17.9.14

INGENSTANS SMAKAR KAFFET SÅ GOTT...

…som ute i skogen. 
Inte kokt ägg för den delen heller.
Det är en smakupplevelse som är så kryddad med minnen från barndomen,
att förmodligen förstår ingen annan hur gott det smakar.
Kokta ägg är så mycket mer än kokta ägg därute i skogen.

När jag var barn och ungdom var det mycket traskande i skogen så här
på höstarna som gällde. Det fanns svamp och det fanns bär, och 
fanns det inte det, så kunde man bara gå tills man hittade en fin plats för att
ta en kaffepaus.

Då, i synnerhet i tonåren var det väl åtminstone stundvis med ytterst motvilliga
steg jag hängde med. Men jag gjorde det nu ändå - ibland, kanske till och med oftast.

För väl därute i skogen så ändrades motvilligheten till en skön känsla.
För att inte tala om när det äntligen var dags att kasta sig över matsäcken.
Jag var då, och jag är nu, riktigt dålig på att få ner någonting när jag just vaknat.
Det tar galant ett par timmar innan min kropp börjar ropa efter föda,
men då gör det det med besked!

Så, att äntligen få knäcka de där kokta äggen, hugga tänderna i en ostsmörgås
och hälla upp en rykande het kopp kaffe efter att traskat ett par timmar i
skogen. Det var så nära mathimmelriket man kunde komma.

Ja…och den känslan sitter i.

Kokta ägg ätna ute i skogen är rena rama gourmetupplevelsen - om man har minnen.


Numera drar jag rätt så ofta på mig vandringsskorna och slänger ryggsäcken på ryggen 
och drar iväg. Ibland är kaffet med, ibland inte.

Söndagsmorgonen lovade gott. Solen sken, och värmde så skönt som den bara kan.
Jag kände att jag behövde komma ut, likaså hunden.
Och så hade vi den där tonåringen…

Från övre våningen hördes sega snarkningar och mina "Godmorgooo-oon"-rop
hade bara svarats med obegripliga grymtningar.

Men skam den som ger sig. Efter långa övertalningar, ännu mera förhandlingar och
till och med något litet hotförsök kröp, nej rann, en mycket motvillig tonåring ur sänghalmens
värme. Eftersom min grabb har samma motvillighet till frukost på direkten som jag har så
blev det inte mycket ätet innan vi hoppade i bilen och åkte i väg.

Oftast styr jag mina skogspromenader till skogar i min närhet.
Men den här gången blev det att besöka Noux nationalpark.

För ett tiotal år sedan rörde jag mig en hel del i området, men sedan har det blivit - vet inte riktigt varför.
För det är en pärla!

Kanske man blir lite hemmablind för det som finns så nära?

Men nu skulle vi, grabben och jag dra ut på en liten sväng.
Hunden och jag aningen mer ivriga än sonen, om vi uttrycker det så...

Men han var med! 
I Noux nationalpark finns liksom Finlands natur i ett behändigt litet paket.
Och även om nationalparken är stor nog att man kan tappa bort sig både en och två gånger
så finns där många fina utmärkta stigar att vandra längs med.
Och Noux sväljer en hel del människor märkte vi. Alla parkeringsplatser var sprängfyllda,
och vid startpunkterna blev det nästan lite "trängsel".
Men redan efter några hundra meter grenar stigarna på sig och vips är man ensam.
Bara skog och tystnad och vidunderligt vacker natur!

Efter någon kilometer började det, som väntat kurra oroväckande i magtrakten
hos både mig och sonen. Hunden var visst den enda som käkat ordentligt innan.

När vi kommit upp till den högsta punkten, med utsikt över sjön var det 
minsann dags att plocka fram godsakerna från ryggsäcken!

Och ja, de kokta äggen smakade…g u d o m l i g t!

Som alltid!

Sonen fotade ett likadant foto som det ovan och satt och petade på 
sin telefon en stund.
- Vad gör du? undrade jag.
- Laddar upp en bild bara. Med texten:

"Var äter du din frukost? Jag äter min här <3 p="">
När ett par smörgåsar (och kokta ägg) och x antal koppar varm kakao
sjunkit ner i tonåringen, så säger han plötsligt:

- Vet du mamma, du borde nog oftare tvinga mig med på sådant här!

Och, åh, så jag kände igen den känslan från min egen ungdom.
När man egentligen var hemskt glad att någon haft energi och envishet nog att släpa
med mig.

Och här satt jag nu trettio+ år senare och upplevde samma som då.
När motviljan och ointresset för något byttes ut till en skön känsla
av att vara just här och nu.
Nu var det sonen som kände så. I sin tur.

Det är ju nu helt vetenskapligt bevisat, som vi som rör oss i naturen nog vetat länge,
att det är nästan magiskt hur gott det gör oss!

Blodtrycket går ner, stressen, om nu inte helt försvinner som genom ett trollslag, så
skjuts den effektivt bort från tankarna för stunden i alla fall.

Det är som om det skulle vara omöjligt att vara någon annanstans än just här och nu
när man stannar upp och blickar ut över skogen som sakta börjar 
klä höstkostymen på sig.


När vi efter några timmar börjar närma oss parkeringsplatsen
undrar sonen:
"Är det slut redan? När skall vi gå den där längre rundan?"

Och jag kan inte låta bli att le brett. 
Så lät det minsann inte på morgonen förmiddagen när jag försökte övertala honom.

Men jag vet ju hur det är.
Vad några timmar i naturen, lite kaffe, kakao, smörgåsar - och kokta ägg - kan göra med en.



13.9.14

ETT SÅDANT VÄDER...


…det är! 
Oftast utropar man det när regnet eller snön riktigt vräker ner,
helst vågrätt i stormstyrka, men jag vill ställa mig på en sten och utropa:
Ett Sådant Väder!!!

Nästan tjugo grader och sol och ja, det är liksom lite som att får en bonussommar,
men med höstsmak, höstnyanser, höstdoft!

Det är som om naturen är på sitt mest slösaktiga humör och formligen
öser med generös hand ur sitt ymnighetshorn. 
I skogen formligen snubblar man över soppar och andra svampar och
min ynkliga odling i mina tre odlingslådor ger skörd så det står härliga till!

Om någon funderar på att ta sig en vegetarisk period så är det nog nu man
skall testa på det. Finns hur mycket som helst färskt att välja mellan.

Lite gött!
Nyhet för i år i mina odlingslådor (ja, lådorna i sig är ju också nya för i år) är
palmkålen, tror att man kallar den svartkål också. Korrigera mig om jag
har fel.

Än har jag inte hunnit på att göra så mycket mer av den än att jag 
stuvat den och så har jag rivit ner lite i salladen. Och så fick en
del åka ner i en omelett. 
En mycket trevlig ny bekantskap för mig.

Planerar att fixa till en ribollita (en toscansk grönsakssoppa) nu i veckan.
Jag har ätit den med spenat, men det är visst kål som det skall vara, "på riktigt".
Kål och bönor hör inte till höjdarna enligt sonens smaklökar, så
nu när han kommer att vara på prao på annan ort en par veckor, så
skall det passas på. 
Men än står ingredienserna ute i trädgården och växer till sig i 
odlingslådorna.

Tyvärr dräller det inte av karljohan i min trädgård, men desto mer av den här.
Har ingen susning om vad det är, men det finns ett gäng lite här och där.
Nog inget jag skulle ge mig på att slänga i pannan! 

Men det här känner vi ju igen! 
Det går hur bra som helst att odla morot i låda.

Det enda som inte riktigt lyckades var sockerärterna. 
Man får ju vara lite påpasslig med bevattningen, och som känt är så är
jag en urusel med det. Jag tänker alltid att kanske det regnar i morgon,
eller i övermorgon? Eller så glömmer jag bara bort det.

Jag har inget bevattningssystem till mina lådor, inte ens en trädgårdsslang, så
det blir att bära vatten med sprutkannor. 
Och visst det går som styrketräning, men vissa kvällar känns det
som en enklare lösning att hoppas på en nattlig regnskur i stället.
Ja, ni vet? Man är ju optimist! 

Nå, som vi ju vet så hade sommaren sina Mycket Varma Veckor Utan
Regn Alls.

Och även då blev väl mitt vattnande lite si och så.
Måste erkännas.

Men trots det så kan jag nu gå och plocka famnen full med morötter!
De här är sk "gallringsmorötter".




Så himla goda! 

Och så den där känslan. Att få gå ut i trädgården och plocka in sin mat.

Utan att ändå sätta ner så himla mycket vare sig jobb eller tid på odlingen.

Att odla i lådor för husbehov är en riktig toppengrej!

tycker, 


6.9.14

SKOGSDOFT…



…och hela det där underbara köret av tystnad, stillhet, gässen som skvattrar i viken, 
kvällens mörker och så finns det svampar - i massor.

Ja, nu har jag då landat härute, mitt i naturen, där jag alltid upplever att jag blir
hel och lugn och på något vis ren och där jag alltid hittar min balans igen.
Det behövs inte så länge här innan jag känner att pulsen lägger sig,
andningen blir långsammare och djupare och i takt med att septembernattens mörker 
kryper inpå blir jag lugn. 
Ända in i själen.

Stundvis tänker jag att det är kanske här jag borde vara, ständigt?
Men det är inte möjligt. Det vet jag. 
Och kanske just den tanken gör mig så oerhört tacksam över att ha detta underbara
ställe att dra mig tillbaka till och hinna landa i mig själv.

Det är visst till och med helt vetenskapligt bevisat att om man vistas ute i naturen, 
inte ens nödvändigtvis så lång stund, så har det inverkan på både kroppen och själen.

Kanske förklaringen till det är att vi inte sen heller har utvecklats så himla
mycket sedan vi hörde ihop med naturen på riktigt.
Fast vi bor i städer, fast vi känner oss urbana, fast vi inte "behöver" naturen 
för vår överlevnad, så känner vi ändå ett speciellt band, en samhörighet, att komma hem?

Någonstans inom mig känner jag hur något uråldrigt väcks till liv när jag tar min svampkorg
och ger mig ut i skogen.

Nu är ju inte min eller min familjs föda fast vid om jag hittar något för oss att äta eller inte.
Men det väcks någon uråldrig tillfredsställelse i att hitta de där sopparna som jag vet
resulterar i något alldeles galet gott. Något som mättar.

Jag skaffar föda. Helt konkret.


Fast när jag går där i den där september-tysta skogen så tänker jag att bara det att få vandra
här är en ynnest i sig.
Att sedan hitta svamp är liksom bara bonus.

Och så kan det ju hända att man hittar något annat som också är bonus.

Hur underligt det än kan låta, så har jag aldrig tidigare stött på ett älghorn ute i naturen.
Renhorn i Lappland, jo. Hjorthorn någon gång, men aldrig älghorn.
Kanske har någon annan hittat det innan mig, kanske har mössen ätit upp dem.
Kanske har jag bara haft otur.

Men idag, bland alla soppar och riskor, stötte jag på ett tappat älghorn.
Kände mig lite barnsligt glad över det fyndet faktiskt.




Lite "kantstött" var det nog. Kanske hade bäraren skadat det i en kamp, vem vet?

Hur som helst, så kommer det här hornet att sluta sin väg i något som lillungen skall 
tillverka i slöjden i skolan. 
Något som hittades ute i skogen skall bli ett bruksföremål.
Känns bra! 

Något som också kommer att kännas bra, ja det är när jag får min hund
trimmad klar. Man kan tydligt se att jag sådär halvslarvigt har börjat med huvudet.

Ja, och så är resten av hunden då ett enda lurv av päls…

Jag brukar försöka hinna trimma henne i september, då hinner det precis 
växa ut ny päls tills det blir bister vinter.

Så, med andra ord…jag tror jag vet vad jag gör i morgon.
Operation "trimma hund" kör igång.

I morgon. När ljuset återvänt.

Just nu, i skrivande stund, är det bara svart omkring mig. 
Natten kryper närmare och närmare.

Sitter ute på terassen och skriver och jag kan inte se längre än en halvmeter från datorns ljus.
Resten är bara svärta.

Gässen tystnar så sakta ute vid skäret. Någon enstaka orkar opponera sig 
över sin placering i flocken. Eller vad det nu är som upprör dem?

I övrigt är det bara totalt tyst. Totalt mörkt. Och totalt underbart!

Så njuter jag idag.



2.9.14

ÄR JAG EN SÄKERHETSRISK...


…för min omgivning?

Här om dagen höll jag (igen) på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste
nyheterna. Det händer titt som tätt känns det som numera.
Världen vi lever i verkar ibland tappat kontakten med sunt förnuft!

Nå, men jag skall börja från början:

Här i Finland har vi en ekologisk butik som heter Ruohonjuuri 
(tänk Gräsrotsnivå här). 
Ruohonjuuri har varit ett "begrepp" sedan början av 1980-talet när det
här med ekologiskt tänkande började ta sina första stapplande steg även utanför
de mest engagerades kretsar.

I Ruohojuuris butiker har man redan ett antal år kunnat köpa bla tvättmedel
på det sättet att man tar sin egna flaska, burk eller vad man nu brukar ha sitt tvättmedel i,
går till butiken och får den påfylld.
Hur toppen som helst, ju! Bara tänk vilken mängd förpackningsmaterial man
kunnat spara här! 
Skulle inte butikerna vara så galet lång från var jag bor, skulle jag absolut
sälla mig till dem som tappar upp eget tvättmedel i egen burk.

Yes!

Men…nu har då vårt säkerhets- och kemikalie verk Tukes
dragit en bekymmersam ärta upp i sin näsa och vill med hjälp av
ett behändigt EU-direktiv förbjuda det här.
Och nej, det lär inte heller hjälpa att man i butiken klistrar på en
lapp om att flaskan, burken, innehåller tvätt- eller diskmedel!
Det är farligt…enligt dem.

Även om medlen är så ekologiska att det faktiskt inte händer något ruskigt även om man
skulle tvätta håret med diskmedlet. Tänk…

Sedan kan man ju tycka att det ytterligare är aningen komiskt att Tukes, förutom då
att de skall värna över vår säkerhet också skall värna om ekologisk hållbarhet i samhället.
Ja, just det ja...

Och det ÄR bra att de har koll på saker och ting, inget illa i det, men när går det 
för långt, förbi den där gränsen då faktiskt den lilla människan också borde
ha, och ta ett eget litet ansvar?

Nåja, här satt jag då och rörde upp ett litet förhöjt blodtryck vid mitt morgonkaffe,
då jag plötsligt inser att hjälp, jag är ju själv en vandrande tidsbomb i galet många risker
för mitt eget och förmodligen andras säkerhet. 
I alla fall för de stackare som vågar sig innanför mitt hems väggar.

Behöver bara svepa med blicken en sväng över mitt hem för att inse vidderna
av mitt ansvarslösa beteende!

Vi kan börja i badrummet:

När jag kommer hem med tvättmedel (pulver) så häller jag alltid över det i en
stor gammal glasskål som jag har stående på arbetsbänken breved tvättmaskinen.
Den är fin, lätt att ösa ifrån och så försvinner en del av den där stickande 
tvättmedelslukten efter ett tag. 
Varför gör jag så? Jo för att jag är ändå en liten estet, och färggranna (och stora) förpackningar 
uppfyller inte riktigt de krav jag har på den fronten.
Jag är också bekväm, och effektiv (ibland) och vill ha mitt pulver nära till hands när jag känner för att köra en tvättmaskin. Lite så.

Min hudkräm från apoteket som jag älskar köper jag också i rätt stor, och rätt ful
förpackning även den. Så vad gör jag? Jo, häller över en lämplig mängd i en vacker
glasflaska som jag gillar att ha framme. 
Samma med tvålen, om jag använder flytande sådan.

I köket då? Jo där häller jag över; kaffe, ris, mysli, spagetti, vetemjöl, havregryn, kakao,
socker, salt i gamla köksburkar av glas som får stå framme.
Och nej, jag skriver inte på vilken burk innehåller kaffe och vilken vetemjöl.
Jag tror jag ser skillnaden.
Diskmedel häller jag också över i en vacker pumpflaska, som förutom att den
är just vacker så doserar den diskmedel lämpligt (läs lite mer ekologiskt).

Hjälp, vad annat gör jag? Jo, jo jag saftar mina bär, och häller det i gamla
vinflaskor, jag häller över mjölken i en kanna, jag flyttar över smöret i en 
smörpyts, jag lägger mina torkade örter i små keramikkrus.

Ute i trädgårdsskjulet har jag blomgödsel i en gammal syltburk, bensin i en
kanister (det har jag minsann fått fylla på i en alldeles omärkt plastdunk…)

Listan kan göras rätt så lång. Och tänk! Ändå har faktiskt ingen, av alla
de människor som kommit och gått och bott i mitt hus, någonsin hällt 
tvättmedel i sitt kaffe, tvättat håret med vetemjöl, blandat tvål i gröten.

Ingen har heller hällt tjära i gräsklipparen, tack för det, fast dunkarna liknar 
varandra rätt mycket faktiskt, kom jag på nu.
Man har väl ett luktsinne, om nu synen
och det övriga skulle vara nedsatt? Eller om etiketten skulle
vara nerkladdad eller till och med helt saknas?

Så på det sättet måste jag ju nog börja se mig som en inte så liten säkerhetsrisk.
Enligt Tukes.

*

Till all tur verkar det som om även det bland tjänstemännen på det här verket finns
någon, eller kanske några, som har tänkt till lite. Kanske väckta av det ramaskri på
sociala medier som den här nyheten väckt.
Skönt åtminstone att veta att det var fler än jag som satte det där kaffet i 
vrångstrupen!

Nu skall det då undersökas och vändas på papper och funderas och vridas på
om det kanske sen också skulle finnas någon liten möjlighet att kringgå det här
rätt galna EU-direktivet som alldeles tydlig i någon semesterstädning dammats av
och hamnat högst upp i pappershögen av andra EU-direktiv.

För om man får tappa upp bensin i vilken dunk som helst så 
skall man väl ändå få tappa upp ekologiskt tvättmedel i en liknande dunk?
Det senare sker dessutom under övervakning av butikspersonal, 
vilket inte kan sägas om bensinstationer. Dem har personalen
övergivit för länge sen, ju.

Så som världen håller på att utvecklas kan jag bli lite mörkrädd över att man 
så lätt verkar tappa bort den där sunda förnuftet i sina beslut på myndighets
nivå. Tänk om det fanns större frågor att ta ställning till, hur gör man då?

För det finns ju nog större frågor.
Och större säkerhetsrisker än jag.

Så vill jag tro i alla fall!


Och ni som sticker er in här hos mig, kaffepulvret är brunt till färgen,
luktar lite småbränt och strävt, det är den andra glasburken från höger närmast
vattenkokaren, och där finns en gammal silversked som borde putsas.

Om du sen sätter kaffet i vrångstrupen, ja si det tar jag inget som helst ansvar för…

Ja, lite så idag från,




P.s. Om någon undrar; vitlöken är bara en vanlig vitlök som inte har annat med inlägget att göra än att den får symbolisera det här med gräsrötter och sundhet….;)

För visst är sunt förnuft också en sundhet?

29.8.14

SÅ VAR DET DAGS DÅ...


…att trilla dit och skaffa sig en liten höstförkylning då, så
där lagom innan ens hösten hunnit igång på allvar.

Lillgrabben började för en vecka sedan med att komma hem från kompisen 
och se ut som något som katten släpat in, och nu var det min tur då
att snubbla in i snorträsket.

På torsdag morgon var det ett faktum att plocka fram näsdukar
och halstabletter och försöka undvika att se sig i spegeln så
gott det gick, för den där varelsen med ögonen hängande ner över kinderna, 
stripigt hår och rödfnasig näsa kunde väl ändå inte vara jag?

Till och med katten såg förskräckt ut…
Det här kom ju lite olägligt. Fast när skulle nu en förkylning komma lägligt, egentligen?
Mycket sällan skulle jag säga.

Hade en hel del inbokat på jobbet och annars också ganska bra flyt på där,
så nu blev det till att omorganisera tider och möten. Det fick mina snälla 
kolleger ta hand om. Tack!
Det känns alltid skönt att veta att man kan lita på gänget där när något
oförväntat uppenbarar sig.
En akut snorinvasion hör till dem.

Jag kommer förmodligen aldrig att sluta förvånas över hur enkelt en löjlig liten 
virusloppa ändå klarar av att däcka en annars frisk, vuxen person.
Från 100 till nästan 0 på några timmar bara.


Grabben låg riktigt utslagen ett par dagar. Vi kommunicerade mest genom
något lustigt teckenspråk, för det var aningen knepigt att begripa sig på 
hans hesa väsningar mellan hostattackerna.
När han blev bättre så kroknade jag då i min tur.
Nu var det jag som låter som en grottmänniska.

Tydligen sköter våra immunförvar sin uppgift på rätt lika sätt i alla fall.
Han sov måndagen igenom. Jag torsdagen.

Vaknade bara till några gånger för att kolla hur långt den där äldre grabben hade
hunnit på sin färd genom Baltikum och Europa med Salzburg som mål.
Jo, han bilar alltså ner, för att få med sig lite mer grejor som han behöver i studierna.

Vid midnatt fick jag en godnatt-hälsning någonstans-ifrån-den-polska-landsbygden.
"Fantastisk stjärnhimmel och koskitslukt."

Eftersom resan ner görs i en bil där man hjälpligt kan sova över i, lät det som om
övernattningsplatsen var hittad.

Skulle jag varit med skulle jag antagligen inte ens känt lukten av den där koskiten...

Idag, på eftermiddagen, började livet sakta återvända.

Hade planerat ett veckoslut på stugan med timmar i skogen på
jakt efter en och annan svamp som möjligen ploppat upp nu efter veckor av hällregn.
Än känns det aningen ambitiöst. Att ta sig till postlådan i morse var ju en utmaning i sig.

Men det har vänt. Även om hostan och snuvan finns kvar så har något hänt.
Min kropp tog fighten och verkar nu vara på offensiven och redo att be viruset dra dit 
det kom ifrån.

Tänk om kroppen ändå klarade av att själv jaga iväg också värre åkommor än
en ynklig förkylning? 
Så är det ju inte, det finns så mycket annat som kroppen inte orkar stå emot.
Och kanske just därför känns det extra bra att märka att även om 
en liten virus däckar en för några dagar, så funkar kroppen och slåss tillbaka.

Som tack för det skall jag strax bjuda mig själv, och lillgrabben på en bär-smoothie som
dräller över av vitaminer.

*

Medan jag suttit här och skrivit kom det ett meddelande från den andra grabben.
De är nu framme i Salzburg och skulle ta in på ett hotell.

Hotellet hade tydligen problem med sina datamaskiner och fick inte riktigt fram om 
det fanns lediga rum eller inte.
Under tiden som de i receptionen petade och letade så bokade grabben via nätet rum
till det samma hotellet, dessutom 30 € billigare än "över disken".

Kan bara gapskratta - vad gjorde vi innan internet?

*

Samtidigt kan jag ibland förbanna det också. Nätet.
Jag är lite av en nyhetsfreak. Har jag en minut över, så år jag in och kollar 
nyheterna på nätet. 
Jo, jag gör det om jag tar en kaffepaus, om jag måste vänta på någon till ett möte,
om jag har tråkigt en stund och även utan att jag har någon egentlig orsak.
Jag älskar att läsa nyheter. Jag vill förstå världen och allt som händer.
(jo, DET var ambitiöst så det räcker och blir över, 
och jag inser ju att det bara är ett fåfängt försök, men envist försöker jag göra det ändå)

Ibland undrar jag om inte det ändå var bättre om man hade sådär lagom
tillgång till nyheterna. I tid, menar jag.
Och att det också kanske fanns mer tid innan man publicera nyheter?
Att det skulle vara mer analytiskt än alla dessa korta notiser som pluppar upp
som de där svamparna jag föreställer väntar på mig därute i skogen.

Jaha, men nu snöar jag ju in mig på ett helt annat ämne…Kanske jag skall ta det, också,
i ett eget inlägg, någon gång.

Bara jag snörvlat och snytit klart här först!

Sådant idag, från;


27.8.14

EN LITEN, LITEN VÄRLD...



…stundvis slår det mig hur liten vår stora värld är, eller hur stor vår lilla
värld är. Beroende lite på varifrån man ser.

I morgon bitti vid femsnåret styr min förstfödda kosan mot Salzburg, som kommer
att vara hans hemadress i alla fall i ett år sådär.

2033 km bort, grovt räknat mellan tummen och pekfingret.

Det är långt, men känns ändå nära.

Han, å sin sida, har sin flickvän 7053 km bort. Det känns långt.
På riktigt långt.
De unga tu skall studera klart på var sitt håll. De har delat köksbord ett år nu, men
nu blir det en liten paus i frukostarna, om man säger så.
Snacka om distansförhållande…vad skall jag klaga som har
min karl på det banala avståndet av…ynka…70 km.

Och en yngre son på ynka 25 m avstånd, 
han som till sommaren flyttat ut i det dryga hundra år 
gamla torpet som stått där under syrenen i ändan av trädgården i, ja just 100 år.

Det är märkligt, och på något vis mäktigt att få dessa perspektiv på både
tid och avstånd serverad framför en.

I min trädgård står som sagt ett litet 100-årigt torp som sett en hel del det med faktiskt.
 Stockar som sett människor födas och dö. 
Förmodligen helt konkret. En vedspis som värmt och fött 
generationer. Det gör mig ödmjuk när jag tänder en brasa där, i spisen.
Jag, precis som generationer före mig. 
Jag gör det inte för att överleva. Inte för matens skull, inte för att stoppa kylan.
Jag gör det för att det är…mysigt. 
Känns nästan lite som ett helgerån. 

Min yngsta flyttar in där i torpet under sommarmånaderna. In där bland väggstockar som
upplevt både det första och andra världskriget. Torpet som byggdes då Finland var en del av Ryssland.
In flyttar han med uppkoppling till nätkompisar i Storbritannien, i Baltikum, 
i Skandinavien, i Australien, i USA. 
Ja all over the world.

I de här perspektiven vi har här på den här lilla jordplätten så känns det 
ju stort. Eller gammalt i alla fall. Men kanske inte så stort ändå?!
I Salzburg snackar vi ju lite längre historia än så…
Vi snackar gränder där Mozart tassat på.

1700-tal. 
Det känns genuint gammalt.
Lite mer gammalt än mitt hundraåriga torp.
Men även om Mozart låter gammalt, så gick även han i tiderna runt i gamla gränder.
I Salzburg har man ändå levt på sedan 15 f.Kr. så ja, det slår ju både 
Mozarts gränder och mitt lilla torp med några årslängder...

Men låt oss återgå till grabbens flickvän, hon som finns i Seoul.
Man räknar med att Koreas historia startat någon gång kring 2333 f.Kr.
Även om det funnit spår av avancerad kultur där redan 8000 år f.Kr.

Och någonstans här känns mitt hundraåriga torp som en tonåring.
Lite som den tonåring den inhyser under några ljusa sommarmånader.


*

När jag sedan tänker vidare. Det känns inte speciellt långt, 2033 km.
Dit grabben min skall slå ner sina bopålar för en tid i alla fall.

Och så ännu vidare…
Krisen i Ukraina kanske känns på något vis ändå långt bort, avlägsen.
Men till Donetsk är det bara 1587 km.

Och det är faktiskt närmare.


*
Det blir lite som ett emotionellt avstånd.
Vad man vill att skall kännas nära, och vad man vill att helst skall vara lite längre bort.

Men vår värld är precis som den är, och alltid har varit.
En liten, liten värld.

Något att tänka på?


25.8.14

HÖSTENS MJUKA NYANSER...




…jag tycker att jag kan se dem. 
Höstens mjuka nyanser. Lite här och där.
Det kryper inpå en lite så där utan att man märker det.

Jag tycker om det, även om jag inte riktigt känner mig klar med sommaren än.
Kanske för att det funnits så mycket annat som i år tagit utrymme.
Det har inte funnits plats för sommaren, så som den brukar vara.

Samtidigt får det mig att känna mig glad. Och tacksam faktiskt.
För när det där glada, lite sorglösa, lyckliga för det mesta faktiskt är en norm i
mitt liv, då är tillvaron väl ändå ruskigt bra, även om kriser kryper till och nära emellanåt?!

Det är alltid det där trygga vanliga som bär då när det behövs.
Lite som en kopp te åt engelsmännen.
Lindrar alla tänkbara kriser.

Men annars då?

Jo jag väntar att mina yogalektioner skall börja igen.
Har lindrigt sagt tappat bort mina yogarutiner, och det vill jag ju inte.
För de gör mig så gott!

Inte har jag varit ute och lunkat på i gränderna, heller.
Ömsom är det för hett och är det inte det så regnar det och
är det inte det så hittar jag på någon annan lämplig orsak.

Rädd för att jag igen får börja från noll med att hitta flytet i att ge sig iväg på 
en löprunda nu och då.
För jag tycker ju så om känslan - efteråt.
Ja just det ja, så har jag då gått och blivit vegetarian. Eller
sådär wannabe, för det slinker ju fortfarande ner både ost och ägg.
Och till och med någon fisk nu och då, mest för att det bara gör 
vardagen så mycket enklare med en tonåring som inte är vegetarian.

Det heter väl typ semi-lacto-ovo-vegetarian eller något annat obegripligt,
så jag brukar hellre säga att jag skippat köttet. Det blir enklare så.

Jag har ju funderat på att skippa köttet jättelänge. Alltså jättejättelänge.
Men sedan har det, skam att erkänna, mest fallit på att jag haft en hel drös med
köttälskare i min familj och i de värsta rusningsåren kändes det bara för komplicerat.
Men nu är läget annorlunda, lillungen 
(som förresten växt förbi mig med rasande fart, så lillunge är väl inte den bästa av 
benämningar men som min yngsta får han leva med det...)
har inte så mycket att invända mot vegetariska alternativ som innan då han
knappast frivilligt rörde en grönsak. 

Mannen som dyker upp till veckosluten, gillar ju nog kött, men 
käkar glatt vegetarisk hos mig.

Kanske det blir ett eget inlägg om varför jag valt så här?
Eller så inte, för nu när jag levt utan kött i snart fyra månader, så känns det 
inte något speciellt alls.
Rätt så naturligt faktiskt.

Främst är det ändå miljöaspekten som fått mig att ta det beslutet.
Och sättet hur man behandlar djur, ja ni vet.
Och det finns tusen och åter tusen åsikter hitåt och ditåt.
Viktigast tror jag är de där besluten man gör på sitt eget plan ändå sker med den
tanken att man kanske med sina ärligt sagt fjuttiga små val faktiskt är med i något
större. Om än med en löjligt liten insats.

Häromveckan, när sommarhettan stekte på som värst bäst skulle jag köpa mig 
något i klädväg som passar att ha på jobbet när termometern dallrade runt 32 grader.
Nå, det vet man ju att jag var olyckligt sent ute när det gällde att hitta sommarkläder.

Men jag hittade ett par nya höstskor åt mig.
Jag som älskar det där konjaksfärgade lädret.

Och jo, just här kommer mitt dilemma:
Läder är ju också djur. Som förmodligen levt sådär.
Jag väljer bort köttet för att jag är övertygad om att det globalt sett är
ohållbart att vi äter så mycket kött som vi gjort gör. Ur miljösynvinkel.
Samtidigt finns det ju de som äter kött. Mycket kött. Och då blir det djurhudar över.
Som det görs läckra skor av. 
Och eftersom man ju inte kan hindra att man äter kött, skulle det ju vara vansinnigt att 
faktiskt inte utnyttja hela djuret. Lite krasst tänkt; skadan är ju redan skedd.

Skulle det finnas skor av älgskinn eller andra vilddjur som fått leva utanför 
den här snedvridna produktionen av djur, så skulle jag kasta mig över dem.
Men det har jag inte hittat…

Men däremot är just de här dojorna tillverkade av vegetabiliskt garvat skinn som inte
innehåller kemikalier, och just då blev valet för mig ganska enkelt.

Som sagt, de små, små valen…

Nu får jag hålla igen, så just det här inlägget inte blir ett inlägg om varför jag
valt som jag valt.

Att det är knepigt att hitta sin egen nivå av vilka val man gör är bara förnamnet.

På finska finns ett uttryck;

Tieto lisää tuskaa
(ungefär; kunskap ökar smärtan)

som säger så bra vad det är frågan om.

Desto mer man sätter sig in i något, desto mer komplicerat och svårt har det en tendens att bli.

Det viktiga är ändå som sagt att lägga ribban på den nivå som känns okej för en själv.
Det värsta man kan göra är att inte lägga någon ribba alls!

Då är man bara en struts, som gömmer huvudet i sanden...



P.s Och dojorna ja:

Dem hittar ni här

20.8.14

NÄR HÖSTEN VÄLLER IN...



…så här snabbt har väl inte årstiderna kastats från den ena till den andra.
Eller känns det bara så?

Ena stunden är det hetaste sommar och nästa stund får man ståpäls bara av att gå ut till komposten.
Fast jag vet inte. Har det verkligen gått så snabbt, eller är det bara jag som går i mina egna
tankar och kanske inte riktigt märker de små ändringarna utan vaknar liksom till först när vattnet vräker
ner över mig och vinden luggar i hårtestarna?

När det gäller bloggandet, så är jag i en märklig brytningspunkt.
Att blogga om allt det där vackra och fina, kanske till och med lite ytliga i vardagen känns 
lite krystat just nu.
Det är ju som det nu är i livet, att svårare frågor kryper inpå och tar utrymme.
Det betyder inte att det som känts viktigt innan skulle försvinna någonstans, 
utan mer att det bara tagit ett steg tillbaka. Förvandlats till något latent som ligger och
väntar där på att tiderna blir annorlunda.

Brorsan blir inte friskare, någonsin, vi vet det nu. Det känns märkligt.
Samtidigt som jag känner, vet, att jag måste skrapa ihop styrka att vara den
starkare av oss, så känner jag mig liten. Stundvis väldigt liten.
 Att till hundra vara den som finns tillhands. Den som är närvarande.
Inte för att jag en sekund skulle tvivla på att ställa upp, det är fullständigt självklart, 
men det blir väldigt emotionellt och omvälvande att sätta sig in i en 
nära anhörigs sjukdom som det inte finns bot för. 
Sådant kryper in under skinnet.

Samtidigt har också andra som korsat min stig under perioder i livet fått
besked om riktigt jobbiga sjukdomar. De med.
Det är cancer. Hos någon lite snällare - om nu cancer någonsin kan kallas snäll?
Nej, det kan det nog inte…
Någon annan har fått beskedet om att det är frågan om veckor…
Någon drabbades av hjärnblödning mitt i sitt aktivaste liv.
Någon orkade inte, och valde en självvald väg bort.
Allt det här sätter dimensioner på min tillvaro just nu. Och det påverkar mig, naturligtvis.
Och mitt bloggande med det.


Kanske beroende på det är jag säkert mer än annars känslig för kriser och elände
ute i världen? 
Det är kanske så man funkar? 
När man inte blir påmind i sin närhet av livets avigsidor, kanske man då har lättare för att blunda att 
de finns någonstans därute. Bland de andra?


Jag följer med kriserna i världen med en nyhittad knuta av oro i mellangärdet.
Jag kan inte ens rå för det. Kanske är det så att när det egna lilla trygga livet blir ruckat så 
får man "på köpet" en förmåga, och vilja, att se lite längre än precis där runt sin egen navel?


Man har väl, tack och lov, blivit så pass gammal att en och annan kris redan passerat, så man vet att 
det här är nu och det går över. Det stormar just nu, men snart blir det stiltje igen.
Efter regn kommer sol - och tvärtom.
Så är det alltid. 

Men just nu har jag lite svårt för att hålla samma "nyans" på bloggandet som innan.
Jag har ju ändå aldrig haft som tanke att skriva om något speciellt ämne, här kommer mitt livs
händelser, nyanser och skeenden ändå alltid att på sitt sätt färglägga inläggen.

Nu är de lite fundersamma och höstigt dämpade. Färgerna.

Det är nu bara så...



9.8.14

ATT SLAPPA...

…det är liksom vår plan. 
Lillungen och jag kunde inte fort nog komma susande ut till stugan igår för att hinna kasta oss 
i havet och njuta av kvällens sista solstrålar.
Det var fredag och sommarhettan hade haft oss i sitt grepp hela veckan.

Aaaah, bara den där känslan när vattnet omsluter en och man blir av med 
den där kvava känslan som lagt sig på huden, i håret, inuti en.

Medan augustinattens mörker kröp närmare och närmare in i varje liten vrå,
satt vi på terassen uppkrupen i var sin stol och myste - och bara slappade.

Så man ändå behöver sådana stunder!

Gräshopporna spelade i gräset omkring, och nerifrån stranden hördes 
ett lojt vågskvalp.
Emellanåt mumlade vi små dåsiga meningar utan större innebörd 
till varandra genom mörkret.
Vi slappar ganska bra ihop, grabben och jag.

I måndag börjar skolan och vardagen dras igång på riktigt igen.
Sedan skall maskineriet stånka på, så där effektivt som det är tänkt.
Och så blir det ju.

Men nu är det alltså slappande som gäller.

*

Nu har det hunnit bli lördagsförmiddag.
Himlen är mulen men det är skönt varmt. Inte för, bara precis lagom.
Har samlat åt mig lite texter att läsa igenom, och även om det är torra faktatexter,
så känns det helt annorlunda att sitta på en klippa och beta sig igenom dem, än
inne i en mer strikt miljö. Det gör skillnad.

Sedan blir det att rulla ut de tvättade trasmattorna i stugan, och så småningom 
börja med bouillabaissen som jag tänkt servera till resten av de bästa när de anländer 
senare i kväll.
När skymningen åter sänker sig över klipporna tänder jag ljus, dukar bordet
och bär ut en skål med rykande soppa. 
Vitlöksdoft blandar sig med doften av tallsåpa från mattorna och röken från bastun som
stilla blir varm här intill.

Så har jag tänkt det. Lite så.

Men först måste jag bara slappa lite, lite till….;)

Kanske ta mig en simtur, kanske det ja!