27.8.14

EN LITEN, LITEN VÄRLD...



…stundvis slår det mig hur liten vår stora värld är, eller hur stor vår lilla
värld är. Beroende lite på varifrån man ser.

I morgon bitti vid femsnåret styr min förstfödda kosan mot Salzburg, som kommer
att vara hans hemadress i alla fall i ett år sådär.

2033 km bort, grovt räknat mellan tummen och pekfingret.

Det är långt, men känns ändå nära.

Han, å sin sida, har sin flickvän 7053 km bort. Det känns långt.
På riktigt långt.
De unga tu skall studera klart på var sitt håll. De har delat köksbord ett år nu, men
nu blir det en liten paus i frukostarna, om man säger så.
Snacka om distansförhållande…vad skall jag klaga som har
min karl på det banala avståndet av…ynka…70 km.

Och en yngre son på ynka 25 m avstånd, 
han som till sommaren flyttat ut i det dryga hundra år 
gamla torpet som stått där under syrenen i ändan av trädgården i, ja just 100 år.

Det är märkligt, och på något vis mäktigt att få dessa perspektiv på både
tid och avstånd serverad framför en.

I min trädgård står som sagt ett litet 100-årigt torp som sett en hel del det med faktiskt.
 Stockar som sett människor födas och dö. 
Förmodligen helt konkret. En vedspis som värmt och fött 
generationer. Det gör mig ödmjuk när jag tänder en brasa där, i spisen.
Jag, precis som generationer före mig. 
Jag gör det inte för att överleva. Inte för matens skull, inte för att stoppa kylan.
Jag gör det för att det är…mysigt. 
Känns nästan lite som ett helgerån. 

Min yngsta flyttar in där i torpet under sommarmånaderna. In där bland väggstockar som
upplevt både det första och andra världskriget. Torpet som byggdes då Finland var en del av Ryssland.
In flyttar han med uppkoppling till nätkompisar i Storbritannien, i Baltikum, 
i Skandinavien, i Australien, i USA. 
Ja all over the world.

I de här perspektiven vi har här på den här lilla jordplätten så känns det 
ju stort. Eller gammalt i alla fall. Men kanske inte så stort ändå?!
I Salzburg snackar vi ju lite längre historia än så…
Vi snackar gränder där Mozart tassat på.

1700-tal. 
Det känns genuint gammalt.
Lite mer gammalt än mitt hundraåriga torp.
Men även om Mozart låter gammalt, så gick även han i tiderna runt i gamla gränder.
I Salzburg har man ändå levt på sedan 15 f.Kr. så ja, det slår ju både 
Mozarts gränder och mitt lilla torp med några årslängder...

Men låt oss återgå till grabbens flickvän, hon som finns i Seoul.
Man räknar med att Koreas historia startat någon gång kring 2333 f.Kr.
Även om det funnit spår av avancerad kultur där redan 8000 år f.Kr.

Och någonstans här känns mitt hundraåriga torp som en tonåring.
Lite som den tonåring den inhyser under några ljusa sommarmånader.


*

När jag sedan tänker vidare. Det känns inte speciellt långt, 2033 km.
Dit grabben min skall slå ner sina bopålar för en tid i alla fall.

Och så ännu vidare…
Krisen i Ukraina kanske känns på något vis ändå långt bort, avlägsen.
Men till Donetsk är det bara 1587 km.

Och det är faktiskt närmare.


*
Det blir lite som ett emotionellt avstånd.
Vad man vill att skall kännas nära, och vad man vill att helst skall vara lite längre bort.

Men vår värld är precis som den är, och alltid har varit.
En liten, liten värld.

Något att tänka på?


25.8.14

HÖSTENS MJUKA NYANSER...




…jag tycker att jag kan se dem. 
Höstens mjuka nyanser. Lite här och där.
Det kryper inpå en lite så där utan att man märker det.

Jag tycker om det, även om jag inte riktigt känner mig klar med sommaren än.
Kanske för att det funnits så mycket annat som i år tagit utrymme.
Det har inte funnits plats för sommaren, så som den brukar vara.

Samtidigt får det mig att känna mig glad. Och tacksam faktiskt.
För när det där glada, lite sorglösa, lyckliga för det mesta faktiskt är en norm i
mitt liv, då är tillvaron väl ändå ruskigt bra, även om kriser kryper till och nära emellanåt?!

Det är alltid det där trygga vanliga som bär då när det behövs.
Lite som en kopp te åt engelsmännen.
Lindrar alla tänkbara kriser.

Men annars då?

Jo jag väntar att mina yogalektioner skall börja igen.
Har lindrigt sagt tappat bort mina yogarutiner, och det vill jag ju inte.
För de gör mig så gott!

Inte har jag varit ute och lunkat på i gränderna, heller.
Ömsom är det för hett och är det inte det så regnar det och
är det inte det så hittar jag på någon annan lämplig orsak.

Rädd för att jag igen får börja från noll med att hitta flytet i att ge sig iväg på 
en löprunda nu och då.
För jag tycker ju så om känslan - efteråt.
Ja just det ja, så har jag då gått och blivit vegetarian. Eller
sådär wannabe, för det slinker ju fortfarande ner både ost och ägg.
Och till och med någon fisk nu och då, mest för att det bara gör 
vardagen så mycket enklare med en tonåring som inte är vegetarian.

Det heter väl typ semi-lacto-ovo-vegetarian eller något annat obegripligt,
så jag brukar hellre säga att jag skippat köttet. Det blir enklare så.

Jag har ju funderat på att skippa köttet jättelänge. Alltså jättejättelänge.
Men sedan har det, skam att erkänna, mest fallit på att jag haft en hel drös med
köttälskare i min familj och i de värsta rusningsåren kändes det bara för komplicerat.
Men nu är läget annorlunda, lillungen 
(som förresten växt förbi mig med rasande fart, så lillunge är väl inte den bästa av 
benämningar men som min yngsta får han leva med det...)
har inte så mycket att invända mot vegetariska alternativ som innan då han
knappast frivilligt rörde en grönsak. 

Mannen som dyker upp till veckosluten, gillar ju nog kött, men 
käkar glatt vegetarisk hos mig.

Kanske det blir ett eget inlägg om varför jag valt så här?
Eller så inte, för nu när jag levt utan kött i snart fyra månader, så känns det 
inte något speciellt alls.
Rätt så naturligt faktiskt.

Främst är det ändå miljöaspekten som fått mig att ta det beslutet.
Och sättet hur man behandlar djur, ja ni vet.
Och det finns tusen och åter tusen åsikter hitåt och ditåt.
Viktigast tror jag är de där besluten man gör på sitt eget plan ändå sker med den
tanken att man kanske med sina ärligt sagt fjuttiga små val faktiskt är med i något
större. Om än med en löjligt liten insats.

Häromveckan, när sommarhettan stekte på som värst bäst skulle jag köpa mig 
något i klädväg som passar att ha på jobbet när termometern dallrade runt 32 grader.
Nå, det vet man ju att jag var olyckligt sent ute när det gällde att hitta sommarkläder.

Men jag hittade ett par nya höstskor åt mig.
Jag som älskar det där konjaksfärgade lädret.

Och jo, just här kommer mitt dilemma:
Läder är ju också djur. Som förmodligen levt sådär.
Jag väljer bort köttet för att jag är övertygad om att det globalt sett är
ohållbart att vi äter så mycket kött som vi gjort gör. Ur miljösynvinkel.
Samtidigt finns det ju de som äter kött. Mycket kött. Och då blir det djurhudar över.
Som det görs läckra skor av. 
Och eftersom man ju inte kan hindra att man äter kött, skulle det ju vara vansinnigt att 
faktiskt inte utnyttja hela djuret. Lite krasst tänkt; skadan är ju redan skedd.

Skulle det finnas skor av älgskinn eller andra vilddjur som fått leva utanför 
den här snedvridna produktionen av djur, så skulle jag kasta mig över dem.
Men det har jag inte hittat…

Men däremot är just de här dojorna tillverkade av vegetabiliskt garvat skinn som inte
innehåller kemikalier, och just då blev valet för mig ganska enkelt.

Som sagt, de små, små valen…

Nu får jag hålla igen, så just det här inlägget inte blir ett inlägg om varför jag
valt som jag valt.

Att det är knepigt att hitta sin egen nivå av vilka val man gör är bara förnamnet.

På finska finns ett uttryck;

Tieto lisää tuskaa
(ungefär; kunskap ökar smärtan)

som säger så bra vad det är frågan om.

Desto mer man sätter sig in i något, desto mer komplicerat och svårt har det en tendens att bli.

Det viktiga är ändå som sagt att lägga ribban på den nivå som känns okej för en själv.
Det värsta man kan göra är att inte lägga någon ribba alls!

Då är man bara en struts, som gömmer huvudet i sanden...



P.s Och dojorna ja:

Dem hittar ni här

20.8.14

NÄR HÖSTEN VÄLLER IN...



…så här snabbt har väl inte årstiderna kastats från den ena till den andra.
Eller känns det bara så?

Ena stunden är det hetaste sommar och nästa stund får man ståpäls bara av att gå ut till komposten.
Fast jag vet inte. Har det verkligen gått så snabbt, eller är det bara jag som går i mina egna
tankar och kanske inte riktigt märker de små ändringarna utan vaknar liksom till först när vattnet vräker
ner över mig och vinden luggar i hårtestarna?

När det gäller bloggandet, så är jag i en märklig brytningspunkt.
Att blogga om allt det där vackra och fina, kanske till och med lite ytliga i vardagen känns 
lite krystat just nu.
Det är ju som det nu är i livet, att svårare frågor kryper inpå och tar utrymme.
Det betyder inte att det som känts viktigt innan skulle försvinna någonstans, 
utan mer att det bara tagit ett steg tillbaka. Förvandlats till något latent som ligger och
väntar där på att tiderna blir annorlunda.

Brorsan blir inte friskare, någonsin, vi vet det nu. Det känns märkligt.
Samtidigt som jag känner, vet, att jag måste skrapa ihop styrka att vara den
starkare av oss, så känner jag mig liten. Stundvis väldigt liten.
 Att till hundra vara den som finns tillhands. Den som är närvarande.
Inte för att jag en sekund skulle tvivla på att ställa upp, det är fullständigt självklart, 
men det blir väldigt emotionellt och omvälvande att sätta sig in i en 
nära anhörigs sjukdom som det inte finns bot för. 
Sådant kryper in under skinnet.

Samtidigt har också andra som korsat min stig under perioder i livet fått
besked om riktigt jobbiga sjukdomar. De med.
Det är cancer. Hos någon lite snällare - om nu cancer någonsin kan kallas snäll?
Nej, det kan det nog inte…
Någon annan har fått beskedet om att det är frågan om veckor…
Någon drabbades av hjärnblödning mitt i sitt aktivaste liv.
Någon orkade inte, och valde en självvald väg bort.
Allt det här sätter dimensioner på min tillvaro just nu. Och det påverkar mig, naturligtvis.
Och mitt bloggande med det.


Kanske beroende på det är jag säkert mer än annars känslig för kriser och elände
ute i världen? 
Det är kanske så man funkar? 
När man inte blir påmind i sin närhet av livets avigsidor, kanske man då har lättare för att blunda att 
de finns någonstans därute. Bland de andra?


Jag följer med kriserna i världen med en nyhittad knuta av oro i mellangärdet.
Jag kan inte ens rå för det. Kanske är det så att när det egna lilla trygga livet blir ruckat så 
får man "på köpet" en förmåga, och vilja, att se lite längre än precis där runt sin egen navel?


Man har väl, tack och lov, blivit så pass gammal att en och annan kris redan passerat, så man vet att 
det här är nu och det går över. Det stormar just nu, men snart blir det stiltje igen.
Efter regn kommer sol - och tvärtom.
Så är det alltid. 

Men just nu har jag lite svårt för att hålla samma "nyans" på bloggandet som innan.
Jag har ju ändå aldrig haft som tanke att skriva om något speciellt ämne, här kommer mitt livs
händelser, nyanser och skeenden ändå alltid att på sitt sätt färglägga inläggen.

Nu är de lite fundersamma och höstigt dämpade. Färgerna.

Det är nu bara så...



9.8.14

ATT SLAPPA...

…det är liksom vår plan. 
Lillungen och jag kunde inte fort nog komma susande ut till stugan igår för att hinna kasta oss 
i havet och njuta av kvällens sista solstrålar.
Det var fredag och sommarhettan hade haft oss i sitt grepp hela veckan.

Aaaah, bara den där känslan när vattnet omsluter en och man blir av med 
den där kvava känslan som lagt sig på huden, i håret, inuti en.

Medan augustinattens mörker kröp närmare och närmare in i varje liten vrå,
satt vi på terassen uppkrupen i var sin stol och myste - och bara slappade.

Så man ändå behöver sådana stunder!

Gräshopporna spelade i gräset omkring, och nerifrån stranden hördes 
ett lojt vågskvalp.
Emellanåt mumlade vi små dåsiga meningar utan större innebörd 
till varandra genom mörkret.
Vi slappar ganska bra ihop, grabben och jag.

I måndag börjar skolan och vardagen dras igång på riktigt igen.
Sedan skall maskineriet stånka på, så där effektivt som det är tänkt.
Och så blir det ju.

Men nu är det alltså slappande som gäller.

*

Nu har det hunnit bli lördagsförmiddag.
Himlen är mulen men det är skönt varmt. Inte för, bara precis lagom.
Har samlat åt mig lite texter att läsa igenom, och även om det är torra faktatexter,
så känns det helt annorlunda att sitta på en klippa och beta sig igenom dem, än
inne i en mer strikt miljö. Det gör skillnad.

Sedan blir det att rulla ut de tvättade trasmattorna i stugan, och så småningom 
börja med bouillabaissen som jag tänkt servera till resten av de bästa när de anländer 
senare i kväll.
När skymningen åter sänker sig över klipporna tänder jag ljus, dukar bordet
och bär ut en skål med rykande soppa. 
Vitlöksdoft blandar sig med doften av tallsåpa från mattorna och röken från bastun som
stilla blir varm här intill.

Så har jag tänkt det. Lite så.

Men först måste jag bara slappa lite, lite till….;)

Kanske ta mig en simtur, kanske det ja!


4.8.14

VATTEN...


…och denna hetta. 
Kommer hem och det första jag gör är att öppna kranen, låta vattnet rinna
tills det blir riktigt kallt, då tappar jag upp ett stort glas och sveper det i mig i
giriga klunkar.
Kallt, fräscht, svalkande, lindrande.

Hoppar i duschen och låter strålarna svalka min varma kropp.
Jag står där och njuter, droppar efter droppar som rullar genom mitt hår,
strilar över axlarna, över ryggen. 
Svalt!

Jag går ut i trädgården och fyller mina zinkkannor till brädden av vatten.
Bär dem genom trädgården, spiller en del och vattnar mina
små odlingar. Häller tiotals liter vatten på mina potatisar, på morötterna.
Jag blir varm, och går in.

Häller upp ett nytt stort glas med vatten.

När jag står där med mitt vattenglas slås jag av en hisnande tanke.

Tänk, sedan jordens begynnelse har det funnit precis lika mycket vatten.
Hela tiden. 
Samma mängd vattendroppar.
Nu som alltid. Alltid som nu.


Min hand stannar upp mitt i rörelsen som för vattenglaset till mina läppar.

Kommer det alltid att vara så? Kommer mina barn och barnbarn verkligen att uppleva detta.
Att vi bara kan öppna kranen och låta vattnet rinna
tills det blir kallt nog att vara lagom för oss?
Tänk om det faktiskt inte är så?

Jag är ingen stor vän av diagram och statistik, men minns att jag vid något skede
stött på en kurva om befolkningsökningen någonstans.

Jo, så här ser den ut:


Och om jag ser på det här och vet att vi inte har en droppe mer vatten
nu än någonsin, så blir jag faktiskt lite konfunderad…

Jag är inte någon haj på matematik, men en sak begriper jag och det är att 
det kommer ju inte att gå ihop…

Hur snabbt det inte kommer att gå ihop är kanske den mer relevanta frågan.
Frågan är inte om, utan när.
2025 har någon räknat ut…
Är det uträknat av någon domedagsprofet eller av någon realist?

Samtidigt som vatten är, för oss här och nu i denna del av världen, 
något alldeles trivialt vardagligt så är det samtidigt den märkligaste vätskan av dem alla!
Det finns knappast en kotte som inte vet den kemiska beteckningen för vatten;
H2O

Den mest kända men samtidigt mycket komplicerade molekylen.
Det finns knappast någon som inte vet att man kan leva veckor utan mat, men bara några 
få dagar utan vatten.
Bara tänk vad denna till synes enkla sammansättning av syre och väte ändå 
står för. Liv. Inget mer, inget mindre.

*

Sitter i min trädgård och njuter av den för oss nordbor så sällan påbjudna hettan.
Lapar i mig vatten som en kaktus i öknen efter regn.

Men efter att lite läst på om det här med vattentillgång dricker jag mina klunkar med
större vördnad än någonsin.
Och i morgon kanske jag inte låter vattnet rinna i kranen
utan jag fyller en karaff på morgonen som jag ställer i kylskåpet för att 
ha något att ta fram då jag kommer hem från jobbet.

Knappast räddar jag någon värld med det, men kanske jag räddar någon droppe
vatten för dem dom behöver det mer än jag.


För man kan ju aldrig veta.

Och för mig är ju kallt vatten precis samma kommer
det från en karaff i kylskåpet eller från kranen som fått forsa fritt.
Jag har ju vetat allt det här, men aldrig riktigt tänk till ändå.

Men om det är dropparna som räknas, så är det skillnad.

Inte för mig, men för mänskligheten.

Kanske döljs något stort i det lilla.
Kanske har våra små val ändå betydelse?
Trots allt?

En liten droppe i havet - som kan göra skillnad.
Tänk om det är så?




31.7.14

SMÅ URKLIPP UR MITT TANKEFLÖDE...



…det är lite svalare idag efter åskfronten som svept över landet, 
men bara nuddade vår del av landet
bara lite med svansen. Ett buller och en regnskur. Svalare temperatur.
Det blev liksom lite bättre förutsättningar för klarare tankeverksamhet. 
Något som jag dock tyvärr inte riktigt känner av. Inte än i alla fall.

Sitter i min skeva och slitna korgstol på terassen och balanserar datorn i famnen, det går sådär.
Tankarna flyger omkring som små fladdriga fjärilar, och vill inte riktigt sätta sig till ro.

Snickaren ringer och undrar om han kan börja reparera lidertaket på måndag.
Jodå, det går så bra så. 
Lägger på och minns plötsligt att jag glömde påminna honom om att jag borde 
få några krokar uppskruvade i badrummet. Det går inte för sig att ha handdukar 
och morgonrockar hängande på en provisorisk lampa i alla tider heller.

Skulle fixa det själv men jag och borra i kakel är inte en bra kombination 
eftersom jag någon gång i tiderna, ja för att göra en lång historia kort. 
Vi kaklade om den gången...

Kvällen är skön. Luften frisk. Vinden svalkande.
Jag borde rulla ihop den enorma persiska mattan och föra den ut till bilen. 
Ringde och kollade att tvätteriet säkert tar emot den. 
Jag har faktiskt en längre tid redan tänkt tanken att den kunde behöva en 
omgång tvätt.
Men händelserna senaste natt och det som hände idag på dagen medan jag var på jobb 
påskyndade det beslutet en aning.
Min lilla hund har en liten mage som verkar vara lite känslig just nu. 
Och produkten av den lilla känsliga magen var tämligen rikligt och mycket välutspritt 
över hela mattan, inte bara en, utan flera gånger. 
Härligt?!!

Så det blir nog en sväng till tvätteriet. 
Och till apoteket för att köpa mjölksyretabletter.

*

Lillgrabben borde få nya kläder inför skolstarten. 
Antingen har tvättmaskinen krympt det mesta eller så har han skjutit på höjden 
den här sommaren. Dessutom har han mer och mer börjat låta som sin storebror.
Så till den grad att jag ibland undrar vem av dem jag talar i telefon med! 
Men kläder, det behöver han. Skulle se ut att börja skolåret med
jeans i caprilängd…
Eller i t-skjorta som ser ut som om han lånat sin lillebrors.
Jamen, han ÄR ju lillebror det finns ingen mindre - ja ni förstår problemet! 

*

Kanske jag borde fylla på mitt klädlager jag med? 
Mitt förråd av kläder som passar både rådande värmebölja och kravet på någotsånär
saklig arbetsklädsel är försvinnande litet.
Läste jag inte precis någonstans att värmeböljan skulle räcka hela augusti och att det skulle vara
varmt ända till medlet av oktober?
Lär dröja innan jag får krypa in i mina älskade ylletröjor och dra på mig bootsen…

Någon fladdrig sommarklänning skulle nog platsa bra i garderoben!

*

Någon påpekade idag att jag var så brun om benen. 
Är jag? Jag har inte precis hunnit drälla i solen den här sommaren.
Eller så har det varit alldeles för hett för det. 
Egentligen minns jag inte längre när jag senast verkligen solat?!
Måste ha varit under förra decenniet eller något sådant!

*

På tal om det borde utestolarna målas! I år skall det bli gjort! 
Fast nu börjar nattfukten redan vara lite problematisk. 

*

Daggen ja, bäst att gå och plocka in tvätten innan den blir fuktig på nytt.
Och så skall jag rulla ihop mattan och släpa den till bilen.
Bilen ja, den borde dammsugas, alltså verkligen. 
Annars finns det en risk att björkfröna, som det snöar friskt av, börjar gro i någon 
lämplig vrå i bilen. Om de nu förvirrar sig dit. Vilket de gör.

Så man kan ju undra varför jag sitter kvar här och babblar när jag har 
hur mycket som helst att göra?

Kanske för att det är så förbaskat skönt att bara få vara i stunden och låta
tankarna flyga iväg.

Tids nog blir det mesta ändå gjort.

hoppas, 



29.7.14

I DENNA VÄRMEN JA...




…går tillvaron inte i så många knop, om man säger så.

Nej, jag klagar inte på värmen, men jag hör definitivt till den där folkgruppen som blir lite
trög i tankeverksamheten och inte bara det, om man skall vara ärlig.
Jag köper lätt av mig själv förklaringar varför det är en bra idé att skjuta upp det mesta.

På jobbet ligger morgontemperaturen inomhus på +27 grader.
Ni kan tänka er hur det är på eftermiddagen...
Förra veckan kom en karl intraskande med en stege i högsta hugg, började meka med något i taket.
Vi hann jubla en stund över att någon äntligen kom för att göra något åt den lite svaga luftkonditionering som vi fått tampas med nu sedan det blivit sommar på riktigt.
Men nej, han kom för att sänka (!) effekten på luftkonditioneringen, för att det tydligen blivit en liten "planeringsmiss" någonstans på vägen.
Maskineriet lär gå på som om man körde 120 km i timmen med tvåans växel.
Och det håller ju ingen maskin i världen i längden.
Så vi fick sänkt effekt istället för vad vi hoppats på; motsatsen.

Hade jag haft möjligheten att säga några välvalda ord till personen som tydligen räknat lite fel
där vid sitt arbetsbord för ett par år sedan, när fastigheten planerades, 
så hade det minsann inte varit några vackra ord! 

Jag vet ju att takläggare och andra som jobbar ute och måste klä sig i skyddskläder minsann inte har några speciellt svala förhållanden, och jämfört med dem har vi rena lyxen ju.
Jag vet!

Men ändå, när syret liksom är på upphällningen där vid tvåtiden på eftermiddagen och termometerns visare darrar som om den hade hicka, hela tiden lite, lite mot högre gradtal.
 Då tar den stora tröttheten vid och initiativförmågan och inspirationen sugs bort.


Sedan när jag kurvar hem i min sandvägsdammiga bil möts jag direkt där innanför portarna av ett 
ogräsrensningsprojekt som borde ha varit avklarat redan för länge sedan.
Där, på parkeringsplanen ståtar ogräsen som om de inte berördes av hettan alls! 
De är i minoritet i min trädgård. De som inte bryr sig, de som inte hänger med blad och löv.
De kallas ogräs, resten har kroknat.
En flyktig tanke slår mig. Jag kanske borde riva upp de där ogräsen och ta dem med till jobbet så de får känna på SANN hetta. Man aj jo…de står ju faktiskt här i Sahara-liknande förhållande dagarna i ända.

Ja pust. De får väl stå kvar där då…en tid till.
Just idag är det…för varmt.

Inomhus då? Ja. Just det ja. 

Det är väl inte så där att jag skulle direkt välkomna någon som inte känner mig mycket väl på överraskningsvisit just nu.
Om någon som inte känner mig på djupet skulle uppenbara sig bakom min dörr och dessutom göra misstaget att kliva över min tröskel, skulle de förmodligen anmäla mig till någon dokumentär om förvirrade människor med samlarbehov som gått lite över styr.

Mina knutar är belamrade av lådor och kassar som skall till loppis, till stugan, till ett par kompisar, till sopstationen, till…ja vart sjutton skulle den sista högen? Skulle jag ha den själv?
Kan det stämma?

Om jag ser fram emot att om en vecka få förlösa mitt lilla hus av alla dessa extra ting?
På måndag åker en stor del till loppis så...

Det känns lite som om det skulle vara liksom lite för trångt var jag än är.
På jobbet är det så dålig inomhusluft så jag känner hur mina hjärnceller kryper ihop när de suger den lilla syre som finns att tillgå för att utföra ens behjälpligt tankearbete.
Ute gör värmen mig så där semestermosigt slö i kroppen (fast jag ju inte alls har semester och dessutom faktiskt borde få en massa saker gjorda…)
Och här hemma kväver alla överlopps saker i knutarna från brorsans flytt liksom all kreativitet.
Som jag kanske hade haft, om det inte skulle vara så varmt? 

Men mest av allt störs jag över att jag tillåter mig sådana här banala i-landsproblem att krypa in på huden på mig och blåsa upp sig till inte så små irritationsmoment.

Jag skyller allt på värmen som jag samtidigt älskar och avskyr.

Skulle jag bara kunna, som lillgrabben min på bilden, stanna i den där underbara stunden
precis innan man kastar sig i vattnet och bryter havsytan.

Låta sig bli sval i kroppen, klar i tanken och lyckas hålla kvar den känslan.
Bära den med mig. Inom mig.

Då värmen gör kropp och knopp så sega.
Jag älskar värmen, men jag gillar inte helt vad den gör med mig.

Så svårt för en liten nordbo att förhålla sig till hetta.
Svältfödd och samtidigt för lättmättad.

knepigt, tycker;


20.7.14

ALLA DESSA SOLNEDGÅNGAR...


…jag vet inte, kanske är det bara jag som inbillar mig, eller har det varit alldeles speciellt fina
solnedgångar den här sommaren?

Min semester drar riktigt konkret på sista versen.
I morgon är det meningen att vakna i tid, kamma håret och kanske till och med
lägga på lite läppglans för att åtminstone göra ett litet fåfängt försök att se UT som
om jag skulle vara redo för jobb.

Inombords är jag nog det inte…

Jag skulle inte vara fullt ärlig om jag skulle säga att jag skulle vara så där
härligt utvilad och full av energi.
I'm not!

Tre veckor tog det att packa ner och packa upp brorsans liv och leverne.
(Jo, han hade - har - en hel del…)
Ömsom var vädret kallt, ömsom var det trettio grader där jag stod med huvudet ner
i diverse lådor och påsar och sorterade och slängde och gav bort och packade ner och
packade upp igen något som någon skulle ha och…men till slut är allt som skall
vara kvar på sina platser och jag (och brorsan) kunde pusta ut.
Stundvis var han askgrå i ansiktet och andades tungt, så tungt och jag tänkte att 
nu, just nu ringer jag ambulans, men han bet ihop och vägrade lyssna med det örat.

Så när jag efter långa dagar landade hemma i mitt lilla hem var jag alldeles 
slut, både mentalt och fysiskt. 
Inte att tala om att det skulle ha funnits en vettig tanke i mitt huvud!

När han äntligen var lyckligt installerad i sitt nya hem och hälsotillståndet också verkade
stabilt, så styrde jag kosan ut till stugan.

När jag satt där första kvällen och aftonrodnaden tog över hela himlen och 
det var så vackert och lugnt och stilla, då kände jag att jag sakta, sakta började landa i mig själv.

Även om jag när som helst skulle göra om alltsammans för brorsan, om så skulle behövas,
så kändes fem dagar stugliv väldigt, väldigt välkommet!

Nu skulle jag bara vippa på tårna och peta mig i naveln.

Och jag lyckades nästan med det - mycket på grund av att jag stukade foten under den sista
flyttdagen och följaktligen var så där föga rörlig av mig.
Tömde lagret av pocketböcker i den lokala bybutiken.
Avverkade Dan Brown, Philip Teir (rekommenderar), Kepler, Elisabeth George, 
Sharon Sala och Ahnhem (har lite kvar). 
Mellan varven klinkade jag en ömklig promenad i knutarna runt stugan,
mediterade på klipporna och fixade käk till egen och annans unge.
Värmde bastu.
Glodde på solnedgångar.

Så nej, det blev inte att måla om fönsterspröjsen, inte heller golven. 
Inte blev det av att skura trasmattorna, 
inte heller blev det av att bygga de där stora,  nej gigantiska, blomlådorna som skall vara växtplats för
humle och vildvin som med tiden skall täcka in min pergola (också det ett bygge som tagit nästan
lika lång tid som den där berömda Isaks kyrkan…i och för sig).
Inte heller blev det av att rensa i en massa onödigt tingeltangel som landat i stugan
till följd av någon god tanke som jag haft då någon gång.
Jag hade liksom kvoten full av att packa, om vi säger så!

Jag bara var. 
Så där rakt upp och ner.

Och det var behövligt, skönt och nödvändigt.

Så, nu skall jag då i morgon på jobb.

Inte utvilad precis, men må inte det skall gå ändå!

Nu skall jag ta en dusch så den där stackars kammen har en chans
att ta sig igenom kalufsen i morgon bitti.

Och så skall jag läsa Ahnhem klart.
Sommar, deckare och pyttelite av semester kvar!
Hur prima som helst.
Ju!

Lite så tänker;



P.s Och ja, alla ni som jag planerat umgås med under min semester…vi får ta det
en annan gång. Vänner jag hoppats hinna träffa på stugan, filosofera med över en sommarmiddag
och ett eller flera glas vin, vänner jag lovade besöka och fester jag tackat nej till.
Ni vet, livet är nu bara så ibland…
Ibland behövs man mer på någon annan plats.

10.7.14

PAUS...


…lång eller kort, det återstår att se.

Men just nu är det läge för ett litet uppehåll i upprätthållet av den här lilla bloggen.

Men, jag återkommer.

När tid är!




Tills dess, ha det riktigt gött alla!





5.7.14

URKLIPPT OCH BORTGLÖMT...





…ja, men ni vet! 
Alla de där recept som man rivit ut från diverse tidningar.
Under årens lopp.

Nu när jag gått igenom en hel del som blivit efter min mamma, som
alltså gick bort redan 2007. Men en del av det som hon sparat har av olika
orsaker landat hos min bror.
Och ja, han har bara stuvat undan dem.
Lådorna med recept efter recept.
Endel mer smörkladdiga än andra.

Men nu har de kommit fram i ljuset igen i och med att brorsan skall flytta.
Omtänksam som han är, så tänkte han att jag kanske ville ha recepten.

Men nja, det skulle ta mig en livstid till för att pröva mig igenom alla 
recepten. Visserligen är vi en matglad familj, men sååå matglad.
I don't think so…

Tack men ändå liksom nej tack…

*

Vilket får mig att tänka på mina egna högar av tidningar.
Ja, jag har ju inte ens rivit ut recepten, vilket min mamma ändå gjort, utan
jag har sparat på hela tidningen - så där för säkerhets skull.
*himlar med ögonen*

Nu är det ju tack lov inte veckotidningar det är frågan om utan
mer tidningar som utkommer en gång i månaden.
Och inte ens alla nummer av dem, men ändå.

Så nu har jag tagit som mål att faktiskt gå igenom dem alla med grov hand.
För i ärlighetens namn, söker jag efter ett recept, så inte sjutton kastar jag mig över högen
av tidningar. Nej, jag kollar upp det på nätet, eller i någon av de kokböcker
jag har. De som fått flottfläckar på sidorna - de är de bästa!

Men ja, för att göra det lite enklare för mig i framtiden, så 
kommer jag att lägga till en ny etikett här på Tuvulls sida.

Nämligen RECEPT.

Här skall jag samla de där pärlorna av recept.
Och hur lämpligt är det inte att kunna gå in på sin egna
blogg och hitta dem där….hehehe...

Först ut är något så trivialt som 
ICE TEA:

Löjligt enkelt och fånigt gott när sommaren nu verkar hetta till
när det gäller temperaturer.


Till en karaff behövs:

1 liter vatten
2 msk te (eller 2 påsar)
1/2 dl rårörsocker (och jo, det blir bättre så än med "vanligt")
1/2 dl färskpressad citronsaft

Man kokar upp hälften av vattnet (jag brukar faktiskt dubbla, eller trippla 
satsen beroende på hur många jag har under mitt tak för tillfället)

Tillägg te, och låt det dra någon minut.

Sila 
(om man inte använt tepåsar vill säga, ja, herreje så självklart, men ändå) 
och blanda med socker.
Blanda om så att sockret smälter.
Häll i resten av vattnet och citronsaften.
Och så när det svalnat in i kylen med härligheten.
Gött!

Ibland roar jag mig med att blanda i lite saft eller bär, eller
vad jag råkar nu ha hemma som kunde passa.
Men undrar om jag inte sen också mest uppskattar det enkla,
ursprungliga receptet, men man gör ju hur man vill.


Och nu kan jag då skicka en liten del av ett stycke tidning iväg.
Typ 2956 recept kvar….pust!


Men först ut alltså ICE TEA!




3.7.14

BLIR JUST FNITTRIG...



…ja, ni vet den där känslan när man liksom är så där trött både inom- och
utombords att man känner hur det enda rätta sättet att tackla diverse situationer
är att fnittra hysteriskt.
Jag känner att jag är nästan där nu!

Jag är inte helt på det klara om det är bra eller inte…

I morse när jag vaknade stötte jag på en gigantisk dammråtta.
Den kröp sakta fram under min säng. Kanske den har ett bo där? 
Med ungar?
Den rullade lojt över sovrumsgolvet i vinddraget från en öppen terassdörr.
Den verkade inte riktigt veta vart den skulle.
Kanske ville den kolla om det sen också skulle vara bättre att bosätta sig under byrån?
Eller tänk om det var en ung vuxen dammråtta som söker sig ett nytt eget revir?

Jag fnittrade till där på sängkanten.

Grabben, som stökade med frukost i köket undrade vad jag hade så roligt åt?

- En dammråttas irrfärder.
- Aha, okej…?! svarade han.

Jag vet inte om jag skall bli lite orolig för att sonen inte verkar tycka att det är
det minsta märkligt att hans mamma beter sig så här...


Men idag skiner solen, och det är nästan varmt. Ja, det är ju på de här breddgraderna alltid lite
relativt vad som är varmt och vad som inte är det, det beror liksom lite på.
Vad man jämför med. 
Men jo, idag är det nästan lite sommarkänsla i luften.
Och om jag får önska så hoppas jag att den inte skall spricka, försvinna som en såp-
bubbla i luften. 

Jag borde städa där inne, ni vet dammråttor…
Istället sitter jag och försöker samordna, samkoordinera, samfixa min lilla, men rätt så 
spretiga familj så att alla åtminstone vid något skede skulle hinna, ha möjlighet att 
sammanstråla. Ens lite.

Om jag någonsin tyckte att det var knepigt att få saker och ting att gå ihop så där
tidsmässigt när barnen var små, så tar jag allt jag någonsin yttrat om det tillbaka!
Den verkliga utmaningen är att få alla tidtabeller att gå ihop när barnen inte är små…

För någon dag sedan hade jag ändå nöjet att få min äldre planta att landa hos mig några dagar.
Vi bakade pizzabullar.
I kopiösa mängder. Med kopiösa så menar jag faktiskt det.
Hundratals…

Den arma fattiga studeranden hade fått för sig att han skulle kunna samla ihop en extra slant
genom att sälja dem på en marknad som vi hade här i byn.
Så vi bakade, och bakade och bakade…
Två hushållsassistenter snurrade deg i köket så de nästan ändrade färg från vitt till rött,
och mitt stora matbord förvandlades till en utkavlingsavdelning som fick hela 
möblemanget att försvinna i en mjöldammsdimma.

Men det var det ju värt. 
Alla pizzabullar såldes slut på två timmar.

Och en studerandes sommarekonomi var räddad igen för en stund framåt.
Pizzabullarna ja, de har alltid varit en succé.
Har bakat dem till båtutfärder ut till skärin, till barnkalas, till matsäck på skogsvandringar,
till dagar på simstranden, till mellanmål vid pulkabacken, till skidturerna.
Har sålt av dem på ungarnas basarer.
Och de är i all sin barnsliga enkelhet oslagbara!
(jag lägger ut receptet senare)

Nä, nu skall jag fortsätta med att pussla ihop tidtabeller.
Vem har sagt att sommaren är en loj tid…?

Det var onekligen enklare när man bara meddelade;

- Hörni ungar, idag blir det en dag på stranden. 
Vi tar pizzabullar med som matsäck.

Det här är mycket knepigare - jag behöver en sekreterare!
Tack!




P.s.
Ja, och så skall jag nog ta itu med det där sanitära problemet med dammråttorna - också.