nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

EN UNGE TILL ÄR FLYGFÄRDIG...

 … jaha, jaha, idag var det då dags för unge nro 2 att flytta hemifrån.
På något märkligt plan förstår jag det inte alls. Det var ju nyss han lärde sig cykla!
När jag började skriva den här bloggen var han en liten loppa på tio år, och nu packade
han då ihop sina pinaler, mest bestående av ett monster till dator, några t-skjortor och
några jeans. Några favorit muggar och glas och en mjukis och cykel, cykelhjälm.  En liten
kasse med böcker och cd-skivor av nostalgiskäl.

En kontorsstol och en fatboy.
Och en dyna.

Tänkte att aldrig någonsin kommer han igen att flytta lika light.
Nu flyttar han ju in i sin storebrors rum hos sin pappa. Rummet som
står tomt medan brorsan i sin tur yrar omkring tiotusen km bort.
Senast jag hörde av den grabben var det visst buss i 20 timmar till
Bangkok som var på agendan. 
Unnar mig själv en liten nostalgisk stund, tänker på hur oerhört snabbt livet ändå 
susar fram. Den tanken har väl ändå inte slagit någon annan 
medelålders någonsin? 
Nä, tänkte väl det…

Kanske ett halvsekel i år och utflugna ungar och en särbo som 
kanske kunde bli närbo och en längtan efter att bara resa iväg 
och inte ha så mycket grejer att ta hand om och kanske inte
heller så många tider att passa och framförallt inte ha
så många åsikter att ta hänsyn till. 
Det är ofta där mina tankefärder strandar.

Tänk om man inte skulle äga så mycket.
Utan bara kunna dra.

Läste i våras om Riitta Airos som sålde allt, och seglar nu med
sin ålderstigna hund, Cessi ensam mot medelhavet.
Med noll tidtabell.

Jag blir så skrynklig i själen av glädje när jag läser om sådant här! 

kommer man till hennes blogg.
Mest på finska, men med kort engelsk beskrivning.

Så hatten av för tjejen! 

Och hur mycket jag än älskar att skrota runt i min trädgård och pynja på med det
så har det väckts ett liten oroligt kryp i min själ.

Tidigare fanns det en sk kärnfamilj som knöts samman och kopplades ihop.
Man behövde finnas där och man var behövd och det var precis som det skall.

Men nu när lillungen också flyttat för att testa på att pröva sina egna vingar så
finns det naturligtvis en viss nostalgi-feelis över det hela.
Inte så mycket som jag hade trott innan, men lite.

Mest är det som ett konstaterande - nu är det dags för något nytt.
Har en stark tilltro till att också denna unge klarar sin första 
flaxande färd utanför boet. 
Och varför skulle han inte? 
Samma föda har han fått som storebror….*fniss*.

Men tillbaka till mitt. 
Jag tror jag har odlat mina rosor nog nu. 
Och ser fram emot en ny era i mitt lilla liv då det nu finns mycket mer utrymme för 
nya stigar att gå, nya platsar och andra små verkligheter att upptäcka och 
besöka, föreviga och snusa runt i, och kanske skriva om.

Jag kanske inte köper mig en segelbåt.
Men lyfter hatten för alla de som gör.

Prövar sina vingar.
Är man sedan 17, 47, 67 i år eller vad.

Alla borde någon gång kasta sig och kolla.
Kanske vingarna sen också bär. 
Fast man tvivlade.

Kanske vi alla är mer flygfärdiga än vi tror?


ÅRETS FÖRSTA...

…från frysdisken.
Men ändå.

Jag gillar kräftor. Starkt. Det är bara så.
Så om nu någon i sin enorma vänlighet vill bjuda mig på 
ett hastigt hoprafsat kräftkalas, så är jag minsann inte sen på att 
hojta att jag är såååå med! 

Det här att få sitta och pilla och knåpa med sin kräftor medan
natten mörknar, fingrarna blir kladdiga och glasen med rosé fylls på.
Ljudet av röster blir lite högre och åsikterna måhända lite skarpare  
medan kvällen lider och munturerna måhända blir lite, lite lulligare.
Men jag älskar det! 

*


För att det är augusti.
Och enligt mig har vi tre underbara månader framför oss.
Augusti, med sina ljumma, mörka nätter 
(okej…dagarna borde bli lite varmare för att det skall funka,
men så där i teorin, och under andra somrar…)

September med hela sin mildhet.
I väder, i skörd, i färger, i..allt.
Undrar om inte september landar som etta för mina favoritmånader.

Och så oktober. 
Med sina kontraster.
I ljus, i färger, i temperatur, i väderdramatik.
Oktober kan vara sommar och vinter, helt beroende på år.

Tänk ändå vad allt fint vi har framför oss! 
*augusti-september-oktober*
Innan november stryper ner allt i grå dimma och man
försöker hyperventilera fram till mars igen.

*

Märkligt det här med vår årscykel här i nord.


Men nu är det tid för kräftor, och sköna
samtal i en allt mörkare natt.

Tror bestämt jag skall göra om det här.
Med kräftor, vänner och augustinatt.
Och rosévin.

Japp! 


VAKNAR TILL HAVSBRUS...

 …är nog alltid lika underbart. Bara att just den här
sommaren hade jag nog gärna någon morgon vaknat till en havsvik som 
inte brusade och inte bubblade vilt och bara höll sig lite lugn ett tag. 

Samtalsämnet nro Ett bland semesterfirare är alldeles säkert vädret i år. 
Och om man nu skall vara ärlig så har det åtminstone varit rättvist kyligt och kallt 
och regnigt åt alla. Som om det nu skulle vara någon tröst - för nån?

Men här vaknar jag alltså, till tärnornas skrän och havets brus.
Inte klagar jag nej. Men ändå…ja ni vet?!

En fördel är dock att här ute kan man strunta i att fixa håret, 
i den här vinden står testarna ändå rakt upp och rakt ut och i 
ärlighetens namn så gör det att de flesta ser ut som om man inte tvättat
året på ett år eller så.

Ja,ja…sitter och lyssnar på ett morgonprogram på radion, lördax och
där skall de strax börja tala om krig och kriser, och
vips känns mina små vardagskriser inte speciellt besvärliga alls.

Jag skulle ljuga som en tonårig snattare om jag sade att jag inte hade låtit tanken
smyga sig in i mitt innersta fundersamma jag.
Bara det att jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till de här tankarna.
Något mycket primärt i mig säger att så som världen ser ut i dag, så kan det 
bara sluta i en, om inte krig, men i något stort och mycket omvälvande
för att helt enkelt få mycket "rensat" av system som blivit alldeles för
tungrodda och som kanske inte kan köras ner på annat sätt…

Varifrån kommer alla dessa tankar i mitt huvu?
Egentligen skulle jag så mycket hellre sätta fokus på om mina naglar är lackade
eller inte när jag skall på jobb, eller om jag borde köpa nya skor…

Förmodligen skulle jag ha lugnare sömn och mindre rynkor i pannan om 
det vore så väl, men man kan väl inte alltid välja sina tankar?

*

Visst det finns en härligt, rörig samling ytligheter och så i mitt liv också,
och tack och lov för det! För det kanske också är så att det ytliga bär
och får en att flaxa fladdrigt över eller igenom en del av världens dåliga
nyheter. Men att helt stänga ögonen och öronen och hjärnan för vad som
är på gång ute i världen är i min värld lite skrämmande.

Vi har i historien sett hur mycket vansinnigheter lyckats genomföras bara genom 
att människorna, folket, blundar och vill inte se. Eller kan inte.
Eller bryr sig inte.
Ett krig, eller en konflikt nu, skulle knappast bli som kriget senast.
Det finns andra vapen att ta till, andra kanaler att slå ut samhällen på.
Eller en mix av det. 
Som vi i går kväll satt och diskuterade med lillungen; 
när kommer man i framtida historieböcker att läsa att den teknologiska eran startade?

Vi talar nu om en framtid där Internet of things är en självklarhet. Där ditt kylskåp
kanske i framtiden skickar meddelanden till din läkare, din arbetsgivare, eller ditt
försäkringsbolag om vad du äter. När dina skor meddelar hur många steg du tar per dag.
Men när började den här nya tiden? 
Var det redan på 1980-talet när mobiltelefonerna kom, de första. 
När internet blev vanligt. 

Det är knepigt att när man är mitt i något se hur man kommer att se på det i framtiden.

Och med den tanken som ändå på något sätt är riktigt främmande;
tänk om det tredje världskriget - eller vilken kris vi nu kan ha på kommande - redan
finns här? Vi har bara inte kapacitet att se det nu.
Vi får vara efterkloka och om tio eller tjugo år sitta där vid våra rödvinsglas
framför brasan och och humma antingen; 
-ja herrejee…så vi oroa oss i onödan då 2015!
eller
- om vi bara sett då vad som var på kommande år 2015!

Oberoende så går sommaren, den som inte riktigt var, mot sin egen höst.
Vassen rasslar som den bara gör i sensommaren. 
Skogen är smällfylld av kantareller och det är ju här och nu
som ändå gäller. Bara det att man ofta tar sina tankar med sig 
hur här och nu man ändå är.

Kan hända förutom just nu då jag tycker blåsten över fjärden nästan
lyckas brusa sönder varje tanke jag har. 
Näsan rinner i vinden, jag går in för att hämta sockor och filt över axlarna.
Fingrarna är lite stela av kyla när de dansar över tangenterna.
Solen som kommer och går, mest går värmer så där.

Här tar vinden över och kyler ner varje liten solstråle.

Och nej, det är inte precis så att man längtar sig sned att få hoppa i böljan den blå.

Jag blundar och minns somrar då man tacksamt kastat sig i plurret och låtit havets vågor 
svalka ner kroppen. Hur man kommer upp uppfriskad och härligt sval.

Nu är man liksom härligt sval redan i starten.
Och bara om man vill känna sig nerkyld så är en simtur ett alternativ att ta på allvar.

Sådant idag.

*

OM ÅLDER...

I mars i fjol, 
bestämde jag mig för att testa hur grått mitt hår är, 
men framförallt testa hurdant mitt gråa hår är, 
för att jag har gråa hår, det har jag vetat redan länge.

Nästan ett och ett halvår tog det innan så mycket naturellt hår vuxit fram 
att jag på riktigt kunde bilda mig en mening. 
Och försöka vänja mig.

Det gick så där. Jag hade faktiskt trott - och hoppats - på att det varit mer vitt,
mer stålgrått och väldans mycket mindre landsvägsfärgat, som sliten asfalt, typ.
Visst, jag har faktiskt fått komplimanger - av både kvinnor och män, men det som 
jag också märkt är att man liksom blivit osynlig i sin gråhet.

Nu har jag väl knappast någonsin varit någon strålande skönhet, men någon blick
har man väl fått genom åren…*ler*.

Men som grå som sliten-asfalts-grå…ja, det duggar inte alltför tätt av blickar om 
man säger så.

*

Men det var ändå inte för den skull jag blundade i frissa stolen och sa ja, KÖR, nu blir 
jag brunett igen. 
Det var för den där trötta looken som jag mötte i spegeln, också de dagar då jag
inte ens var speciellt trött som jag aldrig riktigt vande mig med.
Hade det grå varit otroligt vackert och stiligt (som hos min faster i tiderna) så jo.
Men nu var det ju inte det. Nej.

Så det blev att hoppa i målburken.
Ser jag piggare ut nu - nå nja…men åtminstone känner jag igen mig.
Och det är ju en fördel, det med. 

*

Tänker på mig och min livssituation.
Har precis (om någon vecka) sparkat ut mina ungar i stora världen och
boet är tomt. Och det är på gott och ont.
Samtidigt som det naturligtvis är lite vemodigt att vara själv igen, 
så finns där en underbar frihet i det hela.

Missförstå mig rätt - jag har nog aldrig upplevt mina barn som det 
minsta betungande. Eller jo, kanske lite då midsommaren 1995 
och var det nu….2003 i januari?
Ja, men ni förstår? 

Och visst, det siktas en "frihet", helt ny.

Tänker samtidigt på min mamma som ju fick mig rätt sent i livet och som 
då hon var i min ålder hade en dotter på fem år…
Bara tanken på att jag skulle ha en femåring, någon liten person som
inte ens börjat skolan än, inte skulle göra det på ett par år.
Och så nästan ett sekel som skolbarns-mamma på det.
Det känns konstigt att tänka så. 
Nu när jag själv är i gråa-hår-åldern.

Minns att min mamma så ofta sade att hon var så glad att hon fick mig. 
Tack för det, lilla mor, numera i himmelen. 
*hjärta*

För det gjorde att hon brydde sig om att hänga med i utvecklingen på ett helt annat sätt än
många av hennes jämnåriga vänner. 
Och jo, visst, det var sextio- och sjuttiotal då och utvecklingen kanske inte riktigt gick 
i samma hisnande takt som nu, och möjligheterna att vara "uppkopplad" på allt nytt
var nog inte alls de samma. Men ändå.

Det är viktigt att hänga med. Att aldrig ge efter och ge upp för utvecklingen.
Att alltid möta det nya med nyfikenhet och vara intresserad.
Att öppna sin själ för nya intryck, nya innovationer, nya påfund.
Att aldrig sluta vara nyfiken.

Av de grå, är det ju ändå de små grå innanför skallen som är viktigare, än de utanför.


Hmmm….det blev (igen) ett inlägg där tankarna kanske flyger snabbare än 
mina fingrar rör sig över tangenterna och den där slutliga slutklämmen 
nog uteblev. Igen.

Men summasummarum, jag är återigen brunett.
Känner mig inte en dag yngre, ser knappast yngre ut heller, men
känner mig ändå mer som jag när jag ser mig i spegeln.

Kanske det ändå är så att det tar längre tid för själen att 
bli gråhårig än det gör för håret att bli det.

Och jag tror jag skall vänta in själen en tid än.

*

Och så är man ju just så vacker man känner sig! 
Lite naggad i kanterna kanske av ett och annat år som
svept förbi. 
Bara att inse…även en smått tuggad blomma har sin skönhet.
Eller hur?!!!





I ODLINGSLÅDORNA...

…frodas det, och även om en annan kanske stundvis har morrat över Det Dagliga Regnet,
men om man valt att odla i pallkragar, så är det, kanhända,  snudd på den perfekta sommaren! 

Samtidigt när jag står där och plockar mina ärter så kan jag inte låta bli att låta tankarna
gå till dagens stora samtalsämne där en sannfinländsk politiker uttryckt sig 
skrämmande idiotiskt och inskränkt. Och nej, vad han sagt är
inte värt att upprepas, det är bara smaklöst.

Men det får mig att tänka att tänk om vi alltid varit så inskränkta som den här 
personen nu vill att vi skall vara? 
Vad hade vi ätit då? Odlat?

Om intryck och nya idéer som kommer "utifrån" alltid varit ett hot och borde
bekämpas - hade vi käkat bark och…ja vadå? 
Gamla älgar? 

Jag blir så in i hjärtat ledsen för jag upplever att mitt land hela tiden
backar i utveckling och blir enkelspårigare och…andefattigare.
Om vi inte hade fått intryck utifrån, med människor som kom utifrån.
Hade vi ens käkat den så älskade finska knölen - potatisen?
Den var ju en underlig och lite skrämmande grej i tiderna.
Nu är det väl bara ren och hjortron som är mer "finskt" än potatisen.

Kanske karelska piråger då? 
Ni vet de där salta bakverken av vatten och råg med risfyllning.

….vänta nu? RIS, det växer väl inte här i våra mossiga skogar?
Hur sjutton kom det sig att riset landade i vår djupa kulturmat?
Och morotslådan, den som finns på nästan alla finska julbord 
(och som rätt få på riktigt vill käka av, 
men som hör till, där är också ris en ingrediens.)

Ååååh, jag blir så TRÖTT i huvudet av detta.
Jag hade hoppats på att mitt land skulle utvecklas…
…hade hoppats på att sannfinländarnas retorik bara var en bubbla…
….men det är inte.
Och jag är ju en minoritet i mitt land. En finlandsvensk. Min familj har visserligen
traskat här i århundraden, men aldrig har jag upplevt att det ifrågasatts som nu.
Det känns lite…underligt! 
Svenska rötter har det funnit i Finland i tusen år. Ändå är det som om även vi blivit en 
utsatt grupp på något vis. Vi behöver plötsligt förvara vår rätt till att få använda vårt språk på ett sätt som vi aldrig behövt någonsin förr. 

Tvångssvenska i skolor och rätten att tala sitt modersmål på sjukhus, i rättssalar.
Jag tror inte att någon finlandsvensk tycker att det på riktigt är jobbigt att tala finska i
matbutiken, eller i posten, eller på bibban.
Det är när livet krisar, av olika orsaker, som man märker att det är knepigt att 
formulera sig på ett annat språk än sitt modersmål.
Hur duktiga vi än är på språk, så ropar vi först hjälp på vårt modersmål.

Och det vet jag, av egen erfarenhet och av att hört så många människor i nöd som 
berättat att då "tappar" man alla andra språk, även de man behärskar bra.
Hatten av för Sverige, som jag vet på många håll försöker ordna tex åldringsvård 
för sverigefinnar på deras modersmål - finska. 

Medan mitt land går i motsatt riktning...


Lyssnade på en intervju av en av de som kallat ihop till en marsch i Helsingfors och Tammerfors
FÖR ett multikulturellt Finland. Nu minns jag inte hennes namn, men hon berättade att hon bott i tjugo år i Sverige och nu tillbaka i Finland upplever hon att vi inte kommit så långt på vår väg mot 
öppenhet och så. Jag tror att det faktiskt är värre än så.

Vi har varit öppnare, fördomsfriare, mer internationella och välkomnande.
Vi återgår till något jag har så svårt att godkänna.
Att portar stängs. Mentalt. Inne i hjärtat hos människor. 
DET skrämmer mig.

*

Som minoritet i Finland så har jag faktiskt väldigt sällan direkt mött språkhat från 
finskt håll mot mig personligen.
 De flesta har under alla mina år här i detta land mött mitt svenska modersmål
med milt överseende då jag stapplat på finskan (trots att jag är hyggligt bra på det - men det 
är inte mitt modersmål). Men så har jag både bott i områden med svenska som
majoritetsspråk och haft fördelen att få jobba till nästan 100% på svenska.
Så vad vet jag?

Nå, ingenting.

Min äldre son fick ju tänderna inslagna för att han talade svenska på fel plats för något år
sedan. Och min brorsa berättade att han nog inte i tiderna brydde sig om att 
föra fram att han var finlandssvensk för att helt enkelt slippa bråk.
Det är säkert inte helt ovanligt.

Men jag har inte någonsin känt en avoghet mot mig pga mitt modersmål.

Tills i somras.

Under, inte bara ett utan faktiskt ett par, tre, tillfällen då jag reste runt i Finland
så stötte jag på det här.
Skulle det ha skett bara en gång så hade jag satt det på kontot att 
människan nu bara inte hade den bästa av kundservicedagar, eller hen
hade en dålig dag. Eller…till och med; något i mig gjorde att kemin inte
riktigt möttes. 

Men flera gånger? 

Och det mest obehagliga var att människan var hur glad och vänlig som helst 
tills jag antingen talade svenska med sonen som oftast var med. 
Eller jag skulle betala något med mitt bankkort, och eftersom kortet "talar" svenska
i maskinerna så byttes attityden direkt.

Och DET var nytt. Det har jag aldrig stött på tidigare. Aldrig någonsin. Före nu.

Inte så att jag skulle ha blivit hotad eller så, absolut inte! Men
en tyst, stilla, avighet; "hon är en sådan som vill att mina barn
skall läsa "pakkoruotsi"

Och det behövdes ju bara att jag mötte denna "kyla" på ett par, tre ställen av de tiotal ställen 
vi besökte, för att det skulle kännas lite smått…otrevligt faktiskt.

Helt nytt för mig. Kan bara föreställa mig hur det känns för en invandrare att landa här.
Jag har ju ändå nästan ett halvsekel av "välbemötande" bakom mig och ändå reagerar jag…

*

Så läste jag idag en artikel i Helsingin Sanomat om Alma Pöysti som 
är en finlandssvensk skådespelare som nu flyttar till Sverige. Och tidigare har det 
också varit artiklar om att allt fler finlandssvenskar väljer att flytta västerut.
Det finns säkert många orsaker till det.

Men det är de hundratal kommentarer till artikeln som gör mig beklämd.
Övervägande många tycker att svenskan i Finland är en belastning.
Att läsa att man kunde sälja Åland till Ryssarna för Åland bara är en belastning för det finska
folket för där pratar man ju bara svenska. 

Men ett är säkert…det här landet blir inte en vänligare plats för dem som 
är ens lite annorlunda än skogsfinnen.
Vare sig vi kom förra veckan till landet eller varit här i tusen år.

Och DET skrämmer mig. 

*

Men jo, ärterna var gudomligt goda ju!