Sidor

27.3.15

ORDET GLÄDJE...

För en tid sedan efterlyste jag ett ord att få skriva om, och Åsa gav mig en utmaning som heter duga.
Tack du, det var inte alls så enkelt som man skulle tro, att knåpa ihop och fundera ut något utgående från bara ett ord. Och ordet var riktigt bra! Vad är liksom glädje, egentligen?

På något spontant sätt kommer jag att tänka på att glädje i våra liv nog är minst lika viktigt som C-vitamin och syre. Kanske ändå inte en så långsökt tanke med tanke på vad som hände ett flyg här i veckan, då en pilot förmodligen saknade glädjen i sitt liv…

Och ändå, få av oss går väl ständigt med glädjekvoten på topp? Lite konstigt skulle det nog vara.
Men kanske det just därför är bra att ibland stanna upp och tänka på, tänka ut, vad det är som är glädje, som ger glädje i just mitt liv, i sin egna livssituation. För det ändrar. Fokuseringen på och vad som är glädje. Så man vet vad man skall rikta uppmärksamhet till för att mata sin själ med det som gör gott.

Om jag tänker på mig själv, vilket jag får för det här är min blogg (hih) så känner och har jag väl alltid  känt den största glädje när jag får göra åt mina ungar och mina djur det som grabben min gör åt katten vår på bilden. Sticka näsan i nacken på någon kär och bara snusa och få vara där i stunden. Det är glädje för stunden. Men i praktiken blir det ju lite besvärligt att hålla på så. Och det här var ju den där enkla, och rätt banala förklaringen på glädje, så vi struntar i det. Och tänker vidare.

På något plan så tror jag att vi i dagens värld (förlåt ordklyschor här) har ett litet problem med sorg och avsked. Vi råkar alla utför förluster och avsked och sorg i våra liv, men på något sätt känns det som om det inte skulle få ta plats. Att känna sorg. Det är inte produktivt. 
Och det här är fel, tror jag. Om sorgen får ta den tid den behöver så når man tillbaka till glädjen igen när man är redo för det, men blir man forcerad att gå snabbare fram än man vill och klarar av blir det hela knepigare. Man kan bli kvar i en sorg och en saknad som inte släpper en framåt. Nu är det här inte bara sorg vid någons död, nej det finns andra, inte alls nödvändigtvis mindre, men andra sorger att boxas med en i livet. 

Jag tror på något vis att om sorgen inte fått den tid den behöver så kommer den alltid att stå i vägen för glädjen hur man än försöker. I enkel glädje, eller glädje över det enkla finns inga hinder. Känslan kommer och går smidigt som en katt in och ut i ens egen vardag. 

Glädjen är så till vida mer lättlurad än sorgen för den går enklare att locka fram. Okej, vem skulle nu vilja locka fram sorg, så glädjen är nog skojigare att lura fram lite. För stunden i alla fall. 

Jag tror absolut vi alla har tider i våra liv då vi behöver verktyg att locka fram, skrapa fram, gräva fram
det som ger oss glädje. Det blir då en aktiv handling. Endel lyckas med det här utan större ansträngning.
Det är som om de här människorna på något sätt hade inbyggt en automatiserad "plan B" i sin själ om hur man framkallar glädje, då den är vilse i sig själv, av olika orsaker. För oss andra, som inte har den automatiskt inprogrammerad blir det kanske livsviktigt att tänka ut vad som man kan göra, hur man lockar fram glädjen då den inte vill infinna sig så där automatiskt. 
Tror inte att det skadar att tänka ut det i tid. Vad gör mig glad? Att veta det innan man blir nere är nog av största vikt, för då man väl är deppad känns få saker skoj alls, och risken finns att man då inte kommer på något alls som ger en glädje. Så inget fel i att mota Olle i grind här!

Mitt enkla råd är då, att blunda och tänka tillbaka på det som man blev glad åt när man var barn, eller ung. Vilka stunder i barndomen var de där då man kände sig riktigt trygg, riktigt stark, riktigt fri, riktigt glad. Och hur barnsligt det än må vara så försöka återskapa de stunderna. För de glädjestunder man känner som barn är nog det mest riktiga ändå, i all sin naivitet och underbar, barnsliga äkthet. För där och då fanns ingen som styrde över att det här är okej att vara glad i och det här är inte det…

Och så tror jag att man behöver, som vuxen, sluta skämmas för det där som gör en glad. Att ta mod i sig och fullständigt och på ren svenska skita i vad andra tycker och tänker. Det är kanske det viktigaste! 

Att få göra det som skänker en glädje skall vara glädje till hundra procent, inget mindre. 

Oberoende av vad eller vilken aktivitet (eller avsaknad av aktivitet) som man vet är bra för en så behöver man våga plocka fram ett, om inte verkligt så i alla fall inbillat, långfinger och visa det åt alla som kritiserar det man gör, eller ifrågasätter eller något. Att göra det man känner glädje av är  a l l t i d  okej. Alltid. 
Det ger mer än det tar. Alltid. På lång sikt. Glädje ger glädje ger mer glädje. Och är man ledsen eller har man sorg så är det livsviktigt att ge tid åt det som strör lite glädje i ens vardag. Och det är alltid okej, skit i vad andra tycker. Det är ens egen sorg och en egens glädje som skall fås i balans med de krav och behov man har att tampas med. 


Som jag sade, det här var ett riktigt delikat ord att få ta itu med!

För så tänker jag vidare att det är också skillnad på det här att känna glädje och vara glad över något.
Men det är kanske läge för det i ett annat inlägg?

Det blev också väldigt mycket sorg här, vilket nog inte var min mening från början. Men det är bara så, att mina inlägg föds rätt spontant, oftast uppkrupen här i mitt soffhörn som nu, och instinktivt tänker jag att det ena kan inte vara utan det andra. Inte så att de behöver vara i lika delar, men de behöver vara i jämnvikt. Det är inte samma sak. Tack och lov har de flesta ändå bra mycket mer glädje än sorg i sina liv. 

Men man behöver verktyg att alltid, alltid hitta, ta hem, plocka fram, känna igen glädje, hur små smulor det än må vara så att balansen återställs. Ibland kan det vara frågan om små små fragment från något man älskade att göra som barn som kan stilla vågen. Sorgen må alltid få ta den tid den behöver, det är viktigt, men den må aldrig ta överhand. Om sorg och glädje gungade på ett gungbräde, upp och ner och upp och ner, så är det nog läge att se till att när gungbrädet stannar så är det Glädjen som har markkontakt och som fortsätter vandringen tillsammans med dig. Lämna sorgen kvar. Den har gungat dig nog nu.

Och så kan man vara så säker…det kommer nya sorger och nya gungbräden i livet. Då är det mer än bra att ha lite glädje med sig från början så man igen kan lita på att glädjen verkligen väger tyngre när den nya gungningen stannar och man får åter gå vidare lite mer förstärkt i sig själv.

Och glädje ja…det finns väl lika många sätt som det finns människor att tanka det. 
Jag tror det är viktigt att ta sig lite tid och fundera vad det är, för var och en.  För en dag kommer man behöva plocka fram det, det behöver vi alla någongång.

När jag insåg att det faktiskt finns en massa, som för andra är säkert banala saker, men som åt mig skänker glädje så hände något i mig. Till exempel, jag älskar att fota (någon som missat det?) och delar hellre än väl med mig mina alster. Känner en glädje av att jag lär mig nytt, utvecklas, hittar min stil att ta bilder och bryr mig blanka gomorron i om det är "okej" eller "inte okej" enligt någon fotoskola. Jag blir glad av att få fota. Punkt. Jag älskar att sitta och skriva. Ibland saknar mina texter säkert både innhåll och relevans. So? Jag njöt när jag skrev. Det var kanske inte min bästa skrivdag, men vadå? Vem bryr sig om hundra år liksom? Jag kände sann glädje uppkrupen i mitt soffhörn. Och det räknas, för mig…;)

Jag känner sann glädje när jag får gå i naturen och upptäcka saker som tusentals människor sett före mig, men som för mig är en förstagångare. Jag vägrar att inte få känna barnslig glädje i det!
Jag känner också sann glädje i att få fixa till det fint i mitt hem, i mitt bo. Det behovet har jag haft sedan jag var 14 år. Må vara äckligt ytligt men det har många gånger varit en enkel grej som gett mig simpel glädje då livet luggat. Tack och lov har jag ändå en smak som är rätt så enkel. Har liksom inte behövt ge mig iväg för att ropa in en Rembrandt varje gång jag känt för lite ombyte i hemmet för själens välmående. Men jag tänker ändå: Skönhet för ögat är stillhet för själen är manna för hjärtat är lugn för hjärnan. Där har vi säkert alla olika behov, men jag mår så mycket bättre i en (för mig) vacker miljö, så visst sjutton är det viktigt! 
För många, många år sedan skrattade vi, jag och väninnan, att inget får en bättre i balans som att få köpa en ny tapetbård till köket.  Det kan låta himla banalt, och det var det vi garvade åt då också. Men undrar om det banne mig inte sen också finns en riktigt djup sanning i det hela. Att skapa, att göra vackert, att förnya och att få fysiskt jobba, det ger glädje. 

Så, jo jag är lite känd för att ha svårt att avrunda när jag väl får muntur…..vilken tur att jag så sällan ber om muntur då ;) 

Summasumarum; Glädje är: Att få tid och rum att göra det som ens själ längtar efter. Oberoende vad andra tycker och tänker. Att ge sig den gåvan, att odla sin glädje, är en kraft som bär då livet luggar och väldans trevligt däremellan! 

(Så här kan det gå om man ger mig ett ord att skriva om.

Det här var så utmanande roligt, så ge gärna fler ord som jag får skriva om :D)


Ha en skön fredagskväll go' vänner!





MORBIDA FYND OCH ANNAT FINT...

Vaknar upp framåt åttasnåret och känner mig skönt utvilad trots att jag jobbat på med städning och målning och burit ved och vatten. Eller kanske just därför? 
Stundvis har jag varit nästan lite orolig för att jag känt mig så trött den här våren. Men nu börjar det lätta, känner jag. Kanske det bara var så att en semester var precis det som behövdes - och som kom väldigt lämpligt. Det här behövde jag. Verkligen! 
Först här när jag hinner landa i lugnet riktigt på riktigt, så känner jag hur behövligt det här var. 

När det sista fönstret är målat, fönstertagen skruvade på plats och den sista svängen med dammsugaren är gjord, så tar jag hundarna på en lång sväng längs stranden. Det blåser friskt och mössa, halsduk, vantar och vinterjacka, sockor och ylletröja är ingen överdrift alls. Snarare tvärtom. Byxorna kunde ha varit varmare. Vi går en sväng. Klipper lite björkkvistar, som kanske hinner slå ut små mössöron tills jag är tillbaka på skärtorsdag. Kanske inte? 
Spanar efter örnarna, men idag ser jag dem inte.

Däremot gör jag ett strandfynd till. Av det lite mer morbida slaget. 

Först hittar jag några ryggkotor på strandängen. Och till slut en hjortskalle. Kanske det är det örnarna kalasat på? Säkert är jag lite udda, men jag har alltid tyckt att skallar och ben är fina. Som barn hade jag skelettet av en groda på en hylla i mitt rum. En del av mina kompisar förstod nog inte riktigt hur det nu sen kunde vara fint. Men jag tyckte. Har jag berättat om min snigel? Jaså, det har jag inte…jaså, det vill ni inte höra om heller? Jaha, jaha…;)

Men den här skallen bara  ä r  så fin! Med sina tänder och finafina "sömmar" på skallen. 

Lite längre bort hade en mås fallit offer dör en ond, bråd död. Bara fjädrarna vittnade om vad som hänt.
En massa fjädrar var det. Det var inte länge sedan det "brottet" inträffat. Kanske slutar dunen som värmeisolering i något fågelbo, vem vet? Den enas död, den andras bröd. Så sant.

Här hade järpen nog klarat sig med blotta förskräckelsen, för den har bara blivit av med några fjuttiga fjädrar. Men de får stå för påsk-fjäder-pyntet i år. Vi tackar naturen för dem! 

Och så när naturen bestämde sig för att visa sig från sitt mer mulna och stormiga och regniga sida så kom det sig att jag packade ner hundar och mig själv i bilen och styrde kosan hemåt. 
En renstädad, lite nymålad och påskpyntad stuga får vänta till jag återkommer till påsk. 

På vägen hem kör jag förbi en vik där den här lilla krabaten guppade omkring. En sväng med bilden ut på de sociala medierna och får förslag på att det kan vara en brunand, men då jag berättar att hon (för det är en hon) nog hängde runt med en alldeles vanlig gräsand, så blir svaret att det nog är en färgvariant av gräsand. Inte alldeles ovanligt, men inte så att man skulle råka på dem hela tiden heller.  Och oj, vad jag tycker hon är fin! 


Och i morgon är det min sista semesterdag för denna gång. En vecka går så himla fort! 
Eftersom de, som sagt, hotar med skräpväder och regn och rusk så skall jag nog ta och åka till det stora varuhuset en sväng. Nu när fönstren är nymålade så ser jag ju hur eländiga mina terass-stolar ser ut. Så här är det sedan! Innan man ens hinner blinka så är man inne i en snöbollseffekt bara för att man tog och målade om lite…

Men de nuvarande stolarna och bordet har redan en uttänkt ny plats, där det är okej att se lite  mycket skamfilade ut tills jag hinner olja/måla om dem, vilket år som helst. 

För jag hittade ju på en del (små) nya projekt när jag tassade runt stugknutarna. Och så har vi en (gigantisk) brygga som skall behandlas, en trappa ner till stranden som inte ännu finns men som också skall behandlas och blomlådor som skall byggas och en sovstuga som skall målas inuti och, när var det måntro jag hade prickat in min sommarsemester??? 

Men det är riktigt okej. Har lite svårt att bara, bara vara. Något litet projekt är alltid skoj att ha på lut. 

Och så sista lediga semesterdagen till ära, så skall jag åka och möta lillungen från skolan och så går vi nog ut och äter något smarrigt och så har vi en farmor som fyller 91 år, och skall firas på lördag och vips har den veckan gått. 

Och vad skönt jag ändå haft det! 




25.3.15

VRAKGODS OCH BESÖK I VIKEN...

Här haglar inläggen tätt nu. Kan ha en bidragande orsak att jag inte har så mycket annat att hitta på när
skymningen lagt sig över stugan. Tänder brasa och kokar te. Alla fönster är nu målade innanför. Ute är det minsann lite väl kyligt för att plocka fram pytsar och penslar där. Inte heller vattnet har gått att få kopplat, så bara att välja handkraft och bära in vatten från havet, värma på spisen och skura det viktigaste. När man gör så här så märker man minsann vilken grej rinnande vatten är. För att inte tala om rinnande varmt vatten. Men vardagsmotion blir det ju, det är ju bra. Men vad det tar  t i d. 

Medan varmvattnet kokar upp hinner jag gå en sväng längs stranden, det är såpass kyligt och kall blåst så hundarna måste luras ut en sväng från sin tillvaro där på fårskinnen, där framför brasan. Där kan man väl inte ligga hela dagen? Eller kan man?
Lite surmulna kom de nu med i alla fall. Det föll till och med lite snöflingor, som visserligen smalt undan efter hand som de nådde marken. Och när jag gick där och glodde i marken så hittade jag den här. Årets vrakgods! Jag tror att någon använt den som en tyngd till nät eller något liknande, för det satt fast en repstump och en plastflaska i tyngden. Tycker den på sitt ruffa sätt är fin och fick landa på spiskransen som pynt. 

Just det ja…jag hade ju tänkt städa  u t  lite pynt från den pyttelilla stugan. Och nu släpar jag in annat i ställe. Ja, *host, host*…hur tänkte jag? 
Nja, det finns väl en del grejer här i stugan, både bruksföremål för att inte tala om rent pynt, som gjort sitt, och det är de sakerna som nu åker ut. Med grov hand. 

Men så finns det det där pyntet som jag inte avstår ifrån neverever! Får jag presentera Räven och Björnen. Det där som ungarna släpat hem. Räven var en mycket liten grabbs fynd från en skogspromenad för längelängelänge sedan. Björnen är lite mer bearbetad, lite grovhuggen med inristning och allt. Räven och Björnen. De bor på spiskransen de. Lite farligt lever de nog - om någon oinsatt skulle få för sig att tro att det bara är en käpp och en barkbit och slänga dem i brasan. 
O, hemska tanke!!! 

Kanske jag borde greja någon fot för dem att stå på, så de inte ens i misstag skulle möta ett sådant öde!


Innan det blir dags att börja vara och inreda där ute på terasserna känns det som om dynorna skulle vara aningen överrepresenterade ting lite här och där och där och här. Bara att bita ihop och försöka leva med dynhögarna här inne tills man kan börja sprida ut dem där utomhus. Bär ut lite krukor, även om man inte ännu kan plantera något i dem alls, men då är de inte i vägen. 

Det är då jag ser dem. 

Havsörnarna, lekande där ovanför den marsgrå viken. Flygande hit och dit i lugnt mak. I ett par år har vi ju sett en ensam örn nu och då segla i viken. 

I år var de två. Tänk om? 
Tänk om de skulle häcka här i närheten? Hur fint skulle inte det vara?



24.3.15

SÄGER HEJDÅ TILL MURRIGHET OCH SPINDELNÄT...


Målar över murriga fönsterspröjs, släpper ljuset in genom vita fönsterbågar och förundras över vilken skillnad det gör. 
Det är inte ett sammanträffande att vitt på fönsterbågar och spröjs är det vanligaste. Det är det finaste, det vackraste ljusinsläppet fås nog så här. Inget nytt hjul uppfunnet alltså. Men fint blev det! 

Tanken, som jag hade i tiderna, då bågarna och spröjsen blev målade med olivgrön färg var att 
få stugan (utifrån) så osynlig som möjligt, eller så att den skulle smälta in i naturen. Ytterväggarna är 
gråsvarta som klipporna, foderbräden rödbruna som tallarnas bark och fönstren olivgröna som mossan.

Men det kan faktiskt finnas för mycket murrighet! Till och med enligt mig! 



Så i morgon bitti vaknar jag till en betydligt ljusare och fräschare inramning till havet utanför. 
Skall blåsa ägg för lite påskiga funderingar och eftersom jag är ensam här, frånsett hundarna då, så blir det ägg till frukost och lunch, kanske till och med till middag. 

I morgon skall också de sista fågelholkarna putsas och kollas inför ny säsong på den branschen.





Och så skall det väl bli lite tid över att snoka runt i skogen och känna in våren som faktiskt nog är lite på gång även om allt verkar stå lite på stället nu då det blev kyligt på nytt. Men vi lever ju ändå bara mars. Och hela, hela våren ligger där framför oss. Finns inget bättre. 
Skulle vara vitmålade fönster och bort-städade spindelnät då. 

23.3.15

JAG GICK EN SVÄNG...






med hundarna där i gränslandet mellan vinter och vår, mellan dag och kväll, mellan mörker och ljus,
mellan havsbrus och skogens tystnad.

Och vi njöt en liten enkelnjutning av naturens nyanser på många olika skalor. Färg, temperatur, tid, ljus och ljud. 

I morgon plockar jag fram målarpenseln och så får vi se vad det blir av det. Tills det - sov gott.
Jag gör det definitivt här där nattens mörker är...just mörkt, och nattens tystnad är…just tyst. 




21.3.15

BRYTNINGENS TID, FÖRÄNDRINGENS ÖGONBLICK…

Det är inte speciellt vårigt på min farstukvist. Men eftersom jag har en VINTERsemester som startade precis här för en tid sedan så tänker jag inte alls ännu satsa på det här med vår utan håller envist fast vid vinterpynt. 
Och på något sätt så tycket jag att det är fint som det är. Lite som naturen i sig. 
Som grått gräs och kala grenar och beige åkerstubb och så avskalat som det bara kan vara då det är vår som inte riktigt än tagit fart på riktigt. 
Känner att här passar mina övervintrande pynt in bra. Så de får stanna kvar ännu en stund. 


Gräset är grått, ännu. Och hunden rastlös. Även om det inte ser så ut. Men skenet bedrar, jag lovar.
Hon längtar så ut i skogen och tycker matte är bara tråkig som går omkring och plockar kvistar från rabatterna och dammar av fågelbräden. Slött!

I morse körde jag ner ett lass med grejer till stugan. Sådant som behövs då jag på måndag får styra kosan dit för några tysta sköna dagar med bara hund(ar) och katt och en massa härlig egentid och egentid och egentid och ja, sade jag att jag har en massa egentid? Jaha, jag nämnde det?

Tid och läge att måla spröjsar (om en ilsken axel går med på det) och gå runt och släpa i skog (och skura golv om jag lyckas få vattnet kopplat) och fiska och plugga lite och skriva och värma bastu (om det här med vatten förverkligas) och fota och bara vara själv. I tystnad och stillhet. 
Och det som för många låter tråkigt så man somnar innan man läst meningen till slut, är lycka för mig.



Att Jag Längtar….




18.3.15

DET MÅSTE VARA VÅREN...

…eller åldern, eller stjärnor och månen tillsammans, eller solen eller vad men jag har, har haft redan en tid, en sådan stark lust att städa ut och rensa upp och förenkla och avskala ännu mer. 
Det är nästan så att jag på något plan hade lust att sälja allt jag äger och bara köpa en husbil och dra dit näsan pekar. Någon speciell längtan efter frihet, och lätthet och det där riktigt galet enkla och avskalade.
Fast det skulle ju behöva vara en estetiskt vacker husbil, och det är inte det enklaste att hitta...

Senast jag kände så här var när jag var ung och fri och  inredde mitt första egna lilla boende i en liten stuga på 25 m2 som för en vår, en sommar, och en höst bara var min. I enfärgat och enkelhet. Sedan kom det  sig att det seglade in en man i mitt liv och med honom barn och hus och hus igen och bygga och renovera och boa familj om och om igen och allt det där. Och nu känns det som om jag skulle vara tillbaka där i mitt tonårsjag som ogillade mönster, starka färger och rysch och kunde andas bäst bland enfärgat och naturmaterial i naturfärger. I enkelhet. 


När tiden går, och livet liksom i sig lugnar ner sig när de där "ruuhkavuodet" är förbi så småningom.
Jag vet inte hur jag skulle översätta "ruuhkavuodet"? Som "år av ständigt trafik-kaos"? När man är mitt i allting, barn och hus och karriär och maken/makan som borde uppmärksammas, och egna föräldrar som åldras och svärföräldrarna och…och…och… Man är där innan man hinner nysa en gång, men jag tror att det är viktigt att hinna tänka efter då man kommit ur det. Innan man är inne i nästa fas, vad det nu sen för med sig?
För jag tror här finns en skön fas mitt emellan allting,  då man får vara lite 'tonåring' ingen och inte ha så förfärligt många bollar att jonglera med på en gång, inte för tillfället i alla fall. Inte privat. De man har på jobbet brukar räcka nog...

Och det är kanske det som sker? Man sjunker lite tillbaka i sitt rätt egoistiska jag, och möter det man en gång var? Jag märker det på att jag plötsligt igen tycker att det är helt okej, och helt "legitimt" att sätta mig och läsa, fast mitt på dagen (!), vilket inte alls varit okej (min absolut egna fixa idé...) på många år. Det har alltid funnits tusen saker som borde göras. 
Det kanske det finns nu också? Men de pockar inte fullt lika högljutt på uppmärksamhet. 
Eller så har jag bara blivit lite mer döv med åren? På allt det där som ropar?

*

Längtar som en toka efter nästa veckas semester, då jag får rensa ut i stugan precis med så grov hand som jag bara orkar ta till. Ut kommer att åka en hel del som bara blivit där. Nu känner jag att jag behöver få rensa ut med grov hand NÅGONSTANS och jag börjar där. 



Det måste vara våren som startar upp det här märkliga behovet av nystart? För åldern kan det väl ändå inte vara? Eller? Va?!!! Kan det???

När jag vet att alla mina nära och kära kommer att ha det fint där de är, så kommer jag att njuta som bara den av att göra som Putin och försvinna, vara onåbar och mystiskt försvunnen i flera dagar! 
Att jag räknar ner…..fyra, tre...

Fast å andra sidan. Ni som läser min blogg vet ju var jag lurar och håller till. Och vad jag gör. Dessutom. Så det om det hemlighetsmakeriet. 

Jag tänker städa, städa ut, rensa ut, röja och måla och möta vårVINTERN (som lär vara på kommande). 
Men det måste vara våren som gör det ändå. Att man längtar så efter att rensa upp och damma av.
Jo, det är det ju! VÅREN.


(Och tack Åsa, för ordet att skriva om - jag sparar det ännu en stund. Det var ett mycket bra ord! :))


Ha det gott alla!




15.3.15

DE DÄR LIVETS VÄGSKÄL...

…och hur man hamnar där. Eller inte hamnar, utan hur man går och går och så plötsligt står man där och skall välja. Men också då det inte kommer vägskäl, så ändras stigen man går på. Det är soligt upp på berget och så går man in i en skuggig skog och det är svalt en stund och fuktigt på stigen och lite unket, men så är man plötsligt uppe i solen igen. Och det är varmt och skönt. 

De här tankarna kom jag att tänka på idag när jag var med lillungen på en liten sväng längs stranden för att ladda batterier och få sig någon liten solstråle på näsan, och bara gå. I sina egna tankar. 
Till det här är min yngsta kanske det mest förträffliga sällskap man kan ha. Någonsin! Jag älskar att gå i naturen med honom. Det blir liksom precis rätt mängd ord och egna tankar för att dagen skall bli helt perfekt. Vem man går med i naturen är känsligt som smaken på det finaste vin. Det är de där små, små nyanserna som gör skillnaden. Men grabben och jag, där synkar vi ihop bäst. 

Kanske det är någonstans här jag tycker det är riktigt slött att han åtminstone delvis kommer att flytta hemifrån till hösten om han kommer in på de studier han funderat på, vill säga. 
Behöver nog lite öva på att packa ryggsäcken med bara en termos och bara ett par smörgåsar. 

Idag när vi gick iväg lämnade vi den äldre hunden hemma, för att det skulle ha blivit för ansträngande för honom att gå. Och konvalescenten i stugan, han blev hemma han med. 

Det är inte speciellt otippat att jag då kommer in på tankar om vägskäl i livet. Jag har ju det här med min bror också, han som inte blir bättre. Just nu är han i en skönt stabil fas och ingen vet ju hur länge det består. Men just nu gör det det, och det är alldeles underbart. För oss alla. Nästan lite som ett bonus vi inte vågade räkna med. 
Vi vet ju att det är som med vårisen, hans sjukdom.
Den kan hålla eller så inte, och håller den inte, ja då brister den och då är vi igen ute på ett isflak utan vetskap om hur det kommer att gå. Men just nu håller den, isen, och både jag och brorsan kan andas lite lättare igen. För stunden.
Samtidigt som det är rätt så stabilt i den allra närmaste kretsen så blir det ostabilt lite längre ut i cirklarna.
Hoppar in och hjälper till och känner hur otillräcklig man ändå kan vara när sjukdom drabbar någon hårt. Man kan inget annat än vara. Där, på plats. Och även om man vet att man inget mer kan, och ingen mer ber om, så blir man ledsen, tom och tömd inombords över sin egen litenhet och otillräcklighet.

I vårkvällens sista solstrålar hänger jag upp stugans nytvättade gardiner och tänker på hur många gånger jag hängt upp dessa gardiner under årens lopp. Naturligtvis är det ju inte de samma gardiner, lite har jag bytt under årtionden ändå, men om nu inte årligen, så nästan, har jag tvättat upp gardinerna och hängt dem på tork.

Och det har jag gjort som nyförälskad fru, som nybliven mamma, som jobbande småbarnsmor, som arbetslös, som vuxenstuderande, som nybliven mamma-på-nytt, som freelancer, som, som, som…jobben har varit om inte så många, så varierande och olika. 
Så rollerna har ju blivit en del under åren. 

Bara det att jag läser tillbaka i bloggen några år får mig att inse hur vi ändras, utan att vi ens egentligen 
tänker på att vi blir annorlunda, för ändringarna inom oss är så små, nyanserna så nära varandra. 

Jag går där längs stranden i vårsolen, med ryggsäcken på (sonens) rygg, kameran runt halsen och hunden i koppel och tänker. 


OM jag inte hade börjat blogga. Då hade jag kanske aldrig börjat fota i den utsträckningen jag gör nu. Och om jag inte börjat fota hade jag kanske aldrig börjat se på naturen på det sättet som jag gör idag.
Och om jag inte hade gjort det, så kanske min tonårsson och jag inte alls hade haft dessa underbara stunder och dagar att så innerligt dela med varann. Kanske vi inte alls hade förstått varann? 

Och ibland kan jag bli alldeles hög i tanken av att låta tankarna flyga som en vårvind hit och dit. Stundvis kall, stundvis varm. För så är det ju…något man oroat sig för löser sig och något man inte tänkt skulle komma i ens väg gör det och man behöver ta itu med det. Med åldern märker jag hur jag förhåller annorlunda hela tiden. Det jag förr kunde gå i taket över, rör mig knappt i ryggen nu och saker jag aldrig tänkt skulle beröra mig gör det. 

Förr tror jag aldrig jag hann uppmärksamma en tofsvipa på åkern jag kör förbi till exempel. Om någon frågat mig för ett par år sedan när jag senast sett en tofsvipa så skulle jag glatt ha svarat 1982 då vi hade biologi-excursion i skolan! Och om någon nu skulle fråga mig om vad som är inne inom mode eller inredning så är jag totalt ute och seglar…

Så ändras man. 



Och om jag inte bloggade (eller skrev dagbok, då eller något annat) så hade jag kanske inte alls reagerat, eller ens blivit varse, de värdeförändringar som skett inombords i det som är jag.

För visst har det varit en väg, en förändring, kanske till och med en utveckling, men framför allt en stig som haft sina ljusa och skuggiga partier, sina uppförs- och nedförsbackar. Och val.

Stunder då man stått där inför valet att välja den högra eller vänstra stigen. Den mer upptrampade eller den mer skumma? Den uppenbara eller den andra? 

De här valen tar ju inte slut. Någonsin. Ända till slutet kommer vi att hålla på att välja och välja och välja tills det sitter i halsen på oss och ger och kväljnings-känslor. Eller så har vi bara blivit ena jäklar på att lära oss svälja det mesta och valen blir inte alls så knepiga som vi inbillar oss?

Nästa gång tror jag att jag skall skriva om hur det är att ibland känna sig som en tant - fast på ett bra sätt.
Eller så blir det något om något annat som stundvis tar över mitt ambivalenta intresse för olika saker. 
Kanske jag skriver om….ja, vadå?


Ge mig ett ord, så skall jag skriva om det :)

Ha det gott, gottfolk. Och tänk vad underbart det är att få vara en människa, att ständigt utvecklas och ändras och få vara medveten om det! Hur fint som helst, ju! 

Ha en bra vecka!

Skall jobba på och ge järnet i en vecka för att sedan njuta semester i dagarna……9.




13.3.15

BÄRA PÅ EN LÄNGTAN...

Jag kan inte rå för det. Varje år, varje vår inser jag att det på något plan bara är banalt och  fånigt och att  jag bara upprepar mig själv, år efter år. Men jag gör.

När snön smälter och isen i viken blir tunn får jag en sådan där fånstirrande blick som bara styr mig mot ett endaste håll. Jag vill SÅ ut i naturen. Jag skälver inombords där jag sitter bakom mitt skrivbord dagarna i ända och tjänar mitt arma levebröd. Jag längtar och längtar och längtar varenda sekund jag är någon annanstans än ute i naturen just nu. 

Ibland vet jag inte om jag skall vara glad och tacksam, eller förbanna denna längtan. 
Ibland tänker jag; tänk om det skulle vara totalt ointressant att flyttfåglarna är på gång. Att isen i viken är nästan borta, att kråkorna kivas om sina revir, att gässen samlas i viken. Tänk om jag var totalt omedveten och ointresserad av allt det här. Hur enkelt skulle det inte vara då?


Tänk om jag inte brydde mig ett skvatt om att snödropparna har knoppar bakom bastuknuten. Att syrenens knoppar minsann har svullnat till sedan igår, att katten hittat mössens vintergömma. Tänk om allt det här var mig egalt och ointressant och ovidkommande.

Att det inte skulle röra mig i ryggen att rabarbern skjuter sina röda skott ur jorden, och att myggorna dansade i kvällssolen för första gången idag. Men jag bryr mig, inte för att jag kan - utan för att jag inte kan låta bli. Det är en så naturlig del av mig att följa med vad som händer att om någon skulle be mig låta bli, så skulle det kännas nästan lika galet som om någon bad mig låta bli att andas. 

Längtar till stugan. Om en dryg vecka har jag planerat ta ut lite lediga dagar och då skall jag minsann dra ut till stugan och möta våren där. Lämnar alla tvåbenta kvar att ta hand om varandra och planerar att dra iväg med de fyrbenta till en kall stuga där mitt i skogen invid havet. Där himmeln öppnar sig på vidgavel när vårmörkret intagit scenen. 

Värma bastun i rofylldhet och stillhet, långsamt och aktsamt, så som vårens första bastu skall värmas.
Jag packar ner tvål och en massageborste och känner redan hur min hud kommer att njuta av behandlingen. Och jag vet redan nu hur min själ kommer att slappna av och andas lättare. Hur jag där i den kyliga och mörka men ändå vårligt löftesrika skärgårdsnatten kommer att låta min kropp och min själ suga i sig urkraften av naturen: Av bastuns hetta, av nattens mörker, av vårens friskhet, av skogens tystnad, av havets styrka. Av bergens kraft och av stundens stillhet. 

Allt det skall jag mata min kropp och min själ med. 

Och jag skall mata min tanke med ord. Packar ner böcker att läsa, artiklar att fundera på, linkar att klicka fram, sidor att grubbla över. 
Och jag känner mig märkligt prioriterad. Jag hör till den där generationen människor som fritt kan välja mellan att plocka med sig en gammal bok, där titeln på boken nästan slitits bort men som fortfarande är relevant, en klassiker av rang. Eller att öppna min dator och smurfa runt bland den ena läsbara och framför allt, läs-värdiga,  artikeln till den andra bland en outsinlig mängd text. Jag kan välja. Hur fantastiskt är inte det - egentligen?

Jag kommer att hoppa mellan nyutgivna artiklar om naturskydd, om politik, om ekonomi och mellan 
nätsidor om väder och flyttfåglar och recept till påskmiddagen. Jag längtar efter att få snöa in mig på bloggar om fotografering och inredning och allt det där som gör livet vackert. Leta fram nya naturparker att besöka. Jag vet att så kommer det att bli. Jag hoppar. Som en våryster flugsnappare. 

Men när natten sänker sig, och brasan sprakar på och jag kryper upp i korgstolen där framför brasan, då kommer jag att plocka fram Anne Frank. Senast jag läste hennes dagböcker var för dryga trettio år sedan. Jag tror det är läge att läsa igenom dem igen. Anteckningarna.

De där viktiga.

Jag kryper in min sköna trygghet, som kan säkert te sig rätt tråkig, men som ändå innehåller så mycket fler nyanser än man med första blicken skulle tro.

För att det som för någon annan bara är jämn-grått kan för någon annan vara ett  stort antal olika nyanser av färgblandningen vitt och svart. Helt hur man ser på saken. 

Idag sken solen från en bländande blå himmel. Det har lovats sol och snöstorm om vartannat. Väldigt mars liksom. 
Och jag bär och matar min längtan ut till skärin där allting är lite mera enkelt, lite mer äkta och lite mer långsamt och mindre invecklat på något vis.

Jag bär så gärna på min längtan ännu en stund. När jag vet att jag alldeles snart kan släppa loss den. 

8.3.15

VÅREN ÄR HÄR...

Så är det nu bara. Också i år blir våren tidig och vintern nästan inget att tala om. Inte på våra breddgrader i alla fall.
Igår gick jag runt i trädgården och plockade upp vinterns samlade hundskit. Det var en del, ja.
Det blir så med två hundar som oftast gör, i alla fall, ett litet lass i trädgården under vintermånaderna då husmor, och alla andra inneboende i huset också,  är så där lagom taggade på att dra ut på promenad i arla morgonstund när temperaturen är obekväm, mörkret är obekvämt och tidpunkten på dygnet är obekväm. Jo, så jag är just så där bekväm att jag bara släpper ut mina hundar i trädgården på morgonen. Och det betalar jag för nu när snön smälter.

Just NU tröstar det föga att jag vet att hundskit försvinner från jordens yta på typ tre veckor bara den kommer åt att torka och pulveriseras men ja…innan det då. 

Det här är kanske inte det finaste av vårtecken. Det finns finare! Jo.

När jag stod där och krattade och hade mig så hörde jag svanarna trumpeta på håll. Det må vara + 2 grader och isig vind och inte alls det där solskenet som vissa väderleksrapporter utlovat, men det är ändå lite vår på gång. Jag bara vet det! 

Åkte ner till simstranden och det är ju nog inte riktigt läge för ett dopp än. Men isen knakar och klagar och jag bara älskar det där ljudet. Den hårda vinden sätter isen på prov. Det syns inte på bilden men blåsten var hård, så hård att ögonen tårades på mig. Ni kan tänka er vad den gjorde åt isen som i år inte varit speciellt…mycket. Alls. Något.

Våren liksom hänger där som ett litet löfte, samtidigt som vintern ändå på något vis segar sig kvar. 
Det kanske den har rätt att göra. Vi talar ändå början av mars och nordliga breddgrader. 
För bara ett par år sedan hade vi nästan en meter snö den här tiden. Inte i fjol, då var det som nu.
Bara en löjlig wanna-be-vinter. Med mera vattendropp än snökristaller.

Men även om vintern inte luggat och bitit och varit allmänt ilsken så är det ändå skönt att det vänder.
Det är ljus, det är bara annorlunda på ett sätt som får mig att andas lättare.

*

På söndagskvällen visade sig solen en sväng. Det har varit ovanligt de senaste veckorna.
Det är ju lite så att om vi här upp i norr får ha det milt så har vi det också grått.
Har vi sol så har vi det kallt. Det är någondera. Alltid. 
I år var det milt och solen börjar kännas som en raritet då den behagar visa sig.

Mot kvällskvisten sprack molntäcket upp, för en stund.
Då hade jag redan hunnit gå min långa hundpromenad, skön fast solen vägrade samarbeta.
Vi, hundarna och jag genade lite genom skogen, men plötsligt var diket vi brukade hoppa över utan större problem betydligt bredare och betydligt mer vattenfyllt än innan. Det slutade med att jag klarade hoppet torrskott även om stilpoängen förmodligen nog inte var de högsta om man utdelat sådana.
Båda hundarna blötte däremot ner sig rejält. 

De hade nog inte såååå mycket emot att pluta. Åtminstone inte den ena. Den andra är lite mer en
stadshund och inte så van med översvämmande vårdiken. 



 


Hemma blev det att öppna årets säsong av utebastu. Hur galet skönt är inte det?

Bilden ovan(ovan) är tagen från bastuknuten ner mot havet. Än är viken istäckt och blå i den där 
stunden precis innan ljuset försvinner. Jag bär in mer ved och vatten tillsammans med sonen till bastun.
Sopar ut lite damm som samlats under vintern och känner den där underbara känslan när man inne i sin själ vet att vinterns rygg är bruten.
Vetskapen om det sitter i ljuset, i vinden, i mina göromål, i droppen på plommonträdets gren.
Man bara vet. 

Även om det blir kyligare, även om det blir mulet igen, så vet man.

Vinterns rygg är bruten. 
Kunde jag göra som svanen så skulle jag.
Så stort är det!