17.4.14

INGEN PÅSKHARE I ÅR...



…istället en Påsk-ekorre som onekligen påminner om en koalabjörn.
Men det är nu som det är under påsken, allt är möjligt.
Tanter flyger till Blåkulla med en katt på kvasten, haren lägger ägg,
och Jesus uppstod från det döda, lite så där bara...

Med andra ord, mycket märkligt kan hända, varför då inte en påskekorre?

Skönaste påskhelg till er alla!

önskar,


15.4.14

LÄNGTAR SÅ HJÄRTAT SPRICKER...

…nu, eller alldeles om någon dag så får jag än en gång styra motorhuven mot
paradiset i mitt liv. 

En vinter har åter passerat och när jag bläddrar i bilder från i fjol kommer
en längtan över mig som får mitt hjärta att skrynkla ihop sig en aning.

Längtar så. 
Efter doften av hav och gammal vass, efter tystnaden och ljuset, efter 
öppenheten i landskapet (eller kanske havskapet…) 

Efter det enkla i allt.

Att man ändå kan sitta och nästan räkna timmarna efter något man
upplevt i större delen av sitt liv. Varje vår. Inget exotiskt alls, inget
spännande eller speciellt.

Och ändå så att hjärtat nästan spricker.
Av längtan.

Helt stolligt!

tycker,


13.4.14

HEMMA IGEN...

…efter en weekend i Oslo.
Fast det kändes som så mycket längre för alla fina minnen som 
som kommer att stanna länge, länge.

Familjen sammanstrålade på flygfältet och precis innan planet skulle gå, 
kunde det konstateras att ett stycke kostym liksom hade blivit glömd,
så en av tre herrar saknade festklädsel.
Med andra ord var programmet för fredagskvällen "fixad". Det blev kostymjakt
i Oslo city.  Men det ordnade upp sig, och medan herrarna jagade kostymer, kravatter och annat stuff
hann jag med en liten sväng på stan, jag med. Satte mig på en uteservering, och i den sena kvällssolen,
åt jag en fantastiskt god ravioli, lite gott rött till och bara njöt av att det var vår, buskarna
knoppades, och även om träden ännu vara kala, så kände man att något var på gångs.

Vid Akerelvas stränder var det lite smått parbildning på gångs. 
Det låg i luften. Det kände man. 
Gick en promenad längs älven innan jag tog mig till hotellrummet och
bara njöt av den spirande, skira våren.

Morgonen grydde med regntunga skyar, men det är inget att bekymra sig över.
Regn på bröllopsdagen lär betyda lycka. Säger de som vet.

Vigseln var i Akershus-slottskirke , och så vacker att redan vid de första tonerna
kunde jag konstatera att jag är försedd med alldeles för lite näsdukar, dvs inga.
Det var bara så vackert! Och jag blir tokrörd av sådant!
Ja, suck - sådan är jag!

I samband med vigseln, blev också brudparets lilla dotter döpt.
Den sötaste lilla tös, omringad av sina tre halvbröder, blivande 
faddrar och så de alldeles, alldeles nyvigda, 
lyckliga och härligt kära föräldrarna!

Åh, bara så underbart för en gammal romantiker som jag.

Bröllopsfesten hölls i Sand i Nord-Odal, och sällan har jag varit på en
bröllopsfest då det varit så mycket vackra och rörande tal! 
(Senare på kvällen fanns det inte så mycket till smink kvar, liksom…)

Brudens och brudgummens far höll verkligt fina tal, men det fanns tre tal som
smälte hjärtan hos precis alla! 
Det första var av brudens son, under tio år gammal, som säger att han har den
finaste mamman i världen, och att hon gjort ett bra val, för brudgummen är det bästa som
hänt dem.
Jag lovar! Inget öga var torrt! Inget!
Han var festens yngsta talare, men också festens äldsta talare, brudgummens
mormor (min svärmor för övrigt, för att få ordning på det här)
nyss fyllda 90, förorsakade en inte så liten snyftorgie i sitt tal till brudparet om
hur viktigt det är att se sig själv, och varandra, långt i framtiden, 
tillsammans på en bänk i trädgården,
åldrandes,
vetande om att man gjort sitt allt för varann och för sina barn.
Det är dit man skall sträva.

Eller som min bordsgranne, syster till brudens mor, sade;
Tänk att det skall vara festens äldste som är den som ser längst framåt i framtiden.

Och så brudens tal till brudgummen…så kärleksfullt, äkta och rörande!

Jag minns när han som igår stod brudgum ringde till mig och berättade om
att han träffat denna kvinna och sade att han kan tala i timmar och
åter i timmar med henne och alltid finns det nytt att tala om.
Jag svarade att så vitt jag vet, så är det kanske det absolut viktigaste tecken på
att en förälskelse har en chans att överleva och bli till kärlek.
Att det alltid finns något man vill tala om, tala med, tala för, just den personen.
Det är liksom koden. För kärlek. 

De här två har precis startat sin vandring tillsammans och jag
tror att de har valt rätt - för båda har de hjärtat på rätt ställe.
Och inte bara för varandra utan också för andra.

När jag själv stod brud, för 25 år sedan, var detta bröllops brudgum
brudnäbb på mitt bröllop. Då var han, ja..vad kan han har varit…7 år?

*

Nu har jag landat rörd och glad och lycklig och fån-varm-i-hjärtat i mitt soffhörn igen.
Och nej, jag har inga bilder från bröllopet. 
Jag velade länge och väl om jag skulle släpa kameran med mig eller inte. 
Men jag gjorde inte det, jag valde att resa riktigt light denna gång.
Jag visste att det skulle finnas många duktiga fotografer på plats, så jag kommer att få bilder.
Alla bilder behöver man inte ta själv…;)

*

Hunden är hemkommen från hundhotellet och har krupit ihop i en lycklig knut i 
andra ändan av soffan, den med.
Katten, som stannat hemma som "husvakt" ligger lika nöjd i en fåtölj invid brasan.
Den äldre sonen är lyckligt hemma hos sin käresta och lillungen har ramlat
in i sitt eget lilla rike i övervåningen. Skratt över skype hörs ner hit till soffhörnet.

Vardagen är tillbaka, allt är som vanligt - bara med ett guldkorn av minnen rikare.
Igen.

 Söndag kväll hos,

10.4.14

DET KNOPPAS...

…även om Karin Boye var av den åsikten att det gör ont när knoppar brister,
och dikten är galet vacker, så händer något helt annat i mig - och banne mig inte gör det 
ont inte…tvärtom!

Packar min kappsäck medan eftermiddagssolen försöker lysa in genom mina
otvättade fönster. I morgon sätter jag mig på ett plan och åker till Oslo
på bröllop. När jag själv gifte mig för tjugofem är sedan, då var brudgummen
en liten, glad kille på 6 år (ungefär) och vår brudnäbb. 
Och han var så söt så man kunde äta upp honom.
Nu skall han gifta sig.

Oj, oj, vad det sätter perspektiv på tid. 
En och annan vår har knoppats här emellan.

Jag känner tiden som ett kapital som ingen kan ta ifrån mig.
Ingen lågkonjunktur, ingen inflation i världen kan äta från det.

När jag packat (nästan) klart tar jag krattan i vacker hand och går ut en sväng i trädgården.

Från plommonträdet följer en sällskaplig rödhake med vad jag sysslar med.
Han (jag tror det är en han) har redan ett dryga par veckor flaxat omkring i mina
buskar. Efter att det blev kyligt igen, och flugorna försvann, har han varit en
ivrig gäst bland de kvarglömda talgbollarna. 
Han är modig - kanske till och med lite dumdristig - för kattens närvaro bekommer
inte honom nämnvärt. 
Men det är ju så det är i livet. De modiga, de kanske lite dumdristiga, får ta för sig 
först. Rödhaken har redan koll på sitt revir. Att katten vässer sina klor precis
intill verkar störa honom föga.
Är det mod eller är det dumhet? 
Återstår att se.
Våren har ju bara börjat.

(till saken hör, att förutom min egen katt så finns här fyra-fem andra katter
som håller min trädgård lite som sitt revir, de med….)

Jag skulle ju vilja att min katt bara skulle ta möss i mängder, vilket hon i och för sig gör.
Det är sällan hon lyckas med att ta en fågel, men det händer.
Jag vill så gärna tro att hon bara lyckas fånga fåglar som är försvagade av någon orsak…

Men jag vet ju inte.
Jag uppskattar alla fåglar, som vill bygga bo hos mig, och jag uppskattar att se katter få
gå fritt och leva ett för dem naturligt liv.
Det blir en liten kollision där.
Katter hör ju inte naturligt till vår natur.
Men…ändå.

Det blir knepigt, hur man än svänger på det!

Så jag matar min katt med godiskattmat, så hon åtminstone inte på grund av hunger
ger sig på fåglarna. Å andra sidan…hon tar inte möss heller för hungern, det vet jag
eftersom jag brukar hitta mössen snyggt uppradade framför min bil(!)dörr...
Det här ÄR knepigt!


Sätter mig en stund på den solvarma mossan på det som någon gång varit gräsmatta,
numera moss-matta bakom bastuknuten.
Där har scilla och någon enstaka snödroppe erövrat åt sig ett alldeles eget revir, de med.

Om någon dag, eller vecka, kommer hela området att vara täckt av blå scillor.
Här kan man inte kratta - det förstår ju vem som helst!

Går in tillbaka. Bjuder katten på gourmetkattmat och packar det sista.

I morgon är jobb och köra hund till hundhotell och hämta barn och stämma träff och 
sedan är det Oslo som väntar.
Och bröllop. Och dop. Och fest. Och vår. 

Och jag tycker så om tiden när knoppar brister!

av,

6.4.14

DET ÄR MED VÄNSKAP...


…som med så mycket annat, lite patina på ytan och det blir bara vackrare!

Igår morse steg jag upp och genomförde de alldeles vanliga morgonsysslorna i
alldeles vanlig ordning och i alldeles vanlig takt.
Hade småplanerat in en långpromenad i skogen, i det nästan kriminellt fina vårvädret.
Visserligen var vinden lite kall, men ändå.

Någonstans när jag är inne på den andra koppen kaffe och en halvläst morgontidning, 
ringer telefonen.
Och en väninna, som vi haft så himla mycket skoj tillsammans med då någon gång i 
tidernas begynnelse, är i andra ändan.

- Hej, vad gör du? Tänkte om jag skulle sätta mig i bilen och komma åkande ditåt? 
Var bor du förresten? Jasså, i Ingå!
Det tar några timmar, men om jag startar nu borde jag vara framme fram emot tolv!

Nu kan det här ju låta som om vilket samtal mellan vänner som helst, 
och det är det i och för sig. Det är bara det att vi inte setts på 15 år!
Femton år! 

Visst har vi snarvlats vid i telefon nu och då, men inte ens det speciellt ofta. 
F e m t o n  å r - jag kan knappt tro det - att tiden går så rasande fort.

Och så är hon plötsligt där i andra ändan av samtalet, 
en alldeles vanlig lördag morgon och
redo att sätta sig i bilen och komma susande.

Man blir ju så glad av sådant att man nästan slår knut på sig!
För det är ju så som det är med de där guldkornen till vänner.
Tiden som går biter inte på sann vänskap.

Och så kom hon, lika underbart sprallig och glad och underbar som alltid.
Vi satte oss i solen, flyttade korgstolarna efter solens gång, och pratade, skrattade,
asgarvade så tårarna rann och det var bara helt magiskt.
Timmarna, alla sju, gick som sekunder. 
Pratet bara inte sinade, inte skrattet heller!
Hur det ändå är möjligt att avstånd, både i tid och rum, inte har en chans att 
sudda ut en riktigt djup vänskap.

Jag blir så in i själen lycklig av det!
Visst har vi båda fått ett skimmer av vacker patina på oss sedan de där underbart yra
åren i början av 80-talet, då vi träffades.
Men inombords är vi precis lika som då - och jo, jag har sagt det tidigare, men 
det finns inget som slår en sådan vänskap. 
Inget!


Någon gång skall jag samla alla dessa underbara människor som 
på ett eller annat sätt kommit att betyda så mycket för mig 
och bjuda dem på en sjudundrande fest.
Because they're worth it!!!

Jap, det skall jag göra!


1.4.14

ETT NYTT TRÄDGÅRDSÅR...



…och en sväng i trädgården på jakt efter de där småsmå efterlängtade tecken på liv.
Någon liten krokus här, kärleksörtens knoppar. Klematisen ser inte så himla levande ut, men
det brukar den inte göra ännu den här tiden.

Den kvarglömda urnan med taklök talar sitt karga språk, allt övervintrar inte.
Kanske en liten rostig urna ändå var för kargt för den tuffaste av alla?

Solen har gått i moln och innan jag ger mig ut på promenad med hunden kryper jag upp
i mitt älskade soffhörn med en kopp kaffe och bläddrar i några trädgårdstidningar.

Har nog viktigare saker som jag borde ta itu med, men lite verklighetsflykt nu och då
skadar väl ändå inte, eller hur?

Var skall jag placera mina nya pallkragar? 
Skall jag ha utemöblerna på samma plats i år som
i fjol? Visst var det en bra plats, med vandrande skugga från pilträdet?
Vad skall jag satsa på i blomlådan vid "lilla parkbänken". Pelargonerna borde
få ny mylla! Skall jag ta itu med det idag? 
Eller skall jag istället såga de där brustna grenarna från
aroniabusken? Jag ser grenarna från min plats i 
soffhörnet, de hänger där lite ledsna.

Jo, jag skall nog ta itu med det just nu! Annars är risken stor att jag fastnar
här i världens bästa soffhörn…

…men var lade jag grensaxen nu då…?

Sen drar jag iväg på promenad innan jag packar skolväskan min inför
kvällens kurs. 

Inga stora nyheter, eller tankar, bara skön avslappnad vardagstillvaro, 
lite sådant idag, från soffhörnet hos

27.3.14

FROST PÅ NATTEN...


…men dagarna! 
Jag säger då det! 
Sällan blir man så bortskämd med underbart varma
vårdagar såhär i mars om man råkar grott i denna nordliga del av världen.

Vaknar, det är min downshiftingdag, vid halv nio. 
En snorig tonåring, som stannat hemma från skolan, vaknar en dryg timme senare. 
Då har jag redan druckit x-antal koppar kaffe ute på terassen i 
förmiddagssolens mjuka famn. 

Denna period av downshifting gör mig sagolikt gott. 
Efter många år av riktigt tuffa utmaningar på jobbet är det här det bästa jag gjort på länge.
Och jag är oerhört tacksam att det var möjligt att genomföra!
Både från min egen, men också från min arbetsgivares sida. 
Alla arbetsgivare kanske inte hade varit lika förstående. Synd nog.

Att lyssna på sina arbetstagare och vara lyhörd för dem är faktiskt väldigt värdefullt, för båda parter!
Det ger mer, för båda parter. Det är jag helt övertygad om.

Jag höll på att glida in i en känsla av uppgivenhet då kraven bara blev för mycket, för stora,
för omöjliga, inte förankrade i verkligheten och glädjen försvann.
Jag slog bakut inom mig och insåg till min fasa åt vilket håll jag var på väg.
Jag har sett burn out, utmattning och depression på nära håll, i många versioner.
Ingen av dem har varit något jag önskar att någon skall behöva uppleva. 
Någonsin!

Jag ville inte bli förbittrad, utmattad, trött, likgiltig för det jobb jag gör.
För jag tror på och gillar det jag gör, orealistiska krav bara höll på att äta upp mig
inifrån som en elak cancer.
Hårda ord kanske, men sanna och ärliga. 

Jag behövde ta ett steg tillbaka, ett steg inåt i mig själv, finna ett andrum för att hitta
tillbaka till det jag tappat bort i kravdjungeln.
Bara att erkänna sin egen otillräcklighet…var inte alldeles lätt.

Men när det väl var gjort var det bara plötsligt lättare att andas.

När jag äntligen sade det högt för mig själv, att jag behövde få 
tid för mig själv,
tid för något helt annat att fokusera på, 
något som utvecklar mig som person - utan krav, just då kände jag mig
rätt ensam. Lite som en vilsen krokus mitt i gräsmattan.

Men när beslutet väl var gjort kände jag bara en djup tillfredsställelse.

Och jag tror inte att jag är så himla ensam i mina tankar om 
att våga bryta något som inte känns så bra.

Det är förvisso ett pyttelitet, 
kanske till och med ett obetydligt, 
steg för mänskligheten men kan vara ett stort steg för den enskilda lilla människan.

Och jag är tacksam över att den möjligheten givits mig. 
Och att jag insett, i tid, att jag behövde den.

så tänker jag idag, ta vara på er - och er tid!


25.3.14

FESTLIGT VÄRRE...



…ja, eller, liksom. När hände det här?!

Jag lovar, det var ju alldeles nyss han lärde sig cykla och alldeles nyss han
skrek som en stucken gris när jag försökte lära honom simma. 
I havet, bland jättelika megastora vågor (påstår han). 
Så himla stora var de nog inte. Inte vad jag minns i alla fall.

Och nu är grabben då konfirmerad. 
Vilket får mig att lite fundera till om det här med när är
en kristen ceremoni just kristen, bunden till religion, och när halkar
det mer över till den kultur vi lever i?

För oss var det långt helt självklart att grabben skulle gå i skriftskola.
Inte för att vi kanske skulle vara speciellt religiösa, för det kan knappast någon av oss i familjen kalla sig, inte ens med lite god vilja.

Men religionen är ändå en del av vår kultur och kyrkans roll har under historien spelat en stor roll i det som vi nu kallar vårt kulturella arv.

*

När jag själv i tiderna gick i skriftskolan var det nog inte den rent religiösa delen som
jag minns mest av. Men under lägren och de övriga sammankomsterna vaknade
mitt ansvar för min omgivning.
Man kan väl säga att jag lärde mig att lyfta blicken
ur den egna naveln.
Jag minns mest de filosofiska diskussionerna, insikten om att man kan vara till hjälp,
att man kan och bör försöka påverka.
Då, för länge sedan, var det hungersnöden i Afrika och i kalla krigets skugga
arbetet för fred som var aktuellt.
Min värld, och mina värderingar, fick helt enkelt växa fritt under den här tiden.
Blev jag kristen? Nja, men kanske en lite bättre människa i alla fall.
På något litet plan.

Lite otippat kanske, men i skriftskolan fick jag också den mest befriande sexualundervisning,
man kan få i den åldern. Detta har roat mig själv många gånger i vuxen ålder.
All respekt till den lektor (det fanns inte kvinnliga präster på den tiden) som så
naturligt och effektivt avdramatiserade en hel del funderingar om sex som fjortisarna
hade på den tiden. Kanske finns samma funderingar idag också?
Också tipsen har varit till nytta….;)

*

Men tillbaka till idag.
Grabben fick välja om han ville gå i skriftskolan eller inte. Naturligtvis.
Och visst fanns det lite knorr över tidiga söndagsmorgnar då sovmorgonen måste offras för en gudstjänst.
(För dem som inte vet, så brukar det vara obligatoriskt att närvara på cirka sju
gudstjänster under skriftskoletiden.)
Men det hände att grabben kom hem och sade att det egentligen var riktigt okej att
gå i kyrkan. Mest för att det var så stilla och tyst och skönt där.
Säger en tonårsgrabb van att vara uppkopplad 24/7.

När jag hör det tänker jag på att det kanske kan finnas en liten beställning i vår tid på just det.
Att saker och ting är lite långsamma, lite traditionella och så där som det alltid varit.
Människor har under århundraden gått i kyrkan, finns det någon annan plats där
vi kan uppleva samma som våra förfäder? Och som inte är ett museum?
Sen kan man tycka hur man vill om religion.
Det är också frågan om en känsla.

Jag har så svårt att se att man dra isär det här med kyrkan, religionen, vår historia och
vår kultur. Därför blir jag lite bestört över att man funderar på att förbjuda psalmer
som Den Blomstertid Nu Kommer på skolavslutningar.
Varför det? De allra flesta tänker knappast på att det faktiskt är en psalm, tror jag.
Det är mest bara tradition. Mina föräldrar, jag, mina barn, kan alla nog känna den
där alldeles speciella känsla när man står där i sin fladdriga sommarkjol eller
obekväma kavaj och vet att nu, nu, nu är det sommarlov alldeles bakom knuten.
Vem kopplar ihop det på riktigt med religion?
Men med tradition och tillhörande vår kultur, jo visst sjutton är det där vi känner att den ramlar.

På samma sätt upplever jag att konfirmationen är en ceremoni som vi kan erbjuda våra unga.
Att känna att de tagit ett litet steg mot vuxenlivet, på ett sätt som varit tradition i århundraden.
Tvivlar på att någon ungdom har blivit kristen mot sin vilja, men för dem som funderar på dessa
frågor ger det en möjlighet att låta dem gro och växa.
Man ger ju sina ungdomar möjligheten att välja, känna efter och bestämma själv.
Lite så tänker jag.

Men hur tänkte grabben själv då om sin konfirmation?

Sent på söndagskvällen, när alla gäster åkt sitter han i soffhörnet och
säger plötsligt:

"Det var nog lite kova* där i kyrkan!"
(*kova kan väl närmast översättas till coolt)

Och så fortsatte han med att surfa runt på youtube.

Ha en skön dag - snart har vi den blomstertid här...

20.3.14

SKRYNKLA IHOP SIG LITE...





…och en dag som inte blev alls blev så energisk som jag tänkt mig.

Det blir så ibland. 
Vaknade utsövd men med en trötthet som inte riktigt villa rinna bort trots flera koppar kaffe och en
promenad i det soliga vädret. 
Hunden förde och jag följde. 
Som om hunden känt på sig att jag inte riktigt var med tog hon oss runt den korta, snabba rundan som vi brukar gå när tiden är knapp.

Hemma igen hittade jag katten i hörnet av kökssoffan. 
Det framstod som en lockande idé. Att vika ihop sig där breved och skrynkla ihop
sig till en kringla. 

Det blev inte så. Istället rycktes jag från min lite drömsk-trötta tillvaro tillbaka till
verkligheten genom att tvättmaskinen fick för sig att mitt under centrifugeringen
ge sig ut på en liten promenad, den med.
Ni vet så där när maskinen av någon outgrundlig orsak mitt i allt får för sig att nu, nu just idag,
har jag stått stabilt och balanserat på min plats i ett och ett halvt år, men nu räcker det!
Som åhörare till detta tvättmaskinsanfall tror man lätt att tredje världskriget brutit ut
eller att jordbävningarna fått för sig att ruska om det lilla landet i norr.
Och om detta råkar utspela sig i sitt egna badrum har det en viss
förmåga att få en väldigt vaken och alert på noll tid.

Nå, jag fick fast tvättmaskinen på rymmen, fick den nedlugnad och föst tillbaka i sin lilla
spilta precis lagom stor för tvättmaskiner som helst inte skall få för sig att sparka bakut.

När jag tömde innehållet råkade några solstrålar träffa mig och värmde skönt.
Fick en idé! Tänk om, tänk om man, vårdagsjämningen till ära skulle hänga UT
lakanen på tork? 
Solen lyser, vinden är precis lagom, lite kall förvisso, men ändå.

Sagt och gjort! Lakanen åkte ut på bykstrecket.
Aaaaah, kunde lätt förnimma doften när jag skulle plocka in dem.


Senare på kvällen åkte jag iväg på min kurs och kom hem först när mörkret
tagit över. Och nu var det ju inte bara mörkret som tagit över, också ett snöoväder 
hade dragit över. Och där i trädgården hängde mina lakan som 
frusna snöspöken och som det nu ser ut, så vete gudarna när jag kommer att kunna
ta in dem. 

Om något så får snöstorm mig att mer än något annat bara vilja
skrynkla ihop mig i ett mjukt och varmt hörn och blunda
för vintern återkomst.
Och det på dagen för vårdagsjämning!

Det skorrar så förfärligt illa i mina öron!
Som frusna lakan ungefär...


13.3.14

ATT HA HAVET INOM SIG...


 …då kan längtan efter vidderna bli nästan något fysiskt.
Jag är som sagt ingen båtmänniska direkt, men jag är definitivt en strandmänniska, en 
havsvymänniska, en som längtar efter de där stunderna då man kan se långt, andas fritt
och vara vid något så stort - och fint.

Efter att i nästan fem veckor stirrat mig skelögd på mina randiga tapeter, tog jag hunden
med mig och åkte längs leriga småvägar ner till havet så fort jag kände att nu,
nu äntligen, börjar jag kunna röra på mig mer än de där obligatoriska turerna
till matbutiken.

Det var kanske inte en utfärd för kroppens välmående och uppbyggande
av tappad kondition precis, ett klinkaklanka gående kommer inte 
riktigt upp i något pulshöjande precis.
Men åh och ah vad det gjorde gott för själen!

Jag får aldrig nog. Jag är omättlig. På vida vyer.
Ute på udden var vinden isande kall. 
Var glad att jag tagit både mössa och mina torg- (läs foto-)vantar med mig.
Trots det var mina fingrar stela och röda. 
Här var våren en annan än den jag njutit av på min terass, där morgonkaffet
intogs i morgonrock i en värmande sol.
Samma vår olika ändå.

När jag åkte hit körde jag förbi flera iriga fågelbongare längs åkerkanterna.
Där stod de med sina kikare och spanade. 
Härute var det tyst om fåglar. Vidderna var så stilla de kan vara.

Stenarna hade lyckats alstra lite solvärme. Deras sammetsyta kändes
ljummen, nästan lite varm, löftesrikt.
Sätter mig på en och blundar och bara tar in tystnaden.
Någonstans längre ut smäller isen.
Jag älskar det ljudet, får hönshud, av det eller så var stenen inte riktigt
så varm jag ville inbilla mig?
Kanske båda.

Jag är ensam på stranden. Kommer man hit ett soligt veckoslut är 
det många som kommit på samma idé. 
Men idag är det bara jag, hunden och vidderna. 

Det här är vardagslycka för mig.
Och hunden verkar instämma då den susar och snusar runt i bergskrävorna.

Jag har visst tidigare nämnt om att den här våren är en slags 
downshifting för mig. Jag kommer nämligen att studera ett par kvällar i veckan. 
Det kan låta lite, och säkert något jag skulle kunnat få ihop vid sidan av
mitt jobb, men då skulle det hela bara varit ett slags stressmoment till.
Inte bara för mig utan också för lillgrabben.
Så jag tänkte som så; om jag har ledigt de dagar jag är på kurs på kvällarna, så 
har jag möjligheten att vara hemma när han kommer hem från skolan, ha
maten klar och så hinner vi få en gemensam stund innan jag åker iväg.

Jag kan berätta att grabben tyckte det var toppen - att ha någon hemma
när man kommer hem. Ett par dagar i veckan i alla fall.

Bara den kommentaren gjorde att jag visste att valet var rätt.
Tonåringar är ändå först och främst bara barn. På vissa plan.


Under mina lediga dagar hinner jag läsa in mer på det jag studerar, ta reda på och
låta det sjunka in.
Jag är extremt usel på att lära mig under stress.
Eller jag lär mig, men det sjunker liksom inte djupare.
Jag är knappast ensam om det, men det är skrämmande få som vill erkänna det.
Man vill vara så himla duktigast jämnt.
Alltid vinner man kanske bara inte på det?

Visst, jag kommer att plugga en del av mina lediga dagar, men.
Men, det kommer också att finnas tid till utfärder till havet, vandringar i skogen, tid att
möta våren, något jag ofta längtat efter. Tid att se.

Detta är mitt downshiftande.

Jag unnar mig själv lite tid.



För vad är egentligen någon månad med lite lägre lön? Om ni minns, så köpstoppade jag ifjol
under ett halvår. Det är de besparingar jag njuter av nu.
Man behöver inte alltid vara en miljonär eller ha en fruktansvärt bra lön för att, åtminstone
under en kortare tid, downshifta. Det gäller att planera lite.
Och jag tror att det gör bra för själen. 
Vad är några månader i större perspektiv? 
Inte så mycket, men för personen, här och nu, kan det betyda enormt!

*

Idag är min första "downshifting"- dag.
Jag har planterat om buxbomar i kruka, krafsat katten, druckit fem koppar kaffe,
tagit en långdusch och skrivit ett inlägg på bloggen.
Och det har jag gjort ute - första gången i år!
Inte duschat, men de övriga.

Så här sitter jag och skriver.
Solen är varm och jag har fått kasta tröjan av mig! 
Gässen gastar nere vid stranden.

Även om de lovat snöstorm till veckoslutet så är
det just här oct nu som gäller.

Så har jag tänkt mig mina downshift-dagar.
De är här och nu!

Punkt!



9.3.14

EN BLÅ STUND...

…och en bra dag. 
En riktigt bra dag. På många plan, på de flesta plan faktiskt!

Visserligen grälade jag med nyss hemkommen lillunge igår, och det är
faktiskt (konstigt nog med tanke på "värsta-tonåren"…) ändå så pass sällsynt, 
att det blir som en tagg i hjärtat på mig.
Känner mig samtidigt dålig (för att det blev ett gräl överhuvudtaget) men
samtidigt glad (över att det är såpass sällsynt att ett, trots allt ett litet gräl, blir till
en stor grej). För oss båda. 
Och att det faktiskt var min son som på något vis ändå var den mer "mogna" av oss.
Det var en - intressant - upplevelse!

Det där med att se sitt barn mogna och någonstans ifrån gräva fram visdom och 
rättfärdighet också i ett sårat tillstånd.
Och att inse att jag, som absolut borde bära den där mognaden inom mig som
en andra hud, faktiskt kan tappa bort det. Som att förlägga sina
glasögon lite.
- Var sjutton lade jag mitt förstånd?

Nåväl, vårt gräl var rätt banalt, men ändå var det ett annorlunda gräl. 
På något sätt ett gräl mellan två "jämbördiga", mer än ett gräl mellan mor och barn.
Det var mycket lärorikt, för mig.
Min lillunge vuxnar till sig. Mognar. Kloknar.

En annorlunda, men skön insikt.

Vi skildes åt som vänner, förlåtna både en och två gånger, och åt båda hållen.
Grabben skall nu vara en vecka hos sin far och dessutom gå på PRAO.
Känna efter hur det känns, därute i arbetslivet. I det "verkliga" livet?

 Vilket får mig att tänka på hur man egentligen delar upp det där.
Vad är det verkliga livet egentligen?

Är det det som räknas då vi jobbar och är produktiva. Är det det verkliga livet?
Är det det som räknas? Vad man åstadkommit och hur man lyckats klättra på
karriärstegen? Eller är jobbet bara något nödvändigt ont som man måste göra för att 
ha smör och ost i kylskåpet och något man bara står ut med (just å just) medan
det verkliga livet är det man sysslar med på sin fritid?

Vad väljer vi - och kan vi alltid välja?
Och vågar vi välja annorlunda?

Borde också vi vuxna med jämna mellanrum ta oss en PRAO-vecka för att känna efter om
kanske något annat sätt att jobba - och leva - ändå kunde vara det bättre alternativet för oss?
Jag tror nämligen att de allra flesta av oss medelålders har någon gång funderat på om
just det vi jobbar med verkligen är det vi vill göra, om inte resten av våra liv, så i 
alla fall år ut och år in.
Tänk om vi skulle bli tvingade att testa på något nytt, låt oss säga var femte år?
Skomakare som lärare, lärare som florist, florist som författare, författare som försäljare,
försäljare som forskare, forskare som taxichaufför, taxichaufför som bagare…
Om så bara för en vecka eller två?

*

Själv hör jag till den där kategorin som rätt strängt har uppdelat mitt liv i ett jobb-liv och
ett fritids-liv. Eller så är det just nu. 
Men så har det absolut inte alltid varit. 
Det har också funnits tider då allt har smultit ihop.
Vilket är bättre?

Jag vet faktiskt inte! 
Inte så länge man, om man tydligt separerar dem åt är nöjd och glad 
med att det är så. Men om man börjar känna att "jobbet hindrar fritiden", då är
det kanske dags att tänka om?
Men också om man känner att "fritid känns som jobb". Då är det också dags att känna
efter hur man vill ha det.

Balans…det är väl just det där magiska ordet. Att hitta balans!
Är det kanske det vi så ivrigt jagar efter hela vårt liv.
Att hitta den där gäckande, jävla balansen…?

Är livet verkligen en balansgång på lina där fallet är djupt oberoende om vi 
halkar åt det ena eller det andra hållet?
Hur gör de som hittat balansen?

Har inget svar på det, hade jag det skulle jag inte sitta här och undra…liksom…;)

Men istället väljer jag att ta ut svängarna över en kväll då huset är tyst, i öppna spisen brinner
en stilla brasa och stunden har övergått från att vara blå till  mörkt vårmörker, med att hälla
upp ett uppfriskande fotbad.

Med den farten våren har tagit så står vi när som helst inför det faktum att det är
dags att ta fram vårt barfota-jag.

Ett bra slut på en bra dag!

Våren….framtiden…..jag är redo!

…eller nåt!

Ta vara på era blå stunder, de är inte så många ändå,
tycker


8.3.14

SLAPPAT OCH SLÖTT...


…idag hände det,solen gjorde intrång i våra liv. 
Lockade mig ut på terassen med min kaffekopp, och jag gick.
Den värmde, i själen, i hjärtat, i kroppen. 
Bara en nordbo kan förstå den känslan när solen äntligen, äntligen infinner sig
och dessutom värmer. Den värmer, den värmer…
Man känner en eufori bubbla, som ett nyss upphällt glas champagne i hela sitt inre.

Blåmesen burrar upp sig till talgox-storlek och twittrar, nej kvittrar, ut budskapet
om äganderätten till holken i pilträdet till alla som tvivlat.

När jag kommer in ligger mina fyrbenta tillsammans i solskenet som 
strilar in genom terassdörren.

Våren gör alla lite gladare och go'are.

Man måste ju bara lite…älska solen!



7.3.14

MAMMA, VAD HAR DU GJORT DÅ...






…var den första frågan när lillungen landade på finsk mark efter en knapp vecka i 
Portugal, med dopp i Atlanten, besök på Europas sydspets, 
stadspromenader…minst hundra kilometer!

Ja…a…jaha, vad har jag gjort då? Nå, inte så mycket…ju!
Glott på mina småledsna krukväxter, blivit lyckligt yr och glad och uppåt av tre 
minuter solsken, det måste ha varit på onsdag? Eller kanske det var måndag? Tisdag?

Det är skrämmande hur dagarna börjar flyta in i varandra!

Men! 
Jag har beställt pallkragar åt mig! Det är många år sedan jag odlat något ätbart 
överhuvudtaget. Lite örter i krukor och lökar nerpetade i rabatten räknas kanske inte riktigt?
Näe, det kanske det inte gör, men nu skall det alltså bli andra bullar av!

Medan jag glor på min marströtta älghornsbräken går ätbara trädgårdsdrömmar lite i gång.
Mangold, och rucola - helt klart.
Morötter? Nja…jo…kanske?
Gräslök förstås. Och dill. Basilika i stooora krukor.
Squash. Och tomaterna, de som är på gångs under glaskupan.
Måste gräva fram en gammal skev hink att plantera dem i.

Rädisa! Finns det något bättre? Och olika salladssorter, naturligtvis.
Rödbetor!!! Få se nu….hur många pallkragar beställde jag….?

Fortsätter drömma, medan solen visar sig lite till,
vinden är havskall, och lillungen är på väg hem.

Han som mött solen på riktigt och fått gå i t-skjorta och simmat i Atlanten.

Lövli!


5.3.14

ÄR MARS FULT...


…eller kan man alltid välja vad man ser?

Jag har en bekant som avskyr mars. Mer än november, mer än någon annan månad faktiskt.
Han tycker mars är det fulaste, tråkigaste, smutsigaste som finns.
Är det så?

Har "roat" mig idag med att plocka upp hundskit. Från min gräsmatta.
Och nu talar vi inte någon enstaka liten förvirrad lort utan en hel gravgård av 
bajskorvar i mer eller mindre långt kommet upplösningstillstånd.
Under de senaste veckorna har jag varit tvungen att bara släppa ut min hund
på sina bestyr på bakgården. Och en liten hund klämmer ur sig kopiösa mängder.
Allt det där har jag nu serverat som på bricka på min bakgård. Najs?

Fåglarna har formligen dränkt marken under fröbaren med fröskal.
En kvarglömd pumpa från oktober har löst upp sig och runnit ut i en orange smet.
Vägarna är fulla av sand och blöthet. Det ligger något grått över allt. Najs?

Jag kan se att den finns, den här fulheten (hih, vet ni vad - fulhet är inte ens ett ord som finns!)
Det osköna går liksom inte att undgå om 
man väljer att lyfta fram det.
På något sätt har jag ändå lyckats leva i snart ett halvsekel utan att fästa någon 
större uppmärksamhet på mars frånstötande väsen.

Funderar på vilken styrka, ja makt, vi har i våra tankar, i det vi väljer
att fokusera på. Och i att tillåta oss att acceptera det som är, men som vi 
inte kan rå för ändå. Och istället skyffla lite mer energi på att 
lyfta fram det där som är vackert, viktigt, betydelsefullt för just vårt välmående.

Jag förnekar inte hundskiten och de smutsiga vägarna. Jag bestrider inte vinterdammet,
jag nekar inte till att perennerna i min trädgård ser överkörda och rätt slemmiga ut.
Men jag väljer att blunda för dessa, inte på så sätt att jag skulle tro att de 
försvinner, utan på ett sätt som gör att de inte tar så stor plats.
Jag kan acceptera att de finns men inte fästa mig, klamra mig fast i det.

Tänk om det är så att man kunde överföra det här till så mycket mer
i sitt liv? Bara inte låta det förpestande fula ta mer utrymme än det förtjänar?
Ingen kan trolla bort det, men man kan kanske dämpa det genom att
rikta sin uppmärksamhet på mer sköna saker.

Vad som är fult och vad som är fint, är ju så himla olika, men vi har alla något som
är vackert, älskligt, för just oss.

*

Idag startar fastan, och många väljer att fasta - på olika sätt.
Någon väljer bort kött, någon ser mindre på TV, någon väljer 
att åka kollektivt, någon sminkar sig mindre…you name it.
Man väljer bort något som man brukar vanligtvis ha i sina liv.
Jag brukar också fasta, tycker om tanken att lite städa i sina livsval.

Men i år tänker jag fasta på ett annat sätt.
I år väljer jag att varje dag:
- lyfta fram, se, något vackert
- göra något som jag njuter av
- ge mer utrymme för det just jag tycker att är fint

Rätt och slätt - mata mig själv med lite feel good.
(Rätt själviskt kanske, men ibland behövligt)

För jag tror, att samtidigt som man koncentrerar sig lite på att få till
det där vackra, sköna, fina i sin egen vardag så tar man bort risken att
man börjar fokusera på allt det som inte är så himla bra.

Mars må vara ful, jag kan acceptera det, men jag tänker inte låta det ta över!
Hundskit mot krokusknoppar! Bara att välja, liksom…;)

För om man vill kan man ändå alltid välja vad man ser, vad man tar till sig, 
vad man lyfter fram.
Att fasta handlar ju om att finna måttlighet och det är bra, 
men ibland kanske vi behöver mata oss själva med lite
övermått av det som gör oss glada?

Vad jag egentligen menar kan komprimeras i följande dialog:

- Du är inte så lycklig som du tror! INGEN kan vara så lycklig!

- Hmmm, hon kanske har rätt? Men vem bryr sig så länge det funkar!





Och ibland undrar jag om inte vissna tulpaner är minst lika vackra som färska.
Så där för dagen, i alla fall.

kram på er!