SOL OCH SÅNT...

...söndag förmiddag.
Havet ligger alldeles, alldeles stilla. Solen har tagit lite ledigt idag, men det är varmt.
Den nästan obefintliga vinden är ljum och skön. Doftar sommarhav.

Och jag bara lapar i mig av allt. Det här har jag längtat efter under mörka, kalla, vintermånader.
Under stressade arbetsdagar kan det komma över mig som stora hus.
Längtan hit.

Sjöfågeltrafiken i viken har saktat av, vårrusningen är över.
Många fåglar ruvar säkert redan.
Svartvita flugsnapparen har baxat närmaste fågelholken åt sig. Det är ett fasligt friande, och byggande, och pynjande på.

I utetuppens tak har getingarna börjat bygga sig en kupa.
Nu är den stor som en lillfingernagel. Få se hur stor den är när vi kommer nästa gång hit?

Spillkråkan har sitt revir här intill. Det knackas och pickas i träden.
Den vill inte fastna på bild. Envisas med att gömma sig bakom trädstammarna.
Här skall det inte fotas spillkråkor, nejdå...;)

Vattnet är iskallt!
Men det hindrade inte lillungen från att ta sig årets första dopp, ivrigt påhejad av mig från stranden då.
Jag är en riktig feghare när det gäller kallt vatten själv, men jag är en baddare på att heja på :)

- jeeeeeeeeeeeeeeeeehooooo...lät det när han kastade vinterpälsen!

(Återkommer med hur det lät den dagen jag kastar vinterpälsen - sen någon gång...)

Ejdrarna har gjort sitt, grabbarna börjar tydligen dra ut till ytterhavs igen.
Endast en ensam ejderhane vimsar omkring i viken.
De andra syns inte till längre. Förra helgen var de i tiotal.

Hmmm...det här blev nu ett väldans djur-och natur dominerande inlägg - igen.
Det är bara så att jag tycker så om dessa vårveckor då det händer så mycket därute.

Två andra vårtecken är också avklarade den här helgen.
Ishockey VM och Eurovisionen.

När de är över, och ejdrarna dragit vidare - efter det blir det först sommar.
Det är liksom så det är.

Varje år...:)

SKROTA I TRÄDGÅRDEN...

...jamen, jo, det hööör till mina favoritsyssor - trots att jag inte har några som helst stora planer på att göra om alltsammans. Idéerna, som man kunde göra, finns. Men nja...

Som jag sagt, nu får det bli mellanår (singular eller plural må bli osagt...hihi) på förändring och förvandling. 

Något smått bara. Ni vet?

Hittade (eller hittade och hittade) en gammal vedlår som sett sina bästa dagar, nu får den agera "trädgårdsland" hos mig tills den kommer till sin livs ände.

Fodrade den inuti med rotmatta (för att den inte har något botten), fyllde den till 2/3 delar med fjolårskompost och gamla löv. En och annan näve hönsgödsel och några säckar mylla ovanpå.

Sallad och lök, röd och vanlig - till vårt sommarbehov.

Lämpligen gick det rätt murkna locket sönder, men så där att det blev en bräda kvar som blev en perfekt hylla för en och annan ört-i-kruka.

(Och jo, rosmarinen är på bilden i behov av lite vatten - vilket den också fick).

Ibland skall man bara inte krångla till det så förfärligt.

Igår, på morsdagen, åkte jag då iväg för att kolla in sommarblommorna i den närliggande handelsträdgården. Ja, och vad kom jag hem med? Jo gamla godingar, som jag gillar år efter år.

Nu känner jag mig riktigt, riktigt medelålders...hahahaha....när det där gamla beprövade känns okej.

Rosa.

Under många år, största delen av mitt liv faktiskt, har jag bott i gula hus.

Mina ögon klarar bara inte av rosa blommor mot ett gult hus, men nu...nu kan jag ha dessa rosa karameller riktigt nära huset. För huset är ju sådär anspråkslöst beige och totalt harmlöst till de flesta andra färger. Så jo, rosa. I år. För mig.

I mitt lilla hus.

Det andra, eller femte, eller nionde huset på tomten, om man räknar alla holkar med, är än så länge obebott.

I morse när jag satt på terassen och hällde i mig morgonkaffet, så kom svartvita flugsnapparen på visning. Han synade och inspekterade. Lockade på henne, men hon behöll sig lite svalt på avstånd, inte helt imponerad.

Få se, vem som nu sedan bestämmer sig för att bosätta sig här?

De högsta anbuden hittills har getts av herren här i svartvitt och blåmesparet.

Och jo, vet ni vad - det är riktigt skönt att vara så där medelålders, och att saker och ting får vara som de är, att man inte behöver göra om hela världen på en gång, och att vissa hjul kanske inte ens behöver uppfinnas på nytt, och att det finns stunder då det bästa är att få gå omkring och skrota i trädgården.

Och låta skottkärran stå.

MORSDAGSMORGON...

...vaknade av en hund som gnydde och ville upp i sängen.

Det fanns en tid då mina hundar aldrig skulle sova i sängen med mig, vet inte riktigt när det ändrade.

Men det gjorde det, som med så många andra principer som man benhårt tror på när man är yngre.

Man mjuknar upp lite i kanterna med åren, blir lite luddigare i sina övertygelser.

Hundens gnyende väckte också lillungen, tonårsgrabben med fötter större än mina fast han inte än nått riktigt upp till mina centimetrar över havet. 

Jag hör honom muttra för sig själv och böka om bland täcken och dynor.

Jag kollar klockan, kvart i åtta.

Kisar ut genom fönstret som jag har alldeles intill sängen. Ett blekt solljus silas genom flortunn gardin.

Näktergalen sjunger.

Blundar och somnar om. 

Vaknar av att någon petar mig på ryggen, med armbågen?

Lite så där som när man försöker öppna en dörr när man har händerna fulla.

Knuffen blir antingen för lätt eller för hård. Svårt att beräkna.

Där står han, grabben, med brickan i högsta hugg.

Håret på ända och t-skjortan bakfram. De där stora fötterna barfota.

Jag vet inte om jag rörs mer av minnet av mina pojkars små, små, små babyfötter eller det här när deras fötter håller på att förvandlas till en mans fot?

 Det är något otroligt vackert över det. Förvandlingen.

Men där står han nu, grabben min, med kaffe, kakao åt sig själv, och så en bulle.

Och den där underbara lilla buketten, scillor från trädgården. 

Plockad i ett svagt solsken, från en nattsval gräsmatta, medan näktergalen sjunger.

Just de här små, små buketterna, precis lagom för ett snapsglas, är kanske det vackraste jag vet!

Under många år framsträckta av små knubbiga barnhänder, då dimensionerna varit mer rätt mellan hand och blomma. Sedan grabbarna vuxit till sig har händerna växt, blivit magrare, senigare, större.

Men buketten har stannat kvar i samma storlek. 

Numera försvinner nästan hela buketten i handen som plockat den.

Men den stora näven håller så försiktigt om stjälkarna - mer försiktigt nu än när handen var liten och knubbig...

Vi dricker kaffet, och kakaon. 

Grabbens ögon slår nästan kullerbytta - morgonen är inte hans bästa tid på dygnet. Han gäspar stort, kryper ner breved mig i sängen, drar täcket om sig.

Jag frågar om det är kallt ute?

- Mmmm, int´så farligt, säger han och sover i nästa sekund.

Jag tassar ner till köket, ställer fram den lilla buketten.

Kokar mig en kopp kaffe till, sätter mig ute i min korgstol med dagens tidning.

Det är lite nattsvalt än, men precis som grabben sa, inte så farligt.

Solen värmer, och det blir en fin morsdag.

Och grabbarna mina...tack att just jag fick bli er mamma!

Ni är liksom....bäst!

HEMMA IGEN...

...det var ju meningen att stanna på stugan alla lediga dagar, men som det nu är ibland så blir det en liten  obalans i vad man vill och vad man borde.

Och om vädret där ute i skärgården är lite sisådär, så finns det alltid en risk att min vågskål tippar mer över åt det där man borde-hållet.

Hemma finns nämligen en hel del otvättade fönster, en hel del otvättad tvätt och en härlig samling "borde-fixas" som inte riktigt ger mig den där ron att vara på stugan.

Isynnerhet om vädret är lite sådär...

Så hem åkte vi, och har fått en hel del gjort faktiskt.

Men...det har blivit lite tid över till att lura i buskarna på fåglar.

Om ni nu undrar varför det dyker oroväckande mycket fågel- och naturbilder upp här på bloggen, så har det sin enkla förklaring i att jag håller på att samla material till en bok om naturen inpå våra husknutar...så, ja...det blir en hel del fotande av sådant just nu.

Och det får ni leva, och ta del, av...:)

Och det där med inredning som bloggen min kanske egentligen borde handla om så där ursprungligen...

...ja, det är liksom rätt stadigt statisk. Inget nytt, inga omändringar - riktigt dödtråkigt status quo.

Så kan det gå...att intressen falnar och andra vaknar.

Nu är det naturen som är i fokus.

Inte ens så mycket vända-in-och-ut-på-trädgården tror jag att det blir framöver.

(Om man inte räknar det att vi käkade upp en hel massa ogräs här i kväll till trädgårdssnack?

Nässelplättar är minst lika mycket primördelikatess som sparris. Tycker vi - som ändå älskar sparris!)

 Alltså, jo, inga stora omändringar eller så. Märkligt nog, men jag är rätt nöjd som det är...

...och inte kan man ju vara annat när pärlhyacinterna slår ut och alla träd bär mössöron, endel redan stora som lurviga haröron.

Och...så...finns...här...i....trädgården...ett...hav....av...liljekonvalj.

Något jag kan dö för lite grann!

Vänta bara det börjar blomma! Oh my, oh my, oh my!

(Och jo, jag skulle shoppa kläder i dag - men kom snopet tomhänt ut från butiken

...hittade inget jag ville ha. 

Så kan det också gå...fast det gjorde ju inte min tomma garderob gladare precis...:))

Lite är det på gångs ändå där i trädgården.

Såg att både sallat och rödloken börjat sticka fram.

Nu är det något på gångs!

Man kan känna det i luften.

LÅNGLEDIGT...

...om torsdagen är en helgdag, så bara ropar den där mellanfredagen på ledigt, inte sant?

Jag tog ut en ledig dag från jobbet och så tjatade lillungen åt sig ledigt från skolan också.

Så nu är vi tillbaka på stugan. 

Det kvittras och kuttras och trumpetas och kuckuas överallt.

För tillfället har göken tystnat, men ejdern håller på så den inte vet hur den skall vara.

Själv sitter jag ute på terassen och skriver - för första gången i år!

Däremot är det inte speciellt vårigt...eller soligt...

Dimman är tät som en yllekofta - men inte alls lika varm!

Sitter här med en kaffe som svalnar innan jag hunnit halvvägs med drickandet. Kallingar, långtröja och vinterrock samt en filt om rumpan är dagens outfit.

Mycket tjusigt!

Fast risken att någon skulle överraska mig här, och få sig ett gott skratt åt min utstyrsel, är rätt minimal.

På ett sätt är jag lite tacksam över den svala våren, så där på tal om utstyrsel.

Dök häromdagen in i garderoben som förvarat mina sommarkläder under långa, mörka vintermånader.

Där ekade det rätt friskt! 

Jag hade visst varit lite ivrig med att städa bort sådant förra sommaren i samband med flytten, och det har ju inte blivit någon automatisk påfyllning precis.

Sedan december har jag ju testat på att köpstoppa, så det har inte ens smugit sig in något som kunde utnyttjas ens med den bästa fantasi till någon form av vårkreation alls.

Om det skulle plötsligt bli varmare, vill säga.

Och när jag säger att det ekar i garderoben så menar jag det. Det är inte det där vanliga "jag har inget att sätta på mig"-suckande. Utan där finns faktiskt typ  i n g e n t i n g!

Så nu blir det nog för mig att köra en liten paus i köpstoppet.

Tvungen till det liksom.

Men, däremot tror jag att köpstoppet gjort gott. Nu när garderoben är så där tom så känns det mer som om jag faktiskt vill välja noggrant vad jag vill hänga upp där.

Det är främst kläder att ha på jobbet som saknas.

Jag menar, här, på stugan, kommer jag nog att fortsätta köra med kallingar och sockor tills jag övergår till en solblekt fladdrig sommarklänning och barbena-look.

Bara den skulle komma någongång...värmen.

Just nu skulle jag helst göra som kanadensarn, trycka in näbben i en varm fjäderskrud och hoppas på lite, lite sol och värme.

Brrrrr....

ATT ÅTERVÄNDA...

...till sin sommarvik.

Jag är inte den enda som återvänt till viken. Den här pyttelilla del av jorden har legat i dvala i månader.

Isen som lade sig härute och snön har tystnade det mesta under en lång tid.

Men nu händer det saker härute!

Medan jag pysslar på med mitt, plockar fram krukor, krattar stigar och sopar berg, bär fram utemöblerna och värmer stugan om vartannat, då dyker han upp.

Svanhanen.

Han simmar sakta fram och tillbaka och betar på sjöbotten vid platsen där vi brukar simma.

Han ser välmående ut. Stark och fin. 

Jag följer honom med blicken nu och då vid sidan av mitt sysslande.

Inne i stugan fixar grabbarna mina middag, eldar bastu och nojsar.

Grannen kommer över med en famnfull nyfångad abborre.

De har också återvänt. Som pensionärer kan de stanna här hela våren, hela sommaren.

Precis som fåglarna.

Senare på kvällen är svanarna två. Han är inte ensam längre. Man ser på hela honom så nöjd han är.

Hon är hungrig, hon äter och äter och äter. Han övervakar.

Undviker att ta mig för nära, vill inte störa.

Svanarna betar lugnt vidare och sätter igång med en omständig tvättseremoni.

De verkar lugna trots min närvaro, och jag sitter kvar en stund och följer med. 

När benen domnar av att sitta på huk reser jag mig försiktigt och drar mig sakta och tyst bakåt.

Lämnar svanparet att dinera i lugn och ro och sätter mig själv till (nästan) dukat bord.

Också vi har återvänt - till vår vik.

DET DÄR MED SKYMNING...

...det bara är något alldeles speciellt i den där stunden då dag går över till kväll. Som det är något alldeles speciellt med det där med att en årstid går över till en annan.

På femtio (!) år har inte våren, när det gäller flyttfåglarnas ankomst, varit så sen som i år.

Det betyder att de väntat och väntat och väntat, precis som vi, på våren. Och när den äntligen är här så kommer de, flyttarna, i stora skaror alla på en gång liksom.

I skymningen tog jag min kamera med på en sväng längs stranden.

Ute på fjärden hör jag ejdrarna, men alldeles för långt borta för min kameralins...

När det redan grönskar i min trädgård därhemma, är skärgården sen i starten. Det är ännu murrigt och grått och fjolårs, och skymningsljuset gör det än mer dämpat.

Och så tystnaden. Bara de ensamma ljuden av sjöfåglarna som rullar över havet och kvittret från skogens småfålar. 

Men i skymningen har också de tystnat. 

Sitter stilla på en klippa och ser skrakparet sakta komma simmande mot mig.

Skymningen kommet snabbt nu, kylan känns i fingrarna. Bara klippan, uppvärmd av solen under dagen ,känns varm under min rumpa.

Skogen bakom min rygg går liksom samman till ett enda mörker. Allt tystnar.

Över havet finns det ännu lite ljus. 

Skrakparet närmar sig mig, de dyker turvis i det iskalla vattnet. Det bekommer dem inte - bara frisyren verkar lite tufsig...men vem bryr sig? 

När majskymningen kommer rullande och de allra flesta borde redan sova.

Bara en som sitter på en klippa i skymningen följer med vad skrakparet har för sig.

Går tillbaka till stugan över klippor och fjolårsvass. Det rasslar och låter under mina steg.

Bastun doftar på långt håll.

Det är skymning i skärin.

KVÄLL...

...det ryker in lite smått från den öppna spisen.

Den gör så ibland om vårarna, som om den var ovan. Den puffar ut små rökmoln i stugan, jag tänker ibland att den hostar till och harklar sig efter en lång vinterdvala. 

Men för det mesta brinner det fint och jämt och en mjuk värme sprids ur dess famn.

Jag låter mig omfamnas av värmen. Drar filten om mig lite tätare.

Havet svallar fritt därute. Sjöfåglarna väsnas någonstans långt borta.

När vi kom sjöng taltrasten, nu har den tystnat. Nu är det bara tyst så när på brasans stilla sprakande.

Elden håller på att falna. Den har samma färg som en vårlig solnedgång. 

Jag måste vara vaken ännu en stund tills den sista vedklabben förvandlats till glödande kol.

Ögonlocken börjar kännas rysligt tunga, tankarna irrar omkring, de vägrar låta sig fångas till något alls.

Natten därute är kall. Det blir nog frost i natt. 

Märkligt hur en vårfrost känns annorlunda än en höstfrost.

Vårfrosten är borta på en gång bara morgonen gryr. Knappt så man märker att den varit.

På hösten stannar doften, känslan, av kyla kvar längre.

Så beter sig inte vårfrosten. Den doftar inget alls, den är bara en skugga som drar över i majnatten.

Stearinljusen på spiskransen brinner ojämnt, det drar från fönstret. Från det mot havet.

Havet ligger stilla, men en vårkylig bris tar sig ändå in mot land, pressar sig tyst mot stugans fönster och kryper in genom springorna. 

Hunden suckar stilla och utdraget från sin fårfäll och från övre våningen hörs förnöjsamma snarkningar.

Endast hon som vaktar elden är vaken.

JA, MEN MAJ...

...jag säger då det!

Äntligen!
Samtidigt är det så mycket som blir så motstridigt.

Tack vare mitt jobb, eller på grund av det, hur man nu tar det,
så ser jag på situationen i Europa med en liten bekymrad rynka mellan mina ögonbryn.

Kunde skriva ett helt och lååångt inlägg med åsikter om den ekonomiska situationen, men min blogg är kanske inte det rätta forumet för det. De funderingarna får ta plats någon annanstans.

Men tankarna finns där ändå, hela tiden.

Och kanske just därför känns det så otroligt skönt att få gå ut i trädgården och i naturen och möta allt det där vanliga, trygga, säkra, som återkommer år efter år efter år.

Det värsta som kan hända där är att våren är försenad. En vecka eller två eller fem, men den kommer.

Den är.

Den påverkas inte.

Av oss. Människor, och våra beslut.

(Eller jo, visst lyckas vi människor ställa till det i naturen också, men vår blir det i alla fall...)

Den yrvakna humlans fylledans från blomma till blomma är en underbar motvikt till allt det som händer, utan att vi egentligen, i praktiken, kan påverka något alls,

Vi har inget mindre än en jord att rädda, en ärevördig, men trött, världsdels ekonomi att reda upp,
en välfärd att försvara.

Något att bita i, om man säger så - för en lång tid framöver.

Kanske just därför känns de där enkla, lite självklara, sakerna mer värda än annars.

I mitt lilla, lilla, lilla universum är det ordning, lugn och ro, saker och ting följer sin egna rytm.
Plantor får sig ett första solbad på terassen, lökar sätts och sallad sås. Nästa vinters ved är tryggt inne i förrådet.
Djuren, så underbart omedvetna om politik, ekonomi, konjunkturer, utsikter och kalkyler, tassar runt i vårsolen och bara tar för sig av stunden.

Det jag också försöker unna mig.
Att vara i stunden.

Sitter med min kaffekopp i trädgården och plirar nyfiket mot den nya fågelholken som riggats upp i husets pilträd.
På visningen den första dagen har setts talgoxe, pilfink, sädesärla, blåmes och en ensam flugsnapparherre.

Skall bli skoj att följa med vem som kammar hem hyreskontraktet.

FRÅN 0-100 PÅ...

...några veckor.
Okej, det låter inte så hisnande,men när det gäller vårens framfart så är det hisnande...

Anlägger en liten odlingsfundering vid lekstugans södervägg.
Omkring mig flaxar fjärilar, rödhaken sjunger, en trött humla surrar.
Från ingenstans dyker de upp, en efter en, samma sak varje vår.

Låter krattans metallkam reda ut tovorna i gräset. 

Och njuter...av att det äntligen är vår - så där på riktigt!

MIN TUR NU...

...att ta över bloggsnacket säger matte, och pysslar vidare med sitt. 

Städar och värmer bastun, krattar, sopar och håller på så där 

som hon bara gör när det där hon kallar vår infaller.

Efter långt tjat och gnäll går hon med på att ta en skogspromenad med mig.

Märkligt, hon brukar gilla det, men nu sysslade hon bara med en massa annat...

...när vi ger oss iväg, påstår hon att jag har den perfekta skyddsfärgen för en vårlig skog.

- Håll dig inom hyfsat håll, så jag ser vad du har för dig, uppmanar hon mig med bestämd min.

- Jaaa, jaa...gäsp! Men det är inte speciellt intressant att gå omkring och kolla ifall någon talgoxe bestämt sig för att släpa grässtån och mossa in i de där underliga lådorna med hål i. 

Här påstår hon att det är något på gång....

- So what??? säger jag!

Så går vi vidare i kvällssolen, och så plötsligt tycker jag mig känna en alldeles speciell doft i nosborrarna och något skymtar mellan stammarna.

- Där!! Matte, dääääär seeer du! En hjort! Två! Nej tre!!!

Som tysta skuggor skuttar vitsvanshjortarna över stubbar, över sten, över berget och ur synhåll.

Matte väser ett "stanna" åt mig och slänger upp kameran.

Men hon är för långsam.

På ett par sekunder är de borta. Bara de där lite förföriska dofterna, som får jakthunden i mig att vakna, stannar kvar. Matte suckar över missad fotochans och säger ett skarpt "NEJ" när jag lite börjar söka mig mot spåret.

Usch, vad tråkigt! Tänk om man ändå lite skulle få jaga dem! Bara lite?!!

Matte skramlar oroväckande med kopplet och spänner blicken i mig.

- Okej, okej...jag ska hålla mig i skinnet!

Vi går vidare längs skogsvägen.

Och då...

Skuttar en till fram där framför näsan på oss.

Och så ännu en...

- Oj, oj vad snabba de är - men jag, jag skulle nog vara snabbare...om inte matte skulle hålla på med det där "stanna", "plats", "nej" stup i kvarten! 

Hon går bara lugnt vidare och utropar hur vacker ljungen är - även efter en hård vinter.

- Jo, jag tackar jag. Ljung! När man kunde jaga hjort!!! Hallå, matte!

Matte spänner än en gång ögonen i mig:

- Håller du inte dig i skinnet, så är du kopplad - förstått?

Hundar får inte härja på hur de vill i naturen under tiden 1.3-19.8 (och inte annars heller förresten, påpekar matte) men speciellt under den här tiden har många djur ungar och de skall få ha sitt familjeliv i fred. Basta!

Och när matte är på det där basta-humöret...ja, då är det väl bäst att lyda...väl?

Sen går vi ner till stranden.

Is, så långt ögat når...men den smäller, den klagar, den låter, den gnisslar.

Vid stranden har en liten råk uppstått.

Nästa morgon, efter en frostnatt, är råken frusen igen.

Jag tänker ge mig ut på isen, men matte hojtar till igen (ja, jisses så tjatig hon kan vara...jag vet!)

Hon påstår att isarna är falska, inget att lita på, inte ens för en liten hund som jag.

Så vi går vidare längs stranden, också jag, fast jag gör några små försök att ge mig ut på isen igen.

Bara en liten bit. Matte ropar på mig så fort jag går lite också längre ut.

Så hon håller på!!!

Plötsligt brister isen under mig och jag faller i tomma intet.

Matte småskrattar på stranden.

- Vad sa jag om isen? Var glad att det är lågvatten och bara luft under isen annars kunde du fått ett kallt dopp. Håll dig nu till stranden. Du har mycket att lära dig! 

I det samma tjohar hon till:

- Titta, en sädesärla! Den har kommit! 

Lite snopen efter mitt fall genom isen tänker jag muttrande;

- Vadå? Jag är helt säker på att jag såg den här filuren här på klipporna i fjol, och året innan det. Vad skall det nu vara så märkvärdigt? 

Vad är det som hon nu blir så till sig över, min matte?

Men hon påstår att den här lilla krabaten precis flugit hit från Egypten, eller Israel, eller någonstans däromkring.

Låter som landet Långtibortistan för mig.

- Det är det också, säger matte och lägger till sädesärlan till sina vårtecken.

- Tänk, säger hon, bara idag har vi sett sädesärla, citronfjäril, nässelfjäril, humla, ringduva...

Ja, ni förstår - min matte blir lite underlig när det är vår - ni måste förstå!

Och då har jag inte berättat hur hon såg ut när både scillor och krokus slagit ut därhemma, för det, ser ni, det är en helt annan historia!

PÅ VÄG TILL JOBBET....

...och hem därifrån, åker jag förbi en åker. Eller egentligen många åkrar, väldigt många åkrar.
Ändå verkar det som om en åker är över alla andra, om man är flyttfågel vill säga.

På den här ena åkern samlas hundratals svanar, gäss, änder, tofsvipor...

Att stanna här och bara titta, se, skåda, insupa, all denna vår i komprimerad form är liksom som en julafton för alla naturfån, som jag. 

Jag vill inte gå för nära med min kamera för att inte störa dem. Tidigt på morgonen verkade svanarna ännu rätt så sömniga. Endel gick stilla omkring och petade i sig ett frö här ett frö där. Många låg ännu ihopskrynklade med huvudet under vingen. Nästan så man blev lite avis på svanarna...

Gässen, änderna och måsarna var redan alerta och hade full fräs på.

Hade gärna stannat än stund till för att följa med skådespelet.
Men klockan tickade obarmhärtigt...och jag hade en mötestid att passa...

...tyvärr.

Här hade jag kunnat stanna.
I stunden.

KÖPSTOPPET...

...snart fem månader.

Det har varit en intressant upplevelse i all sin ointressanthet.

Att plötsligt bara bestämma sig för att inte köpa något onödigt, att köpstoppa, är inte speciellt radikalt.

Eller jag upplevde inte att det var speciellt radikalt, mest rätt befriande faktiskt.

Det kanske mest intressanta är, om man talar om kläder, om smycket, är att jag inte alls, som jag först trodde, skulle "hysteriskt" försöka hitta på nya kombinationer av mina gamla kläder.

Rätt snart märkte jag att jag behöll mig till några, rätt få, favoritkombinationer och det kändes riktigt bra.

Jag har nog aldrig haft några som helt pretentioner att framhålla mig som speciellt modemedveten.

Men så där som de flesta kvinnor, jo.

Köpstoppet har gett mig en chans att riktigt känna efter vilka kläder jag verkligen trivs i, och fått mig att inse att även jag har en rätt tilltagen mängd kläder i min garderob som jag inte alls är du med.

Riktigt snygga är de vissa plagg, men njaaae...

Så genom att låta bli att shoppa något nytt åt mig överhuvudtaget på snart ett halvår, har jag insett att jag egentligen bara gillar ungefär hälften av det jag redan har.

Lite bakvänt. Att det skall till ett köpstopp för att jag egentligen skulle inse det.

Rätt inkonsekvent inte sant?

Idag måste jag ändå tag mig till ett köpcentrum, för min lillunge har bestämt sig för att växa ur de flesta av sina huppare ( det heter visst munkjacka i Sverige...) och växande tonåringar är inget man kan involvera i ett köpstopp. 

Men så där i övrigt har han hängt med på det. 

Nå, hur som helst, så blev det lite t-skjortor och annat åt grabben.

Och så hade jag lovat...

...köpa hem kinamat.

Till köpstoppet har ju också hört att inte ränna på restauranger...

Plötsligt blev det hela lite festligt!

Det skulle bli lite nya plagg, och hämtmat, minsann!

Jo, jag förstår så väl att det kan kännas barnsligt och kanske fånigt, men efter månader av köpstopp, om än totalt frivilligt, så känns det....annorlunda, viktigare, festligare.

Medan jag väntade på att kinamaten skulle bli färdig att avhämtas yrade jag in i en närbelägen butik och märkte till min förvåning att jag inte ens var speciellt road av att kolla in vårens nyheter.

När jag redan var på väg ut ur butiken råkade jag få syn på en hög med väskor som var på väg bort.

De hade haft sin realapp på sig säkert en tid, men nu skulle de ge utrymme för vårens pasteller.

Och där var den. 

Den lilla väskan som var så jag.

Sista exemplaret, till halva priset. På väg bort.

Och... vet ni jag övervägde faktiskt länge. Mycket längre än jag någonsin trodde att jag skulle kunna vara kapabel att göra.

Innan skulle jag rätt sorglöst köpt väskan, men nu uppvägde jag det en god stund.

Behöver jag verkligen en aftonväska? Jo, ibland händer det!

Har jag sett en liknande väska innan? Nej, den här kändes lite unik! (för mig).

Är den här min grej? Kommer jag att gilla den här efter något år?

Jo, det är rätt färg, rätt form, rätt känsla, rätt stämning, och rätt pris.

Så höll jag på...nå, som ni ser så köpte jag den. Trots köpstopp. Mitt första köp.

Men!

Jag kan inte minnas när jag senast blivit så glad över ett ändå rätt simpelt köp.

Det var lite som att återuppleva den där känslan då man som ung äntligen hade pengar nog ihop till den där efterlängtade LP-skivan, ni vet. 

Man går ut med sin plastkass - och i den finns en  s k a t t  som bara man själv förstår sig på.

Och det var just så jag kände det. Och det var, jag lovar er, en rätt märklig känsla. 

Men också en helt underbar känsla. 

Jag kan förstå att det här kan låta lite märkligt, men jag har en stark känsla av att den här lilla väskan, köpt på rea, kommer att "betyda" för mig mer än bara en liten väska, köpt på rea.

Och på något plan känns det viktigt också, för det säger något om att köpstoppet förändrar ens syn att se på konsumtion. 

Jag har insett, under dessa månader, hur lite vi egentligen behöver. 

Och hur avtrubbad man faktiskt blir av att tillåta sig det mesta, inom ens egna gränser 

naturligtvis, mest hela tiden. 

Idag blev det en reaväska, men köpstoppet fortsätter.

Because I'm worth it - faktiskt.