23.11.14

SÅDANT DÄR BARA-VARA-VECKOSLUT...

…och oj, oj och oj, vad skönt och behövligt det har varit!

Absolut inget, i n g e t  alls, inbokat om man inte räknar med fredagskvällens
bio-chaufför för ungdomarna dit.

Jag är hemskt svag för då dagar bara får bli som de blir.
Och man får gå lite på känslan vad man vill göra. Och känna efter om man nu
vill det över huvudtaget.
Extra skönt med ett sådant veckoslut just så där innan adventstider och
den där julhetsen som ,hur man än försöker värja sig, ändå har en tendens 
att komma krypande och kasta sig över en när man minst anar det.

Idag blev det att sova så där underbart länge att det är snudd på att det inte
är okej att göra det - om man inte är en tonåring eller så.
Och det är rätt länge sedan jag kunnat dra på den strängen…

Att vi överhuvudtaget lyckades ta oss upp från bolstren under dygnets ljusa timmar är
nog att tacka brorsans hund för. DEN verkar inte ha någon som helst sorts inbyggd 
veckoslutsklocka i sig alls och tycker att det minsann är läge att få käk samma tid på
morgonen vardag som helg! 
O my, vad den hunden har mycket att lära sig ännu om vanorna
i det här huset! 

Och oj, vad den hunden ännu har att lära sig att veckoslut med inget inbokat alls
oftast betyder promenader ut i naturen. Just den biten tror jag inte den har något emot alls.

Inte jag heller.
Jag kunde vandra dagarna i ända.

Fick medlurad lillungen och särbon och packade ryggsäcken med kaffe och kakao och 
smarriga smörgåsar på nygräddat skärgårdsbröd 
(på tal om det ja; DET receptet skall jag dela med mig - det är det bästa av alla skäribröd jag bakat någonsin!)

De ljusa timmarna i november är ju inte så många, och om man dessutom är lite söndagssen i starten,
så blir det kanske inte så långa vandringar men ändå lagom att hinna kasta av sig
åtminstone lite av sin stress och vardagsbekymmer och allt det där som så 
illvilligt vill sätta sig mellan skulderbladen och knyta ihop sig där och bara mola på.

Medan vi gick där så kom vi in på det här med hur viktigt det för många är att 
visa upp en fasad och kanske försöka vara något annat än vad man är.
Att man så gärna lyfter fram något som kan få en att verka lite häftigare än vad man
i verkligheten är. Att man skall passa in någonstans.

Intressant diskussion i sig. 
Plötsligt började jag bara sprutskratta.

Det jag älskar mest att göra på mina lediga dagar skulle nog inte vinna någon
tävling i den sexigaste fritidssysslan precis.

Jag menar; det finns nog inte så himla många som tycker att en promenad
på några kilometer i novemberslaskig skog är det absolut bästa man kan göra en
ledig söndag. Eller…?

Jo, jag kanske har ett par sådana här i soffhörnet med mig just nu.
(Jag tror faktiskt de andra tvåbenta gillade det också - i alla fall lite)

Novemberslask kan faktiskt vara lite bättre än sitt rykte - om man bara ger sig ut.
Så länge det är ljust. Och det är ju inte så länge, så det är kanske mer det som är problemet?

Kom på att det inte är novemberrusket i sig som gör mig taggig och avig inombords, 
det är avsaknaden av ljuset som gör det!
Så lite snö(slask) som får allt att vara lite, lite ljusare gör underverk!

*

Och snart blir det att tända ljuset därute i buskar och granar, i 
fönster och på trappor - undrar hur prima det kommer att kännas!

I väntan på det - en skön novembervecka till var och en.
Njut av…eh…november!




22.11.14

KAVELDUN OCH NYASTE NYSNÖ...




…där mot eftermiddagen hann jag ge mig ut en sväng. 
Jag har en alldeles favoritåker en bit från mitt hus som jag av
någon outgrundlig orsak gillar lite, lite mer än 
alla andra åkrar. Jag gillar skogen där runt, och traktorvägen lite mer
än andra traktorvägar och jag vet faktiskt inte ens varför!

Vid åkerkanten finns ett jakttorn och många är de gånger jag varit på väg att vika in på 
skogsvägen för att gå en sväng runt åkern nu under hösten, men nästan varje
gång har jägarna varit där före mig. 
Och förutom att jag gärna ger förtur åt jägarna, och även om jag 
skulle ha all "rätt" i världen att gå där jag med, så känns det liksom 
inte helt hyggligt att ta hundarna ur bilen och så…

Isynnerhet som min hund visar tydliga jaktinstinkter.

Det är lite nytt.
Visserligen har hon varit så där lite på spåret innan också, men
nu den här hösten, då hon fyllt 4 år, har det riktigt blommat upp.

Synd…för numera är det bara att glömma att ha henne lös om det finns
minsta tillstymmelse till spår i närheten. Och det finns det ju typ hela tiden
i naturen. 

Och fast hon annars lyder och kommer på kommandon så händer något
knäppt i skallen på henne när hon får vittring och det är som om
hon försvann in i sin egen bubbla och varken hör, ser, eller känner
att jag står där och ropar, visslar, hoppar och har mig, 
lockar med gourmetstektaskinkbitar med leverkorvstopping.
Lirkar och ryter om vartannat.

Det är rätt lönlöst.

Det här är min första hund ever med jaktinstinkt av den här kalibern.
Lite synd att jag inte jagar, och kunde utnyttja henne till det hon alldeles
tydligt har talang för.

Och brorsans terrierherre…ja den gör mest som hon. 
Så skulle min sticka så hade jag antagligen vips två hundar på rymmen.

Så, ja vi håller oss lite undan när det är jakt-på-riktigt-på-gång.


Men idag var favo-åkern tom på jägare.
I årets första nysnön som föll igår kväll fanns massor med hjort, rådjur och älgspår.
Inte undra på att stället är populärt bland jägare - också.

Jag tycker inte om snö så där generellt.
Inte om vintern heller.
MEN!

Det är något alldeles fantastiskt fint med årets första snö. 
Isynnerhet som den har den goda smaken att komma i lagom dos - 
inte en meter på en gång.

Ljuden, ljuset, dofterna och hela känslan blir så härligt annorlunda med
lite snö. 

Jag blir lite småförälskad i den första snön varje år.

Den förälskelsen går över, det vet jag också, och snön och vintern
kommer att kännas tjatig…tjatig…tjatig! 

Men just idag är den bara fin och ny och doftar gott!




Även om inte färgerna i naturen är så där väldans färgsprakande vackra
just nu, så kan jag ändå längta ut på nytt nästan så fort jag hunnit in och fått
tårna upptinade.

För visst är det något fulsnyggt i kaveldun i nysnö?
Och i allt det där andra bleka och avskalade?

Svartmesen håller nog med.
Tror jag?




16.11.14

UTANFÖR...

…mitt fönster.

Om jag hade tid, och möjlighet så kunde jag sitta i timmar och bara
tokglo på fåglarna som kommer och äter till fröbaren.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka flyger de.
Och jag vet få saker som är så rofyllt.
Som att sitta och glo.
Och låta tankarna vandra.

Nu händer ju det här väldigt sällan.
Som jag ges möjlighet att sitta och glo.
När jag sticker iväg på morgonen är det mörkt, 
och mörkt är det när jag kommer tillbaka på kvällen.
Så mörkt att jag får ta till pannlampa för att kolla om fröbaren 
behöver påfyllning.


För oss som gillar att röra oss i naturen är det här en
riktigt jobbig årstid.

Vardagar kan man liksom bara glömma att det hela.
Om man som jag har ett levebröd som kräver
någon form av närvaro - fysisk i alla fall, helst också mental - vill säga.

Veckosluten är så korta så korta, med så mycket som man 
skall hinna uträtta - och om jag inte räknat helt
fel - så har vi en liten adventstid på intågande också
som pockar på uppmärksamhet i form av diverse
sysslor därhemma som bara…ja, hör till.
För att det skall bli på riktigt. Det här med julen.


Sen kan det ju vara hemskt intressant hur annorlunda
det här med jul ändå kan bli under en enda liten människas 
vandring på jorden vår.

Om vi tar och bara snabbspolar mina jular med 10-års intervaller:

Jag som åtta åring: (1974)

- Här har vi min barndomsjul när den är som bäst.
Godis. Godis.Godis. Gottebord.
Julmiddag (som tog sådan tiiiiid att ta sig igenom)
Julklappar och så någon julklapp till.
Vinterväder. Skidturer med familjen. Mandariner. 
Spel. Afrikas Stjärna. Monopol. Mer mandariner
Familj.
Tid.

Jag som 18-åring: (1984)

Godis. Godis. Godis.
Julmiddag (som verkar gå rätt fort numera…)
Julklappar, färre men mer värdefulla. 
Vinterväder, men nu teater och kultur på mellandagarna.
Mandariner och glögg.
Diskussioner och promenader och kultur.
Familj och vänner.

Jag som 28-åring (1994)

Mamma. Jag. Till en 5-åring. Egen familj.
Byggt ett hus. Är värdinna för släktens julmiddag.
Godis.
Julmiddag (går väldigt fort att äta - "och ni skulle bara veta 
hur många timmar det tog att tillreda det hela, PUST")
Isynnerhet som jag fått för mig att faktiskt göra ALLT själv.
(från att salta skinkan själv, baka bröden, egen ost…hur tokig får man bli?)
Julklappar, fast mest åt de små. 
Vi går in för "bara-en-gåva-per-person"-linjen.
(Tack och lov för det!)
Familj och släkt och vara tillsammans.
När julen dukats ut drar man in ny energi för då kommer;
Nyårsfester med vänner där man verkligen tar ut svängarna…
Champagne och fyrverkeri. Hela köret...
Och ungarna - de parkeras hos diverse mor- och farföräldrar.
Bäst så…;)

Jag som 38-åring (2004)

Mor till en 15-åring och en 6-åring.
Flyttat in i nyrenoverat gammalt hus. Julvärdinna för släkten även nu.
Intensiv jul. Jobbar med något som har sin försäljnings-topp 
på julen. Jobbar mycket och det blir långa dagar.
Försöker knåpa ihop en fantastisk jul på småtimmarna.
Riskerar att göra bort mig och somna med pannan mot julskinkan under julmiddagen! 
Bjuder på en jul för föräldragenerationen, för de jämnåriga, för tonåringen 
och för den lilla skrapabullan. Lite av allt åt var och en.
Jag är på min kreativitetstopp när det gäller att fixa och dona.
Mandariner. Och godis. Lite.
Nu har vi dragit ner på konsumtionshysterin och ger bara julklappar åt
de som är omyndiga enligt ålder...
Och jag tar en tyst promenad för mig själv på juldagen.
Bara hunden och jag.


Jag som 48-åring (2014)

Ja-a…det återstår att se.

Många gånger har jag drömt om den riktigt, riktigt på riktigt, enkla julen.
Helst ute på stugan.

Utan femton olika sillar, utan mat i galet överflöd.
Utan…ja ta det lite mer avskalat bara.

En riktigt enkel jul.

*

Få se hur det blir?

En enkel jul på stugan förutsätter också en
jul utan mycket snö - man måste liksom kunna ta sig ut dit.

Återstår att se hur det blir.
Julen i år.

Sådant funderar,


7.11.14

ÅÅÅÅÅÅHHH…FREDAAAAG...




…jag kan inte minnas när jag tyckt att det är så skönt med fredag som idag!

Jag kryper upp i mitt soffhörn, tänder de där obligatoriska ljusen, häller upp
ett glas rödvin och bara andas fredagkväll med alla sinnen.

Men! 
Först av allt; TACK för de innerligt värmande kommentarerna i mitt förr inlägg.
Ni skall veta att det värmer in i själen! 

Det är nu som det är med livet, det kastar en lite hit och dit, upp och ner…
Samtidigt som mycket ändras, inte bara hos den insjuknade, 
vid ett besked om obotlig sjukdom, så fortsätter mycket precis som
förut. Vi drar de samma skämten som alltid, brorsan och jag.
Det känns som alltid, och ändå så annorlunda.

Brorsan är fortfarande på sjukhus, men läget är stabilare nu och det
gör att jag igen kan andas lite friare, slappna av i axlarna och åka hem
till de mina på fredagskvällen.

Krypa upp i soffhörnet, tända de där obligatoriska ljusen, hälla
upp ett glas rödvin och bara….vara! 

Snurra runt på nätet, läsa bloggar som jag inte hunnit besöka på en tid nu.
Slappna av. 

Jag funderade länge om jag skulle skriva mitt förra inlägg.
Samtidigt som det kändes väldigt, väldigt privat, så kändes det 
väldigt, väldigt konstigt att lämna det borta.
Det är ju en del, en stor del, av min vardag just nu.

Men det fick mig att fundera.
På det här med manligt och kvinnligt, och nu
är det bäst att jag klämmer in en lite varning för starka generaliseringar, 
bara så ni är beredda.

Nä, men det har råkat sig så att jag under en tid nu har smurfat runt en del på 
bloggar som jag inte vanligen besöker för att jag sökt info, erfarenheter, åsikter, om en 
viss specifik sak.

Jag har nämligen läst om våra nationalparker och då är det skoj att läsa
bloggar om människor som skrivit (och fotat) då de besökt dem.

Nu är det säkert rätt lika mycket män som kvinnor som gillar natur, friluftsliv och
att besöka våra nationalparker. Och som bloggar om det.
Men sättet som de besöken beskrivs i bloggar varierar faktiskt så till den
grad, att jag vid något skede började haka upp mig på det.

För det fösta, det vet vi. Män skriver (oftast) om något specifikt ämne.
Om vi tar det här med friluftsliv och nationalparker så är det mycket fakta
(tack för det!) och främst praktiska saker som vad som var bra att ha med sig, 
om däcket gick sönder på cykeln (dålig väg), om veden vid grillplatsen var torr.
Mycket informativt och bra!

Medan kvinnor (lite oftare) också beskriver stämningar, hur det kändes.
Hur allt liksom påverkar lite på allt.
Och hur man upplevde utfärden.
Det blir mer personligt. Det blir en kontaktyta till på något sätt.

Om det sedan är mer intressant att läsa är ju upp till var och en som läser.
Och okej, det här är galet generaliserat, och det varnade jag er redan för,
men det var intressant att verkligen kunna se en liten tendens till att 
kvinnliga bloggare verkligen lättare smyger in små personliga känslofrön
 lite här och där. I synnerhet om det fanns något under ytan 
som påverkade hennes stämning "för dagen" så 
fanns det ofta med.

Så visst män och kvinnor är olika - varför skulle det inte också synas i
bloggvärlden? Allt annat vore väl onaturligt?

Så samtidigt som jag upptäckte det här då jag läste om
friluftsliv så insåg jag att det skulle kännas väldigt konstigt att lämna
min brors sjukdom, hans resa, utanför.
(Tuvull är ju inte annars heller någon strikt sak-och faktablogg precis...*gapskratt*)

Och eftersom det kommer att påverka mig och mitt liv och leverne
en hel del, så skulle det bli haltande att utestänga det.

Jag kommer nog inte att gå in på hans sjukdom, det är hans privatsak,
men det allt det speglar sig ändå så starkt i mitt liv så att lämna det utanför
skulle kännas…fel.

Ja, suck…det här blev väldigt mycket trött babbel nu. 

För jag är rätt trött i skallen. 
Har varit långa dagar, sena kvällar, en hel del oro och så till
råga på allt så rymde min hund igår sent på kvällen jagandes en räv (?) som smugit sig in på
gården för att sno åt sig ett älgben som nog var ägnat för hundarna, men blivit drällande på
gården. En terrier ger minsann inte ifrån sig ett illaluktande älgben så där bara…

Vid två, på natten, kom hon tillbaka - med benet.


Så just nu är fredagkväll i soffan-med ljusen-och rödvinsglaset-konseptet precis lagom spännande.

För ett stycke,

3.11.14

ATT FÖLJA NÅGON PÅ EN RESA...

…här är min brors hund.
Han har flyttat till oss nu. Hunden alltså, inte brorsan.

Brorsan är nu intagen på sjukhus och hur allt kommer att bli i framtiden
är rätt så öppet - för oss alla.
Frågetecknen är många. Väldigt många.

När någon lider av en kronisk sjukdom som det inte finns bot för utan
varje försämring är ett litet steg mot det ofrånkomliga blir det
som att stiga på ett tåg. Ett tåg med många stationer att stanna på under resan,
men med en slutstation som alla vet vad den är. 
Stationens namn som ändå är på ett uttalat sätt är outtalad, 
eller på ett outtalat sätt uttalad, 
men som alla vet ändå.

Man vet inte hur många stationer det finns på resan som stannar upp
färden, men resan går ovillkorslöst mot slutstationen.
Ingen vet bara hur länge resan tar.

*

Han är alltså dödsjuk, min bror.

Som alla, som varit i motsvarande situation själva, vet man att vid något skede
stiger man, som anhörig, på tåget som för någon kär mot…
…ja, vadå? 
Den eviga vilan, döden, vad man vill kalla det.

*

Ingen vet bara hur länge den här resan tar. 
Men vi vet att den är påbörjad.
Och jag har stigit på tåget som skall föra min bror. Dit.
För jag vill följa honom på hans resa.

Jag har varit med om det förr.
Att följa någon till döden. 

Då, första gången visste jag inte vilken resa jag skulle vara med om.
Nu vet jag, och det gör mig på samma gång 
trygg och trött - just för jag har varit med förr.

Jag vet hur det är att vara medresande på den sista resan, 
även om den här resan säkerligen blir annorlunda än resorna innan.
Allas sista resor är individuella, just den personens alldeles egna resa.
För oss medresenärer är det samma och annorlunda på en och samma gång.
Vi behöver "bara" följa med. På vägen. Längs vägen.
Vi medresenärer har ju faktiskt en returbiljett...

För mig är det samtidigt en stor ynnest och ära att få vara med, men det
är också en resa som är väldigt svår och tung.

Oberoende hur tung den är för mig så är den värdefull. 
Det vet jag.
Den är viktig. För oss båda.

Det kan hända att resan är kort, det kan hända att den tar längre tid.
Det enda vi vet nu är att resan har startat.


Tänkte så ni vet.

Att jag nu är med två hundar, och en medresenär på någons sista resa.

Stundvis kommer ni att få följa med.
Vi får se hur resan blir.
Det vet ingen. Inte just nu.

Så kastar livet, 
det vet, 


27.10.14

NÅGOT SOM LIGGER MIG SÅ NÄRA...




…men ändå är rätt långt borta.

Jag har väl i förbifarten nämnt om att min äldre grabb tog sitt pick och pack,
och flyttade till Österrike.
Nu och då skickar han mig bilder från sina upptäckarutfärder.

Det där som är det bästa med att landa på en alldeles ny plats.
Att få upptäcka och ta sig till platser man aldrig varit på.
Har man tur är det en sagolikt vacker upplevelse.

Så, när jag tampas med oktoberdisiga dagar och duggregn och alla
världens gråfärger, så skickar grabben mig dessa bilder…

Ja, vad kan man säga? 

Lyckans ost!
Att få stå sådär, högt ovan molnen med alperna bakom ryggen.

Skall nog bestämt ta och boka flygbiljetter för ett besök hos honom.
Har varit på väg en tid redan, men som jag också nämnt så har jag en
bror vars kondis inte just nu är den bästa på jorden och honom 
vill jag inte riktigt lämna just nu.
Inte ens för några dagar. 
Inte innan hans hälsotillstånd blir lite mer stabilt.
Det går i berg och dal för hans del.
Just nu är det igen mer dal. 


Och på tal om dal…
(förlåt den fåniga åsnebryggan!)

Sådant här tar andan ur mig.
Även om mobilfotona aldrig blir riktigt så där, och foton i 
allmänhet har svårt att förmedla det här med djup, så
kan jag bara föreställa mig det här.

Det tar som sagt andan ur mig.
Av simpel, enkel skönhet.

Men så finns det andra bilder som 
också lyckas ta andan ur mig - men av helt andra orsaker.

Nu verkar det bestämt som om en del av de bilder som 
skickas (direkt) till en mamma genomgått en viss liten "censur."
Oftast är jag väldans tacksam för den censuren - allt vill jag helst inte ens veta, 
hehehe….

Men så hittar man då bilder i sitt fb-flöde, som nog lite får
hjärtat att fladdra till - av flera orsaker än bara den
hänförande utsikten...

(fotokapat foto, av grabbens fb-vän med de många konsonanterna och ´och `hit och dit…)

Där står han, grabben min.

Och jag vet inte om mitt hjärta klappar mer för utsikten eller det faktum att det ser lite 
skrangligt och väldans högt ut där han står!?!!!

Höjdrädd som jag är känns det hela lite, lite, lite….högt.
Men oj, så jag skulle vilja stå där i hans dojor och blicka ut så där.
Om jag inte var så höjdrädd då.

Men ja, ni förstår?!





25.10.14

EN BLÅSIG DAG...


…även om mina bopålar för tillfället är, inte mer än hundra meter från havsstranden, 
så är den stranden som en mesig liten tandlös något jämfört med Havsstranden.

Stranden nedanför mitt hus är havsdoft och vass och blåblänk, men det är sällan det
ryter till i den viken.

Så stundvis känner jag att jag bara måste få ta mig ut dit ögonen tåras av vindens kraft och
det låter om havet.


Hit har jag inga som helst problem att lura med grabben min.
(och hunden, men det är aldrig problem att lura med den…)

Det härliga med att komma hit, där havet inte tar slut, är att även om det inte
stormar i vindstyrka så är vågorna väl tilltagna.







Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att släppa iväg tankarna på egna 
vandringar som här.

De bästa tankarna kommer tillbaka, stärkta och friska.
Medan de tankar som inte leder någonstans, inte längre behövs, har
dragit iväg, och tappat bort sig, någonstans i vinden, i havets skum,
i bruset. 

Jag skulle önska alla en plats där man kan rasta sina
tankar och funderingar, låta dem segla iväg och
pröva sina vingar, bli starka, eller om så
är meningen gå under.
En egen plats att andas på.

Det här är min plats just nu.

Platsen där vinden luggar och havet doftar…bara hav.



Skönaste lördagskväll på er alla!

från,


19.10.14

DET GÅR SÅ FORT...


…ett litet veckoslut!

Jag skulle så gärna vilja bromsa lite. 
Inte bara det att jag tycker att veckoslutsdagarna rusar iväg lite, lite fortare
än de andra, utan jag skulle vilja hålla kvar den där fina
hösten ännu en stund.

Jag älskar höstfärger, höstsmaker, höstlugn, höstmelankoli, höstdoft.
Jag vet att jag inte kommer att få nog innan novemberdimman kommer och
sveper in allt i ett luddigt fukt.

Hade planerat hinna en sväng till svampskogen på veckoslutet.
Jag kan höra trattkantarellernas lockrop.

Men det blev inte så.
Istället pysslade jag på i trädgården, klippte gräset (!) 
och krattade lönnlöv i massor.

Tänk förresten att alla lönnar minsann inte släpper sina löv på en och samma gång!

Jag har en liten lönn som är den första att släppa sina löv, sedan
släpper en stor del av lönnarna på gården sina, och så har jag kvar då några 
envisa som håller, och håller och håller i sina löv in i det sista.

Visste ni förresten vad det här kan bero på?

Jo de träd som släpper sina löv först är troligen av en nordligare sort än
de andra. Och de med tydligt sydligt påbrå behåller sina löv lite längre.
Därför finns det ekar som släpper sina löv först till våren, de behåller sina
torra löv hela vintern. Det är inte en annan sorts ek, bara en sydligare 
variant av samma sort.
De går liksom efter den kalendern som fröet det växt ifrån hade.
Så lite förenklat har jag alltså en nordligare lönn på gården,
de flesta har kommit hit av frön från något närbeläget träd medan ett
par har betydligt sydligare släktingar.

(Till saken hör att inga av lönnarna här är planterade, eventuellt den
nordligaste av dem. De flesta har nog fått fröså sig hejvilt!)


Men löv blir det ju så det räcker och blir över.
Och krattan sjunger.

I övrigt är det ju bara att inse att det mesta i trädgården börjar dra på sista versen för i år.
Oreganon börjar också se lite tanig ut. Fast den har ju riktigt fina höstfärger, den med.
Svårt att föreställa sig att den faktiskt täckt in sin ställning för inte
så länge sedan.

Ja, ja….det är väl bara att inse.
Att det blir tråkhöst alldeles snart!
Det var veckoslutets dagar ett bra exempel på.
Lördagen var så där strålande vacker som höstdagar bara kan vara.
På söndagen var alla färger igen borta och regnet öste ner och
det gick inte att göra något inomhus alls utan att tända husets samtliga lampor.
Minst!
Stundvis känner jag mig som småfåglarna.
Vi som skall stanna kvar -hur skall man överleva vintern?

Med den tanken i bakhuvudet har jag alltid en stor åga om 
mina stannfåglar.

Det är liksom lite VI- känsla.
VI som skall övervintra här. 
I mörker. I kyla.

Låt vara att de har det lite tuffare än jag.
Men bara lite…!

Jag vill inte att höstdagarna, de fina, skall rusa iväg.
Mentalt är jag inte redo för gråvinter än.

Inte alls!
Bra att mina envisa lönnar håller kvar sina granna löv.
För det är det första jag ser när jag stiger ut genom min ytterdörr!

Länge leve den färggranna hösten!

tycker,


16.10.14

I RÖNNBÄRENS TID...


…för 16 åren sedan hade hösten varit kallare, regnigare och mindre
solig. Vill jag minnas.
Jag hade tagit fram mina handskar för länge sedan.
Jag hade gått längs regnvåta, mörka gator.
Jag minns det så bra.

Den hösten var jag gravid. 
Vi hade precis flyttat och jag hade antagligen fullt upp med att 
fixa och dona och greja och fixa så kanske jag bara
missade de soliga dagarna.

Jag minns faktiskt bara de regnvåta gatorna när jag ständigt
var på väg någonstans för att fixa något.

Om det var mycket rönnbär det året? Det har jag ingen aning om.
Synd nog minns jag inte, för vintern som kom var lindrigt sagt snörik.
Man säger ju att rönnen inte bär två bördor samma år:
mycket bär och mycket snö.
Men så säger man ju också att mycket rönnbär betyder mycket snö.

Så ta nu reda på det sedan. Om jag skulle minnas så skulle vi kanske veta?
Ja…eller?

Men något minns jag, kommer alltid att minnas.

När vi på morgonnatten till den 16 oktober åkte iväg till BB
var natten mörk, så där som den skall vara i oktober.
Men så lyste natthimlen upp av blixtar på blixtar, och 
det var nästan lite magiskt.
Jag hade fått av min mamma ett smycke som hon köpt mig 
på en resa till Island. Det var Tors hammare. Det hade jag på 
mig den där natten då min yngsta son kom till världen.

Och så heter han också Tor i andra namn.
How come…?

Satt igår kväll och snarvlade med nästan-16-åringen.
Berättade lite historier från då han var liten, och så kom vi in på det här om åskvädret
(som han hört tusen gånger - kanske ni också hört det förr…;))

- Vet du mamma, jag kommer antagligen ännu när jag är 75 år 
(från en 16-årings position är det tydligen jättejättegammalt…) att sitta
och kolla om det blir åska på natten! 


Så där kan det bli.
Naturfenomen kan sätta spår som kommer att sitta i länge, i årtionden.


Men om det fanns mycket rönnbär, då i rönnbärens tid anno 1998, har jag föga aning om.


Så kan det gå.



10.10.14

OCH HÖSTFÄRGERNA SOM FÖRSVANN...

…någonstans in i dimman.

Vaknade till en räv som skällde utanför mitt fönster.
Det låter kusligt när man ingenting ser.
Även om jag inte år mörkrädd på något vis så blir det så konstigt när
nattsvärtan faktiskt lite slår ut ett sinne helt och hållet.

Men räven tassade vidare och jag fortsatte sova.
När jag sedan på senare morgonsidan kravlade upp mig var det till en
mycket, mycket dimmig värld.
Skillnaden från dagen innan då solen ännu sken på alla höstlöv och 
fick allting att glöda. Till och med på kvällen, så det inte var någon dimma än
så fanns färgerna där, även om solen gått i moln.

Det var motigt att få igång mitt maskineri. Det blir så i dimma och dis, tycker jag.
Lite som om en del av mig stannat kvar i sömnen och jag vill inte riktigt vakna helt och hållet.




Somliga andra var minsann vakna redan från första stund.
Bara jag plockade fram gummistövlarna så visste hon:
SKOGSPROMENAD!

Att det är genomblött överallt bekommer inte henne det minsta.
Inte förrän vi är tillbaka till stugan och hon minsann ser till att sno åt sig 
den stolen som har ett fårskinn i. 
Tur att hon har en päls som torkar på direkten, annars skulle
det lätt bli att det luktade våta yllesockor inne resten av dagen.
Nej, den här hundens päls torkar extremt snabbt. 
Mycket behändigt tycker matte! 


Kokade lite mer kaffe för att försöka få de där arma ögonen att hållas uppe och sinnet
att vara vaket. Gärna kroppen med för den delen.
Satte mig på en hopvikt handduk på klipporna och tittade ut över havet…
eller ja på den där gråa vägg som skulle föreställa himmel och hav.
Ja, ibland finns det stunder då man kan tycka att havsutsikt är överskattat!

Gårdagens stora flock på hundra och åter hundra gäss har dragit vidare.
Det är nästan lite illavarslande tyst i viken.
Det är totalt tyst. Inte ens vinden som rasslar i vassen. Ingenting.
Ingen mås, inga gäss, inte en skarvar.
Hör en knipa vissla förbi någonstans i dimman. Den såg jag aldrig.

Sedan plötsligt syns det en liten prick ett stycke ut.
Zoomar in och får syn på skäggdoppingen - men också den ser färglös och blek ut
där den simmar mitt i dimman.

Det är som om dimman skulle äta upp alla nyanser av färg.

Hmmm…samtidigt kan jag känna att den här disigheten är rätt så 
meditativ på något sätt. Och så måste det ju vara fan så bra för huden
när man går i en konstant dimdusch, hehehhehe...

På sitt sätt är det väldigt, väldigt vemodigt när naturen liksom slocknar ner
inför vintern. Det enda som hördes i skogen var talgoxarnas drrr…ande
dom hördes från vingarna när de kilade mellan grenarna.

Det är mysigt. Det ljudet.

Kvällen tätnar runt knutarna. 
Någon hämtade rosor åt mig och tillredde en middag.
Sådant gör mig lite glad.

Fast dagen är hur grå som helst!

Ha ett skönt veckoslut alla söta!




9.10.14

HAPPY LANDING...

…ibland kan jag längta efter detta alldeles enkla och banala i tillvaron
så det knyter sig i mellangärdet.

Så är det bara. 
Av olika orsaker, 
som jag inte tänker gå in på här på bloggen för allt det skulle ni inte orka läsa, 
så har jag nog lite naggat i kanterna på min ork-reserv.
Det är ju bara så, men vilken tur att vi alla ändå har en ork-reserv att ta till.

Jag tror bara att man behöver vara väldigt lyhörd på sig själv när
man börjar gå in på den där reserv-orken.

Alltid behöver det inte vara så att det är en enda stor och jobbig sak som 
får en ur ork-balansen.

Det kan vara så att det i livet finns många skikt som tidvis alla kräver att man ger 
sitt allt åt dem alla, samtidigt, på en gång.
Och fast då en enda extra utmaning i sig inte skulle kännas någonstans, så 
kan det bli för mycket då det sammanfaller att många skikt kräver mer av en
 på en och samma gång.
Då kan det bli lite så där att man börjar tulla på reserven.
Det är lite så för mig just nu.


Ibland kan jag bli nästan lite avundsjuk på de där personerna som kan 
agera ut sin frustration och stress och sitt illamående till allt och alla i sin omgivning.
Lite som att bara spy ut det och så landar några droppar spya på 
var och en, men för en själv lättar det genast.

Men så finns det vi, som inte så lätt får för oss att spy vår stress över alla 
som råkar befinna sig i närheten. 
Vi håller det inom oss, men inte gör det oss mindre illamående för det.
Tvärtom. Desto längre tiden går, desto mer illa mår vi och desto mer sväljer vi vår
kväljande känsla.
Och ingen verkar se att vi blivit nerspydda. Av andra.

Jag är förvisso glad över dem som kan "spy av sig".
Det är bara väldigt jobbigt att vara den som fått rollen som slaskhink - också.

För ofta har de här "slaskhinkarna", vi,  också egna problem att tampas med.
Och om man hör till dem som inte är sådär rysligt raska med att slänga sina
egna sopor i någon annans sophink, så blir det med tiden en hel del sopor att släpa på.

Och oftast orkar man ju, för att man vill hjälpa.
Så funkar ju de flesta av oss.
Man vänder och vrider på sig, man jämkar och böjer sig, 
man flexar och fixar som en daggmask.
Och så en dag börjar man gå lite på rött, in på den där reserven.

Olika, många i sig rätt små händelser, har fått mig att närma mig den där
linjen då grönt övergår till rött.

Och jag är medveten om det. Tack och lov.
Har sett hur det gått för dem som inte dragit i bromsen i tid.

Alltid kan man ju inte dra i bromsen och ropa stopp.
Men då måste man försöka hitta något annat sätt att åtminstone sakta farten.
Det finns mycket i livet man helt enkelt inte kan välja bort.
Och så finns det sådant då man kan välja annorlunda.

Egentligen "borde" jag kanske ha suttit på en färja på Östersjön på väg till en födelsedagsfest som
jag i och för sig gärna hade gått på, men nu valde jag annorlunda.
För jag känner att jag går på rött.

På jobbet visade sig att det på grund av sjukdomsfall blev lite strul att få 
alla tidtabeller att gå ihop.  I en sekund, eller två, tänkte jag säga, som jag gjort tidigare, 
att jag kan flytta på mina lediga dagar, innan jag knep ihop och valde annorlunda.
För jag känner att jag går på rött.

Och det är något man skall lystra till!

Så jag valde annorlunda och åkte ut till stugan.
Ensam till tystnaden och den där tillvaron där man kan andas djupt och innerligt.
Och tänka klart. Eller, nå, lite klarare i alla fall...


I frysen hittade jag en ensam pizza som med lite tonfiskpastej blev det en riktig gourmet-upplevelse.
Och ibland kan just det här mycket anspråkslösa, enkla, avskalade, simpla vara
precis det vad man jag behöver.
Det går inte tid, eller energi, till något annat än att bara ta vara på att vara.

För mig är, och har egentligen alltid varit, det där att få uppleva tystnad
och stillhet en riktig lyx.
Det kanske kan låta skittråkigt, och det är det kanske också för någon, men
själv tänker jag att det faktiskt är en ganska fin förmåga.
Det där att kunna uppleva att ha skittråkigt som något njutbart.


Korgen, kameran, kopplet och så gav vi oss iväg, hunden och jag. 
Gick längs stranden och andades höst. 
Vassen doftade inte så mycket längre, vikbottens förmultning hade tagit över doftförnimmelserna.
Jag kan inte tycka att det luktar illa. Det är så det skall lukta på hösten i viken.

Skarvar hade samlats i hundratal, gäss i tusental. 
Jodå, havsörnen var kvar och seglade förbi i ett par omgångar.
Skäggdoppingsfamiljen är kvar i viken. Ungen, den enda, verkar vara lika stor som
föräldrarna, så snart drar de väl iväg också?
Några knipor visslade förbi. 
(de var de som landade på första bilden)

Någonstans här känner jag hur lugnet tar över mitt inre.
Jag blir alltid lappad och omplåstrad här. Det är nästan lite magiskt.
Här kan inte stress få fäste i en, det är bara så.

Upp över klipporna och så in i skogen, en liten sväng bara.
Det började duggregna. Hunden springer av sig som bara hundra kan.
Och jag samlar svamp till en smarrig lunchsmörgås tills i morgon.

*

Jag känner mig kluven, eller som om jag befann mig mitt emellan två tillvaron.
Mitt hjärta är i ro men min hjärna har inte förstått att gå ner i varv än.
Kanske också det en orsak att lära sig att lyssna på hjärtat…?

För hjärtat tror jag säger tidigare till att det är dags för en paus än vad hjärnan gör.

Försöker ta modell av mina djur, katten och hunden.
I fyra dagar stannar jag här, fyra dagar att andas fritt och ta vara på stunderna
som de kommer och som de är. 
Bara för att ladda upp, så man återigen är på grönt.

*

I skrivande stund är det bäcksvart utanför fönstren, brasan sprakar sakta, de sista vedträden
brinner ut. Katten ligger hopskrynklad i fotändan på min säng.
Hunden i en kringla i stolen här breved.
Regnet smattrar på taket och ljusen har brunnit ut.

Kanske kommer jag att åter börjar närma mig det gröna, sakta, så sakta.
Riktningen är i alla fall den rätta.

Må gott, och ta vara på varandra.. och er själva!