom ut hit. 
Bröd. 

Men hörni - vi hörs! 





PÅ STUGAN IGEN...


...nå, visst blev det ju så ändå att jag packade ner mig och djur och en massa annat
och rattade mot skärgården. 
Vindrutetorkarna åkte som om de vore höga av något fram och tillbaka, fram och tillbaka
över vindrutan. En envis tro på meteorologernas ord om att det skulle klarna upp till kvällen 
hade fått mig iväg fast jag så tvivlade innan.

Så ja. Jag och djuren och en hög med trädgårdsböcker är här nu.
Brasan är tänd och utanför fönstret en fantastiskt vacker solnedgång.
Att jag ens tvivlade tidigare idag? Hur tänkte jag?

Slängde ut lite torrt bröd i havet som jag glömt kvar från förra stugbesöket.
Måsarna kom från ingenstans på några minuter och vips fanns det inget bröd mer.






Jag brukar undvika att göra så, för det blir så lätt att måsarna då tror att varje gång 
man går ut så betyder det mat...och DET kan vara lite påfrestande i längden.
Men idag blev det nu så. Hade vägen ner till bryggan för att bära in lite diskvatten
och så det blev bara så. Att brödbitarna kom med.

Vitt bröd är ju annars också något som vi kanske borde undvika.
Är vi nu djur eller människa.

Men någon tunn skiva nu och då skadar knappast någon ändå.
Och här ute är det nog bara jag som syndar och bjussar på vitt bröd typ tre gånger i året.
Hih! 

Idag var en sådan dag.

Och jag är ute i skärin.
Hur kunde jag tvivla på att åka ut hit?

Regnet har slutat, vinden har mojnat.
Det räcker för mig! 




DETTA VÅR-RUSK...


...brrrr.

Sitter vid mitt skrivbord och sammanknyter det sista på min to-do-lista 
innan det blir dags att tänka meny till Valborg och sådant.
Funderar på om jag skall orka stiga upp och gå och hämta sockor åt mig.
Jag fryser om fötterna, det drar kallt från fönstret och 
regnet...det regnet. Det öser ner.
Det är kallt, det är blött och jag har noll känsla
för bubblande drycker och soliga sallader.
Eller ens en liten salt sillbit.
När jag försöker få igång min mat-hjärna så
ser jag bara varma soppor och mustiga grytor för min
inre syn. Inte så det ger speciellt
mycket vårvibbar det inte!

Huoh! 

På verandan står en hel drös med växter som väntar på att få komma till sina
växtplatser så småningom bara det skulle bli varmare.
Väntar...de som jag.





Hade planerat åka ut till stugan redan i dag och mysa lite egentid
innan resten kommer i morgonkväll.
Jag vet inte om jag är sååå sugen på kylslagen och regnfuktig 
stuga just nu.
Men jag kanske ändrar mig.

*

Det plingade till i min telefon medan jag sitter här och skriver och 
jag läser att jag har ett efterlängtat bokpaket på posten.
Om jag sen också skulle åka till stugan idag.
Ta med bokpaketet, tända brasa, dra på mig de där sockorna
och mysa.

Jo, nej, jo, nej.

Skall ta mig en kopp kaffe till och se åt vilket 
håll det börjar luta.
Beslutet.

ALLT ÄR LITE BÄTTRE...


...efter en promenad.

Jag har alltid sagt att när man kör fast i jobbprojekt, eller i studier,
eller i planering av något, så är det bara att sno på sig dojorna,
vira halsduken runt halsen (koppla hunden om man har en)
och ge sig ut på en promenad.

Så ofta, så ofta klarnar tankarna till och även om man kanske
inte alltid kommer hem med den där fantastiskt rätta lösningen på
alla problem, så har man rätt ofta fått en del lösningar som 
inte kommer att funka bortrensade.
Så är det och har varit länge för mig.

Så när jag kör fast i tankearbetet, då går jag ut.
Ut och går.



På söndagen fick jag lillungen medlurad. Det händer onekligen mer och mer sällan, 
och det är ju inte så konstigt - grabben är ju vuxen och har sitt.
Eller nästan. Nästan vuxen.

Men nu verkade det som om våra behov av att få komma ut och rensa tankar och 
tanka syre synkroniserade lämpligt nog med våra tidtabeller så pass fint att vi kom iväg på en 
lite tumis-promenad.

Jag älskar att gå på promenad med den grabben. 
Det är som om vi hade samma rytm i behovet mellan prat och tystnad.
Att jag uppskattar det! 

Jag kanske är lite känslig och så, men det ÄR skillnad med vem man går
på promenad med. I synnerhet om det är frågan om promenader då man 
behöver få rensa i sina tankar.
Det är oftast kanske ändå bäst att gå dessa promenader ensam. 
Eller så krävs det någon som går 
i samklang med en själv på ett lyhört vis.
Jag vet ingen annan som jag skulle vilja ha med
på mina "rensa-tankar-promenader" än lillungen min.
På det sättet är han unik. 

Nu händer det ju inte alldeles ofta våra tidtabeller passar in.
Men när det sker så är det så skoj! 



Denna gång gick vi till en av min barndoms källor.
Gruvsta gruvor.
Det säger sig själv att stadsdelen Gruvsta fått sitt namn efter gruvorna.

Från medlet av 1700-talet till slutet av 1800-talet så grävde man järnmalm ur dessa
gruvor. I tiderna var dessa de mest produktiva gruvorna i Finland.
Dock blev det aldrig riktigt någon ekonomi i det hela och det hela lades ner 1866.

Men då gruvorna var i användning så bröts malmen på det sättet att 
man hettade upp bergväggen med eld under en hel dag.
Det kallas för tillmakning och går ut på att hetta upp berget med eld så 
det blir så sprött att man kan bryta det med spett och andra verktyg.
Efter en eldning kunde man bryta omkring en decimeter berg.

Det säger ju sig själv att gruvdriften omöjligt kunde fås lönsamt
med en sådan metod. Inte om man tänker med nutidskravet på effektivitet.

Elda en hel dag och få ut det lilla järnmalm som 
gått och gömt sig i en dm berg...
Inte för att jag har full koll på vad järnmalm kostade 
på den tiden...men ja, ni vet vad jag menar?! 
Att så där i teorin känns det ju inte som helt lönande som man tänker nu.
Men jag var ju inte med då. 
På 1700-talet. 
(tyvärr)




När jag var barn var det rätt ofta vi snurrade runt och kring dessa gruvor.
Jag har ett svagt minne av att staketen runt gruvorna kom upp då vid
tiden av min barndom. Jag har bleka minnen av att det inte fanns staket och så av att det fanns.
Antagligen kom staketen upp för att någon tog och drattade in i någon gruva...

Och det kan ju inte vara så bra. Att dratta ner nämligen.
På området finns omkring 15 gruvschakt, de längta gångarna är 
flera hundra meter långa och som djupast är de runt 50 meter. 
Inget man vill trilla ner i precis! 

Numera är dessa gruvor fredade enligt fornminneslagen och
representerar den äldsta industriella verksamheten i Vanda.

Intressant nog är att nästan 80 km från dessa gruvor finns ett slott,
Svartå slott, som jag skrivit om en kall vinterdag 2010:
(klicka)

Och där finns alltså en härlig koppling mellan dessa två platser.
Det var nämligen samma (gruvmästare) Magnus Linder II som byggde Svartå Slott som 
också upptäckte gruvorna i det nuvarande Gruvsta. 
Och nästan trehundra år senare går jag här och har en liten koppling till dessa
båda platser genom mina egna minnen och genom var jag bott.

Och nästan lika mycket som jag älskar dessa rensa-skallen-promenader,
ensam eller med någon viktig,
nästan lika mycket älskar jag när jag får kopplat ihop 
historiens gång med nuet.
Med händelser då med hur det är nu.

Att få förankra helt enkelt.

Då blir allt, om möjligt ännu lite bättre!