nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

DESSA STUGDAGAR...


Faktum är att det hänt mer här på stugan än man kan ana när man ser sig omkring.
Hunden har löptid och är allmänt "svåra-Aida" med hela sitt väsen. Hur man nu sedan förklarar det fysiologiskt eller psykologiskt vet jag inte, men hon spelar sin roll med bravur. Hon är Svåra-Aida.

Hittade ett par möss-lik. Då de ännu var levande hade de krupit in i sjökortet som stod rullat i en kartongrulle och dött en ensam död där. 
Mössen var inte där i dödsfällan samtidigt. Det behöver man inte vara speciellt bevandrad i det biologiska eller morfologiska för att inse.
Det första mössliket hade redan blivit ett skelett, 
med en samling likmask-skal eller något larvliknande som torkat omkring sig. 
Den andra som ramlat in hade nog dött rätt nyligen. Den var helt igenkännbar som ett möss än.
Jag brände upp sjökorten. 
Dags att övergå till de digitala - de kissar inte mössen ner - och inte går de och dör i dem heller.



Optimistiskt gick jag ut i skogen för att plocka svamp. Det var inte med någon större svampskörd jag kom hem med. De flesta (och minsta) kantarellerna plockade jag på vägen ner till stugan.
Små och torra är de, kantarellerna från vägen, men med risk att man kör över dem med bil
så känner jag att det är läge att plocka dem nu. 
I övrigt brukar jag vänta tills de vuxit till sig lite mer än att hattarna är så där knappnålsstora. 

Kom att tänka på berättelsen om rågrannen här som i tiderna lär varit ute och plockat alla pyttesmå
kantareller då en sommargranne kom på honom och undrade om det inte skulle vara klokare att
lämna kantarellerna för att växa till sig lite mer varpå skogsägaren svarat:
- Nej så fan heller, då kommer bara allsköns sommargästerna och plockar dem.

Hmmm....ja. 
Verkar som om skogens gula guld triggar upp känslorna lite.

Själv fick jag komma hem med en rätt så sparsmakad svampkorg.
Någon annan hade nog hunnit före mig.





På utetuppen har getingarna fått till en riktigt fin "trasmatta" i sitt bo. 
Boet är redan stort som en knytnäve. Undrar bara varifrån dessa gula och rosa ränderna
kommer? Getingar samlar ju in sitt byggmaterial från murknande träd, men här i närheten finns inget som är vare sig rosa eller gult. Hur som helst...fin koja har de.

Men det är int heller det som är det stora som hänt.


Jag har också bytt ut min kamerahus precis innan jag åkte ut hit. Det känns 
extra skoj att laborera och försöka hitta alla reglage och knappar och knäppen på
den nya kameran, men inte heller det är det stora.
Min gamla kamera hade blivit lite seg och lydde inte längre "kommandon" i manuellt
läge som den skulle. Hade redan en tid funderat på att byta ut den, så det här
blev nu bara droppen, så att säga. 

Men inte heller det är det stora.



På kvällarna har vi suttit på terassen och pratat eller bara varit i en skön och bekväm tystnad.
Det är också en värdefull sak - att kunna vara i tystnad - utan att det blir besvärande.

Egentligen är det väldigt få människor som jag kan vara i den tystnaden med. 
Även om jag gärna pladdrar på i sällskap, och lyssnar likaledes, så är
det nästan lite magiskt med dessa människor som man kan tiga med utan att det blir pinsamt.

Jag älskar dessa kvällar när något händer över viken. Nu var det gråhägern som 
seglade förbi. Den hade gärna nog stannat till i viken, men svanpappan var av annan åsikt.

- I min vik landar man inte obestraffad, meddelade han väsande som bara en arg knölsvan kan.

Och hägern förstod. Och drog vidare.

Men inte heller dessa lite oväntade naturupplevelserna är det där nya.

*

Nej, vet ni det är något så banalt som att jag äntligen, 
efter utmattningen som drabbade mig i vintras och som jag släpat med mig en längre tid innan det,
åter igen kan läsa.

Alltså kan läsa som en roman, eller en längre text överlag, som att kunna koncentrera mig
långa stunder på bara det. 
DEN lyckan. 
Att vara ute på andra sidan av utmattningen där det återigen är njutbart att 
försvinna in i en skriven text. I en bok. 

DET är det stora.
Jag är tillbaka i det jag en gång var.

I att ha lugnet och den där magiska ron i själen att verkligen dras in i skriven text.

Det är stort - för mig! 

NÄR SOMMAREN ÄR SOM MEST...


Det är fuktigt i luften när jag vaknar vid halv sex-tiden. Kan inte somna om
utan går ner och kokar mig en kopp kaffe.

Det är skönt på terassen mot havet.
 Morgonbrisen har inte ännu vaknat och jag kan höra ett fiskstim 
simma förbi.  Dåsigt tänker jag att man borde plocka fram fiskespöet, men
sitter kvar. 

Det blev aldrig riktigt någon värmebölja, den orkade inte riktigt ut hit till 
havet. Vinden blev aldrig riktigt den där varma. Inte för att det 
är så viktigt egentligen, men kom nu bara att tänka på det.





Precis innan jag steg upp, då jag ännu låg där i sängen och velade hörde jag gässen flyga förbi.
Det är ett sådant där höst-ljud. Tänker på hur sådant där kommer lite smygande, det som
hör till nästa årstid. Också på hur sommaren har sina tydliga nyanser. 

Fladdermöss till exempel. Jag tycker de susar förbi huvudet på mig bara så här mot sensommaren.
Kan det vara för att stugans sken lockar insekter till sig, och då kommer fladdermössen nära?
Så är det nog, men det är sensommar och lite höst för mig.

Viken har tystnad på fåglar. Bara svanarna är här. Och den där ensamma skäggdoppingen.
Svalorna som byggde bo under bryggan har fått ut sina ungar. 
Det ligger liksom en väntan i den här tiden. Vad nu då?
Innan hösten.




Skogen börjar ha en annan  doft. 
Det är mognadens doft.
Det är nattfukt och blåbär, svamp och något mustigt som bara är där.
Något som jag inte kan definiera.

*

Sommartorg. 
Idag blir det att åka till sommartorget och fylla på matförrådet.
Behövs inte så mycket, något smått bara. För torg-känslans skull.





Gäsp...det var inte mycket till innehåll i det här inlägget, inte.
Morgonen är nog inte min tid på dygnet, bara att inse det. Tankarna har 
inte hunnit sätta sig på sina platser utan yrar dåsigt omkring och vill
inte samordna sig till ett flöde.

Som blomflugor är de.
Pilar iväg, stannar upp en stund och så swooosch är de borta igen.


Så skönt att jag inte behöver samla tankarna till något vettigt just nu då.

Får bara vara i den här morgonstunden där tystnaden ersatts med vågskvalp och 
nattfukten torkats upp av brisen. 

Och koka mig en kopp kaffe till. 
I morgonen då sommaren är som mest.



TRÄDGÅRDSKATTAN...


...egentligen borde jag koncentrera mig på helt andra saker, men så började jag kika på 
vad katten min höll på med egentligen.
Hallonbuskens blad, där vid skogskanten, liksom ryste till ett tag när hon kom smygande fram där
från trädens djupa skugga. När hon kommer kan ingen tvivla på att det är hon som
äger dessa jaktmarker. Här är hon ensam drottning. Det syns på stegen, på huvudhållningen, på
hela kattens väsen. Jag unnar henne så den känslan. För en tid sedan var hon vingklippt med sitt brott på svanskotan, men nu är hon nog så gott som återställd.
Och det syns. Och märks! 



Hon är drottningen över sina marker, och lever sig in i den rollen med
sådan inlevelse så hon knappt kommer in och svänger ens.
Hon lever vildmarksliv i trädgården helt enkelt.
Och verkar njuta av fulla drag! 
Och lever man vildmarksliv ala katt, så verkar det höra till att undvika rena
fräscha och nypåfyllda vattenkoppar. Nej här skall det minsann lapas i sig 
regnvatten som stått ett bra tag. Samlat i sig lite björkfrön, någon död fluga, omkring-
flytande syrenblad och bäst av allt, mylla för jag hade precis tvättat mina krukor
i hinken. Smaskens tycker hon. 


Med stort intresse följer hon med pergolabyggets framskridande.
I synnerhet vid skedet då botten bara bestod av 35 m2 finfinsand uttryckte hon
sin förtjusning genom denna något tilltagna katt-toa genom att ja...

Hon är nog lika förtjust i pergolan som vi andra. Stenarna lagrar skön värme 
så ofta hittar man henne dåsande på dem mot eftermiddagen så där.
På morgon(natten) sitter hon ofta här och jamar lite uppoffrande mot sovrumsfönstret.
Detta nätter då jaktlyckan varit si så där och lite kattmat skulle sitta bra. 

Sedan finns det nätter då jag hittar utplacerade möss lite här och där.
Hon gör minsann sitt jobb med bravur. Och så hon verkar
trivas med det! 
Trädgårdskattan min. Hon den fina! 



SOMMARENS ISAKSKYRKA...


...eller vår pergola-bygge då.
Det har dragit ut på tiden minsann.
Först var snickare nr 1 och gjorde några tabbar, så sen blev det att vänta på
snickare nr 2. Så skulle alltsammans måla. 
Och skall vi säga så att då jag hade tid att måla regnade det och när det inte
regnade så var jag upptagen med annat...



När den biten var klar så skulle stenarna på plats.
Första leveransen stenar var felräknare så det behövdes en leverans till.
Men då hade stenarna tagit slut. HUR typiskt.

Nå, det tog faktiskt inte många dagar så kom de,
men när det blivit så många förseningar så känns det som 
om man inte behövde en endaste till.



Men nu är stenarna nästa alla på plats. Bordet och stolarna 
utplacerade. Visst, det skall ännu ett varv sopas ner mer sättsand i fogarna bara
stenarna lagt sig en vecka eller två. 
Men jag bara måste få inreda lite redan nu.
Bara att få sitta här på kvällarna och käka är sååå skööön! 





Och det allra bästa...till veckoslutet har det lovats riktigt varma dagar.
Har ett skrivprojekt som gärna skall hinna bli färdigt till måndagen, 
då kommer jag också att få min nya kamera, och efter det blir det att styra
raka vägen till stugan för fyra dagar häng där. 

Aj aj, aj aj, så skönt det skall bli! 

EN SVÄNG KRING TUSBY SJÖ...


...där det liksom dräller av kultur om man är det minsta intresserad av den finska konstens
gyllene tidsepok som var där från 1880-1910 på ett ungefär.
Vi är igen i samma tidsålder som i inlägget om Imatra fors och det vackra, vackra Valtionhotelli.
Det är bara så att detta var en gyllene tid i vår finska kultur, i konsten, i vår nationella identitet.

Här har vi Ahola. 
Författaren Juhani Aho var den första av den tidens kulturpersonligheter som 
landade vid stranden av Tusby träsk.
Jag blir mer och mer förtjust i dessa personer som då för dryga
hundra år sedan satt vårt land, vår kultur och vår identitet på världskartan.

Denna gång hade jag svalt intresserat sällskap, så jag inser ju 
att jag får återkomma hit med bättre tid - och i total själviskhet...

...och riktigt snöa in mig i historia - och historier.



Tänker bara hur fantastiskt det måtte ha varit att höra till Det Gänget då 
det begav sig för en rejält sekel sedan.
Kunde gärna ge ett litet lillfinger eller så för att få vara med en vecka eller två
då det som nu är museum var levande kultur, som andades
ett ytterst levande konstnärssamhälle. 

Man borde ha varit där, då! 


Här har vi Ainola. Jean Sibelius, ni vet.

Och så har vi en hel drös med samtida konstnärer.
Nej, vet ni... jag kommer nog att ta dessa pärlor längs sjön en och en och presentera dem och 
dess invånare närmare och bättre.




I Sibbes (Jean Sibelius) trädgård.

Man kan ju onekligen ana den karga finska naturen i tallarna och vidderna...

Här på Ainola föddes över 300 musikstycken och i en intervju från 1948
har Sibelius sagt:

"Jag har skrivit min andra symfoni i Italien, min tredje i Paris och kvartetten 
Voces Intimae i London. Men största delen har jag skrivit på Ainola. 
Jag har alltid en känsla av att var och en borde bo 
i skogen eller i en stor stad. 
Här på Ainola talar även tystnaden.”


Sällskapet och tidtabellen gjorde denna gång besöken i de andra konstnärshemmen nästan 
obefintliga...vilken tur att jag bor bara 10 minuter från denna kulturskatt, så jag får nog 
återkomma hit med bättre tid och så...

Ett par ställen till besökte vi dock.


Stugan där Alexis Kivi dog.

Också det en man som "alla vet" men som man kanske ändå inte "vet" så 
mycket om. Jag känner att jag nog skall ta och presentera lite mer
om honom också. Mannen som skrev ner vår finska identitet.

Får bli ett eget inlägg det.
Kivi-inlägget.



Många av den tidens målar-konstnärer, som Eero Järnefelt, Pekka Halonen målade av 
det som nästan är den finska naturen hjärta. 
Naturen i Koli.

Förra sommaren var jag ju en sväng där:


Och här vid Tusby träsk, bland dessa pärlor av konstnärshem
finns en plats som kallas 
"Lilla-Koli".
Dit upp tassade vi, och jo...absolut finns det en likhet mellan
naturen här och där uppe i norr på "riktiga" Koli. 
Något samma. Något som vi känner som vårt national-landskap.

De karga bergen. De djupa stupen. Utsikten. Vatten. Tallar.

På sitt sätt har vi inte kommit så mycket längre på 100 år.
Fortfarande känner man mäktigheten i dessa landskap 
som en värme djupt inne i sin själ.
Denna mäktiga, karga, råa storhet som är vår natur. 

Jag tror många av oss känner samma nu - 
som vi gjort om vi levat då, för hundra år sedan.

På det sättet utvecklas vi inte så snabbt ändå :)

*

Var så säker - det här kommer jag att återkomma till.
Bara för mitt egna höga nöjes skull och för att
jag (åter)-upptäckt en kulturpärla alldeles här intill.